New IMA Minerals 2007

Lapis, årgång 32. Januari 2007

Mangazeit, VI/D.6-25 sulfat
Al₂[(OH)₄|SO₄] • 3 H₂O triklin

Mangazeit är vit, har glasglans, hårdhet 1-2 och vit streckfärg. Densitet är 2,15 g/cm3. Detta, förmodligen inte alltför sällan förekommande, vattenhaltiga aluminiumsulfat tillhörande aluminitgruppen och härstammar från silverförekomsten Mangazei, som ligger cirka 300 km i ostligt riktning från floden Lena i Ost-Jakutien, Ryssland. Vid kanten av en kvartsgång med arsenikkis bildar mangazeit i uppsprucken och pyritiserad granodiorit mycket små, radialfibriga nålar i finkristallina skorpor med gips och klorit. Mangazeit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i saltsyra. Namnet syftar till typlokaliteten.

Middendorfit, VIII/H.17-42 silikat
K₃Na₂Mn₅[Si₁₂(O,OH)₃₆] • monoklin

Middendorfit är ljus till mörkt brunorange, har glasglans, hårdhet 3-3½ och ljusgul streckfärg. Densitet är 2.60 g/cm³. Detta nya, mycket sällsynta alkali-mangansilikat är kristallkemiskt släkt med stilpnomelan. Typlokalitet är pegmatiten Hilairitovoye i apatitