NEW IMA MINERALS 2016

Lapis, årgång 42. Nr. 1 januari 2016

Eckerit, II/E.7-25 sulfosalt
Ag₂CuAsS₃ monoklin

Eckerit är vinröd, har diamantglans-densitet 5,31 g/cm³-hårdhet 2½-3, mörkt orangeröd streckfärg. Detta kopparhaltiga sulfosalt från Lengenbach, Binntal i Schweiz är Cu-analogen till xanthokon och pyrostilpnit. Eckerit härstammar ur dolomitkörtlar från den As/Tl-rika zon 1. Här övervägar baumhauerit, sartorit och realgar, varvid pyrit är starkt anrikad. På det hittills enda kända mineralprovet sitter eckerit som genomlysbara tavlor <0,2 mm på dolomit, på gulorange fibrigt smitit eller på sinnerit. ytterligare ledsagare är hatchit och trechmannit. Namnet hedrar byggnadsingengören Markus Ecker expert på mineral från Lengenbach. Han arbetar som brytningsrådgivare hos Forschungsgemeinschaft Lengenbach.

Flurlit, VII/D.3-25 fosfat
Zn₃Mn²⁺Fe³⁺[(OH)₂|(PO₄)₃] • 9 H₂O monoklin

Flurlit är orangeröd till brunröd, har glasglans, densitet 2,84 g/cm³, hårdhet 4.
Denna mangan-järnhaltiga zinkfosfat är den Zn-rika analogen till schoonerit Typfyndplats är pegmatitstenbrottet Hagendorf Syd i Bayern. Flurlit bildar små, genomlysbara skivor, som sitter i form av dragspelsliknande kristallgrupper upp till 1 mm Ø på mitridatit och vittrad fosforfyllit. I nära sällskap finns ljusgröna beraunitnålar, zinkrik rockbridgeit (plimerit) samt schoonerit, parascholzit och robertsit. Namnet hedrar professor Matthias Barholomäus Ritter von Flurl. (1756-1823).

Ralphcannonit, II/E.12-24 sulfosalt
TIAgZn₂As₂S₆tetragonal/pseudokubisk

Ralphcannonit är rödaktigt svart, har metallglans, densitet 4,93 g/cm³, hårdhet 3-3½, svart streckfärg. Detta zinkrika thallium-silver-sulfosalt från Lengenbach, Binntal i Schweiz är Ag-analogen till stalderit. Ralphcannonit bildar i dolomitkörtlar i arsen/thalliumrika zonen 1 (jämför eckerit) ytterst små, opaka, ytrika och massiva kristaller <0,05 mm på realgar, i sällskap med dufrenoysit, hatchit och baryt. Namnet hedrar Ralph Cannon (1956*), under många år chef för Lengenbach.

Tarbagatait, VIII/G.12-45 silikat
(K,Rb)_1-2Ca(Fe²⁺,Mn)₇Ti₂[O₂|(OH,F)₅|(Si₄O₁₂)₂] triklin

Tarbagatait är blekbrun till guldbrun, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,26 g/cm³, hårdhet 3, gulaktigt vit streckfärg. Detta extremt sällsynta alkali-järn-titansilikat tillhör astrofyllitgruppen och kommer från sällanRalphcannonit, II/E.12-24 sulfosalt
TIAgZn₂As₂S₆tetragonal/pseudokubisk

Ralphcannonit är rödaktigt svart, har metallglans, densitet 4,93 g/cm³, hårdhet 3-3½, svart streckfärg. Detta zinkrika thallium-silver-sulfosalt från Lengenbach, Binntal i Schweiz är Ag-analogen till stalderit. Ralphcannonit bildar i dolomitkörtlar i arsen/thalliumrika zonen 1 (jämför eckerit) ytterst små, opaka, ytrika och massiva kristaller <0,05 mm på realgar, i sällskap med dufrenoysit, hatchit och baryt. Namnet hedrar Ralph Cannon (1956*), under många år chef för Lengenbach.

Yeomanit, III/D.10-55 halogenid
Pb₂O(OH)Cl ortorombisk

Yeomanit är sidenvit till grå, har glas -till sidenglans, densitet 7,30 g/cm³, hårdhet 3, vit streckfärg. Denna bly-oxihalogenid härstammar från manganlinsen i kalkbrytningen Merehead Quarry (Torr Works) nära Cranmore, Somerset. Yeomanit är kemiskt släkt med mendipit, ur vilken den bildades sekundärt. Vid slutändarna av pelarliknande mendipitmassor bildar yeomanit asbestliknande fiberknippen upp till 1,5 centimeter långa. Namnet hedrar Angela Yeoman (*1931), som med sitt företag Foster Yeoman fram till 2006 bearbetade Merehead Quarry.

Zavaliait, VII/A.4-10 fosfat
(Mn²⁺,Fe²⁺,Mg)₃[PO₄]₂monoklin

Detta magnesium -och järnhaltiga manganfosfat ur sarkopsidgruppen härstammar från pegmatitdagbrottet La Empleada, som ligger i San Luis i nordvästra Argentina.
Här bröts beryll, muskovit, kalifältspat och kvarts. Som extremt sällsynt beståndsdel i svart-bruna, upp till meterstora fosfatknölar bildar zavaliait i lithiophilit mikroskopiskt små, partiellt i reddingit omvandlade, separerade lameller. Namnet hedrar Maria Florencia de Fátima Márquez-Zavalia (*1955), ledare för det argentinska forsningscentret för mineralogi.

Hereroit, III/D.10-200
Pb₃₂(SiO₄,AsO₄,VO₄,MoO₄)(AsO₄)₂O_20-214Cl₁₀monoklin

Hereroit är ljusorange, har diamantglans, densitet 8,15 g/cm³, hårdhet~3½-4, vit streckfärg. Denna silikat-arsenathaltiga bly-oxihalogenid hereroit är släkt med asisit.

Vladkrivovichevit, III/D.10-112  bly-oxihalogenid
Pb₁₆Mn₂(BO₃)₈O₁₉Cl₁₄ • 2 H₂O  ortorombisk

Vladkrivovichevit är grönaktigt gul, har diamantglans, densitet 7,40 g/cm³, hårdhet~3, vit streckfärg. Den borathaltiga bly-mangan-oxihalogeniden Vladkrivovichevit står mereheadit nära. Typlokalen är Kombat Mine i Namibia. I en matrix av korniga manganoxider och kvarts sitter massiv hereroit (korn <1,5 mm) och massiv vladkrivovichenit (korn <0,5 mm) tillsammans med gulgrön asisit, rödbrun kombatit och barysilit. Tillkommer damarait, gul sahlinit och massiv koppar. Namnet syftar på folkstammen Herero, som har sitt hemvist i området kring Kombat Mine och hedrar mineralogiprofessorn Vladimir Gerasimovich Krivovichev (*1946) från St Petersburg.

Huanzalait, IV/D.16-05
(Mg,Fe²⁺)WO₄ monoklin

Huanzalait är orange till rödaktigt brun, har diamant -till glasglans, densitet 6,95 g(cm³, hårdhet 6-7, vit streckfärg. Denna magnesiumrika wolframoxid tillhörande wolframgruppen är Mg-analogen till ferberit, med vilken den kan bilda olika blandmineral (t ex. ochtiná). Huanzalait är hittills känd enbart i form av mycket små korn <0,5 mm, från Huanzala Mine, Ancash i Peru, samt från Rochovce-granitkontakt en Ochtiná i Slovakien. I Huanzala bildar huanzalait i kontaktskarnen mellan granodiorit och dolomitisk kalksten mikroskopiskt små inneslutningar i scheelit. Följeslagare är sellait, talk och tremolit. Huanzalait fluorescerar i kort- och långvågigt UV-ljus blåaktigt.

Alfredopetrovit, IV/K.8-05
Al₂[SeO₃]₃ • 6 H₂O hexagonal

Alfredopetrovit är gråvit, har glasglans, hårdhet 2½, densitet 2,50 g/cm³, vit streckfärg. Denna vattenhaltiga aluminium-selenid härstammar från El Dragôn Mine, Potosi, Bolivia. I körtlar av en koboltrik med krutait/penroseitmalm genomdränkt gångmatrix med dolomit och limonit bildar alfredopetrovit finkristallina skorpor och kompakta små kulor <0,5 mm. Följeslagare är vit felsöbanyait och allofan, samt ahlfeldit, chalkomenit, favreauit, molybdomenit, malakit och kalcit. Namnet hedrar geologen Alfredo Petrov (*1955), internationell mineralhandlare och ledare för samlarutflykter, författare till mineralmagasin. Arbetar fortfarande i sitt specialområde Bolivia

Grundmannit, II/E.4-22
CuBiSe₂     ortorombisk

Grundmannit är svart, har metallglans, hårdhet 2-2½, densitet 6,58 g/cm³, svart streckfärg. Denna koppar-vismutselenid är analogen till emplektit. Typlokal är El Dragôn Mine, Potosi, Bolivia. Malmprov med breccierat krutait-penroseit visar grundmannit som opaka, spröda, enbart malmmikroskopiskt synliga korn <0,3 mm, hopväxt med watkinsonit, claustalit och rent guld. Namnet hedrar geologen doktor Günter Grundmann (*1947), specialist på malmmikroskopi och sällsynta sulfider vid TU München.

Arsiccioit, II/E.12-22
TlAgHg₂(As,Sb)₂S₆ tetragonal

Arsiccioit är röd, har metallglans, densitet 5,99 g/cm³, hårdhet 2-2½, orange streckfärg.

Protochabourneit, II/E.14-52
Tl_3,5Pb₃(SbAs)_19,5S₃₄ triklin

Becksvart till blåaktigt svart, har metallglans, densitet 5,07 g/cm³, hårdhet 3½, svart streckfärg.
Detta tallium-silver-kvicksilver-sulfosalt arsiccioit är släkt med routierit. Tallium-bly-sulfosaltet protochabourneit är strukturellt en "förelöpare" till chabourneit (lat. proto =före). Typlokalitet är järnförekomsten vid namngivande Monte Arsiccio nära Sant´Anna di Stazzema, Toscana.
Arsiccioit sitter som små korn <1mm i finkorniga barytgångar.
Protochabourneit sitter som malmkörtlar upp till 1 cm i dolomitådror. Typiska följeslagare är pyrit, zinkblände, antomonit och realgar samt cinnabarit, laffittit [AS] respektive boscardinit och routierit.

Ichnusait, VI/G.4-25
Th[MoO₄]₂ ٠3 H₂O

Nuragheit, VI/G.4-25
Th[MoO₄]₂ ٠ H₂O

Båda är monoklina, färglösa till mjölkvita även gulaktiga, har pärlemo- till diamantglans, vit streckfärg, densitet 4,26 g/cm³

Mambertiit, IV/D.25-77
BiMo₂⁶⁺O₇(OH) • H₂O triklin (pseudohexagonal)

Mambertiit är honungsgul, har diamantglans, densitet 5,72, vit streckfärg.

Suseinargiuit, VI/G.1-35
Na_0,5Bi_0,5[MoO₄] tetragonal

Suseinargiuit är färglös, har pärlemo- till diamantglans, densitet 5,84 g/cm³ och vit streckfärg.

Alla fyra molybdenmineralerna härstammar från kvartsgångar i en gammal molybden-försöksbrytning i graniten från Su Seinargiu som ligger nära Sarroch i Cagliari i Sardinien. De båda vattenhaltiga torium-molybdaterna ichnusait och nuragheit sitter i körtlar som tunntavelformade, respektive ytterst finbladiga kristaller <0,3, tillsammans med korroderat xenotim-(Y) och muskovit. Namnen syftar på det gamla grekiska namnet Ichnusa för Sardinien och öns typiska prehistoriska tornbyggnader med namnet Nuraghe.
Den med gelosait besläktade vismut-molybdän-hydroxiden manbertit bildar sexkantiga till spetstavliga kristaller <0,3 mm och bladiga grupper <0,1 mm i kvartskörtlar med muskovit, wulfenit, ferrimolybdit och sardignait. Namnet hedrar samlaren Marzio Mamberti (*1959), som upptäckte mineralet.
Suseinargiuit, natrium-vismut-molybdat, omger som halvklotformade finfibriga grupper <0,3 mm Ø kornig wulfenit, vilken den strukturellt liknar och ur vilken den hydrotermal har bildats.

Perettiit-(Y), VIII/G.8-30 silikat
Mn₄²⁺Fe²⁺Y₂[B₈Si₂O₂₄]ortorombisk

Perettiit är grönaktigt gul, har glasglans, densitet 4,4 - 4,6 g/cm³, hårdhet 7, vit streckfärg. Detta järnhaltiga mangan-yttrium-borosilikat har en modifierad skiktstruktur (jämförbar med norditgruppen), kemiskt liknar den chiappinoit.
Perettiit-(Y) härstammar från gruvområdet Khetchel som ligger nära Molo, cirka 100 kilometer nordost om staden Mogok, Myanmar (Burma). I peridodit insprängd granitkörtelpegmatiter innehåller väl kristalliserade, svampformiga röda turmaliner ("mushroom rubelliter"), akvamarin, hambergit, pollusit, danburit och kortpelarformade, vattenklara phenakiter upp till 3 cm långa. En stor mineralstuff med runt 10 000 centimeterstora phenakitkristaller fanns enbart 15 st.(!) perettiit-(Y)- kristaller. Med namnet hedras den schweiziske mineralogen doktor Adolf Peretti (*1957), ledare för GRS Gemresearch Swisslab och upptäckare av mineralet.

Lapis, årgång 42. Nr. 5 maj 2016

Inga nya IMA mineral under maj

Backit,IV/K.15-57 tellurat
Pb₂Al[Cl|Te⁶⁺O₆ trigonal (pseudohexagonal)

Backit är blåaktigt grå, har diamantglans, densitet 5,57 g/cm³, hårdhet 2-3. Streckfärgen är blekt blåaktigt grå. Denna bly-aluminiumtellurat hittades i Grand Central Mine i Tombstone Hills i Arizona. I en cellartad kvartsmassa bildar backit finkristallina skorpor och genomskinliga halvklotformade grupper <0,1 mm Ø, bestående av mycket små, sexkantiga skivor. Följeslagare är schieffelinit, oboyerit, rodalquilarit samt ett okänt grönt CuTeO-mineral, cerussit, jarosit, anatas och adular. Namnet hedrar Malcolm Back (*1951), röntgentekniker vid Royal Ontario Museum i Toronto.

Lapis, årgång 42. Nr. 7-8 juli/augusti 2016

Lapis, årgång 42. Nr. 9 september 2016

Carducciit, II/E.25-25
Pb₆Ag(As,Sb)₉S₂₀ monoklin

Carducciit är svart, har metallglans, densitet 5,56 g/cm³, hårdhet 2½-3, svart streckfärg.

Meerschautit, II/E.20-23
Pb₄₂(Ag,Cu)₆(Sb,As)₄₅S₁₁₂monoklin

Meerschautit är blygrå till svart, även blåaktig, har metallglans, densitet 5,91-5,92 g/cm³, svart streckfärg.
Det silverhaltiga bly-arsenik-sulfosaltet carducciit är släkt med barikait och rathit.
Det silver- och kopparhaltiga bly-antimon-sulfosaltet meershautit tillhör madocitgruppen och är släkt med sterryit.

Typfyndplatsen är Mina Pollone nära Valdicastello Carducci (därav namnet), i Pietrasanta, Italien. Vid denna fyndplats förekommer kvarts- baryt och buntmetallrika körtlar i malmgångar som innehåller talrika sällsynta Sb/As-Sulfosalter.
Carducciit bildar i Pizzonefyndigheten i sockerkornig (delvis även i körtelrik) baryt kortprismatiska, små kristaller >0,5 mm, därtill kommer sterryit, twinnit, pyrit och zinkblände.
Meerschautit bildar längsrefflade stänglar upp till 2 millimeter långa, inväxta i finkristallin baryt-pyritmalm. Namnet hedrar kristallkemist Alain Meerschaut (*1945) från Nantes i Frankrike. Han har bidragit till beskrivningen av talrika nya sulfosalter från Apuaniska Alperna.

Colinowensit VIII/E.6-55
Ba₂Cu₂[Si₄O₁₂] tetragonal

Colinowensit är violett till mörkt blå, har glasglans, densitet 4,23 g/cm³, hårdhet ~4, violett streckfärg.

Diegogattait, VIII/H.2-15 silikat
Na₂CaCu₂[Si₄O₁₀]₂ • H₂O monoklin

Diegogattait är grönaktigt blå, har glasglans, densitet 3,10 g/cm³, hårdhet 5-6, blåaktigt vit streckfärg.

Ett barium-kopparsilikatet colinowensit motsvarande syntetiska pigment, "Han Purpur", framställdes redan i gamla Kina från Zhou-perioden (1045-771 före vår tideräkning) till Han-dynastien (från 206 före vår tideräkning till 220 efter vår tideräkning). Användes till färgning av glaskeramik.

Under åren 2011-2012 levererade Wessels Mine, Kalahari-manganfälten i Sydafrika utmärkt material med wesselsit, som innehöll utom effenbergerit, lavinskyit, scottyit och pektolit även colinowensit i form av ytterst små kantiga korn <0,1 mm. Dessa korn är spröda, starkt pleokroistiska (i färgerna från violett till blå). De löses inte i syror, med undantag av vätefluorid (HF). Med namnet hedras den sydafrikanske samlaren Colin Owens (*1937), som ställde de talrika wesselsitproven till förfågande.
Inväxt i wesselsit är även diegogattait som små, spröda korn upp till 1 millimeters storlek. De är tydligt pleokroistiska från färglöst till blågrönt. Med namnet hedras professor Giacomo Diego Gatta (*1974) från Milano, specialist på zeoliter och besläktade silikater.

Gatedalit VIII/B.9-15 Ö-silikat
ZrMn₂²⁺Mn₄³⁺[O₈|SiO₄] tetragonal

Gatedalit har grå färg, halvmetallisk glans, densitet 4,78 g/cm³ . Detta zirkonium-mangan- ösilikat räknas till braunitgruppen. Gatedalit härstammar från varpen vid nya Nya Schaktet i Långban, gruvområdet Långban norr om Filipstad. I en finkornig hausmannitskarn bildar gatedalit mikroskopiskt små, opaka korn <0,05 mm, förväxta med tefroit, flogopit, jakobsit, oxyplumboromeit, långbanit, pinakiolit och kalsit. Med namnet hedras hobbymineralogen Kjell Gatedal (*1947) från Örebro. Han arbetar sedan många år intensivt med utforsknandet av Långbans mineralrikedom. Många publikationer, inte minst i "Långbans Nytt" kommer ur Kjell Gatedals hand.

Imayoshiit V/G.10-40 borat
Ca₃Al[OH)₆|CO₃|B(OH)₄] • 12 H₂O hexagonal

Imayoshiit är färglös till vit, har glas- till sidenglans, hårdhet 2-3, vit streckfärg. Detta vattenrika, karbonathaltiga kalciumborat (med ettringitstruktur) räknas till öborater. I hydrotermalt omvandlade gabbro-xenoliter från serpentiniten i Suisho-dani nära Ise i Japan, bildar imayoshiit finfibriga ådror och linser upp till en centimeters tjocklek. Följeslagare är tobermorit, bultfonteinit, oyelit, hydrogrossular och kalcit. Namnet hedrar mineralsamlaren Imayoshi Ryuji (1905-1984) som upptäckte mineralet för mer än 30 år sedan.

Innsbruckit VIII/H.28-95 silikat
Mn₃₃²⁺[(OH)₃₈|(Si₄O₁₀)⁷] ortorombisk

Innsbruckit är färglös till gulaktigt grå, har vax- till pärlemorglans, hårdhet 6, densitet 3,21 g/cm³, vit streckfärg. Detta mangansilikat liknar strukturellt skiktsilikatet bementit. Typfyndplatsen är Staffelsee am Geier, inre Wattener Lizum nära Innsbruck i Tyrolen.Vid kontakten mellan en serpentinitkropp och rödaktig kiselskiffer bildar innsbruckkit mycket små blad <0,2 mm, med spår av friedelit inbäddad i en finkornig matrix av tefroit och kalcit. Ytterligare tillkommer rodokrosit, spessartin, baryt och apatit.

Itsiit, VIII/E.11-25 silikat
Ba₂Ca[B₂Si₄O₁₇] tetragonal

Itsiit är färglös, även ljusblå till grönaktigt blå, har glasglans, densitet 3,64 g/cm³, hårdhet 5½, vit streckfärg. Detta borhaltiga, barium-kalciumsilikat har en inre byggnad som liknar hyalotekit och kapitsait-Y. Itsiit bildar millimeterstora, fyrsidiga skivor, som ligger i kvartsmatrix tillsammans med cerchiarait-(Fe), witherit, diopsid, pyrit och zinkblände. Typfyndplatsen är Gun Claim vid MacMillian Pass, Itsi-bergen (därav namnet) Yukon Territory i Kanada.

Iwateit VII/A.12-80 fosfat
Na₂BaMn²⁺[PO₄]₂ trigonal

Iwateit är färglös, har glasglans, densitet 4,06 g/cm³, vit streckfärg. Iwateit, detta med brianit besläktade natrium-barium-manganfosfat liknar kristallkemiskt bario-olgit. Typfyndplatsen är dagbrottet Matsumaezawa vid den stora manganfyndigheten Tanohata i det japanska administrativa området Iwate, därav namnet. Bandade braunit-rodonitmalmer med natronambulit och serandit innehåller iwateit som mikroskopiskt små korn <0,1 mm, särskilt ofta serandit.

Kitagohait I/A.14-88
Pt₇Cu, kubisk

Kitagohait är gråvit, har metallglans, densitet 19,96 g/cm³, hårdhet 3½. Den intermetalliska platin-kopparförbindelsen härstammar från den namngivande floden Kitagoha i regionen Lubero, Nord-Kivu, Kongo. Här hittades i en grop i floden kitagohait som ytterst små korn <0,1 mm, en del av dem täckta med ett ytterskal av hongshiit, samt naggets med gedigen platin, elektrum, sperrylit och luberoit.

Tapiait VII/D.36-60 arsenat
Ca₅Al₂[OH|AsO₄]₄ • 12 H₂O monoklin

Tapiait är färglös till blekrosa, har glasglans, densitet 2,68 g/cm³, hårdhet 2-3, vit streckfärg. Detta vattenrika kalcium-aluminiumarsenat härstammar från oxiderade sulfidmalmgångar i Jote Mine, Tierra Amarilla, Copiapóprovinsen i Atacamaregionen, Chile. Joteit bildar klara spetstavliga kristaller <0,5 mm. Typiska följeslagare är blåaktig joteit, mansfieldit, pharmakoalumit,skorodit, pharmakosiderit och konichalcit. Tapiait är lättlöslig i utspädd saltsyra. Namnet hedrar den chilenska mineralsamlaren Enrique Tapia (1955-2008), som specialiserade sig särskilt på mineralförekomster i Atacamaöknen.

Lapis, årgång 42. Nr. 10 oktober 2016

Mapiquiroit, IV/C.9-47 oxid
(Sr,Pb)(U,Y)Fe₂³⁺(Ti,Fe³⁺,Cr³⁺)₁₈O₃₈trigonal

Mapiquiroit är svart, har metallglans, densitet 4,73 g/cm³, hårdhet 6, svart streckfärg. Denna bly- och yttriumhaltiga strontium-uran-järn-titanoxid tillhör crichtonit-gruppen och är U-analogen till dessauit-(Y). Typlokaliteter är de gamla gruvområdena Buca della Vena och Monte Arsiccio, som ligger nära Stazzema i Apuanska alperna, Toscana. Mapiquiroit bildar i kvarts-karbonatådror, som ligger i magnetitrik dolomitmarmor, ytrika romboedriska till pseudohexagonala små kristaller från 0,5 till 5 millimeters storlek. Typiska följeslagare är baryt, siderit, zinkblände, boulangerit och derbylit. Namnet hedrar fyra samlare som är specialiserade på Apuanska alpernas mineralogi, Riccardo Mazzanit, Luigi Pierotti, Ugo Quilici och Moreno Romani.

Nickeltsumcorit, VII/C.31-35 arsenat
(Pb,Ca)(Ni,Fe³⁺)₂[AsO₄]• 2 (H₂O,OH) monoklin

Nickeltsumcorit är gul till brunaktigt gul, även ljust brun till brun, har glasglans, densitet 5,02 g/cm³, hårdhet ~4, gul streckfärg. Ett järnhaltigt bly-nickelarsenat som är Ni-analogen till tsumcorit, (därifrån kommer namnet). Nickeltsumcorit kan blandas med nickellotharmeyerit. Typfyndplatsen är Km-3 Mine, som ligger nära Lavrion i Grekland. Sedan många år känner man till nickeltsumcorit från Grube Clara i Schwarzwald, Tyskland. I Lavrion bildar nickeltsumcorit finkristallina skorpor upp till en yta av 3 x 5 milimeter och små sfäroliter <0,15 mm Ø. Följeslagare är annabergit, gaspeit, kalcit, arseniosiderit, nickellotarmeyerit, nickelaustinit, pecorait?, mimetesit, cerussit, oxyplumboromeit, tex. bindheimit, vittrad gersdorffit och blyglans.

Tavagnascoit, VI/B.2-30 sulfat
Bi₄³⁺[O₄|(OH)₂|SO₄] ortorombisk

Tavagnascoit är färglös till mjölkvit, har sidenglans, densitet 6,33 g/cm³, vit streckfärg. Ett vismut-hydroxysulfat med skiktstruktur som är Bi-analogen till klebelsbergit. Typfyndplatsen är Buntmetallgruvområdet Tavagnasco, som ligger nära Turin, Italien. Tavagnascoit bildar i körtelrika kvarts-sideritgångar i den underjordiska stollgången Espérance superiore av vittrad bismutinit och vismut sulfosalter i form av mikroskopiskt små, massiva kristaller <0,05 mm, samt finfibriga kristallgrupper <0,3 mm. Tavagnascoiten är spröd och genomlysbar.

Lapis, årgång 42. Nr. 11 november 2016

Paratacamit-(Mg) III/D.1-80 halogenid
Cu₃(Mg,Cu)(OH)₆Cl₂ trigonal

Paratacamit-(Mg) är ljust till mörkt grön, har glasglans, densitet är 3,50 g/cm, streckfärgen är ljusgrön. Denna koppar-magnesiumhalogenid är Mg-analogen till paratacamit, därav mineralets namn. Paratacamit-(Mg) härstammar från Cuya i Camaronesdalen, som ligger i provinsen Arica i Chile. På hematit- och kopparkisförande kvartsådror med dolomit och magnesit bildar paratacamit-(Mg) kristallskorpor av kompakta till utsträckta fyrsidiga prismer. Kontakttvillingar är vanliga förekommande. Ytterligare följeslagare är atacamit, haydeeit, anhydrid, copiapit och epsomit. Paratacamit-(Mg) är genomlysbar, spröd och löses lätt i förtunnad saltsyra.

Ändring av systemnummer:
Antalet koppar-oxihalogenider tillhörande lyoit-bobkingitgruppen har under senare år ökat starkt och har därför tilldelads nya systemnummer:

iyoit = D.1-50.

anatacamit = klinoatacamit.
haydeeit               = D.1-60.
gillardit                 = D.1-65.
leverettit              = D.1-70.
paratacamit-(Mg) = D.1-80.
paratacamit-(Ni)   = D.1-85.
paratacamit          = D.1-90.
tondiit                     = D.1-100.
herbertsmithit       = D.1-110.
kapellasit              = D.1-115.
misakiit                  = D.1-120.
melanothallit         = D.1-130.
columetit               = D.1-140.
anthonyit               = D.1-145.
bobkingit               = D.1-150.

ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2016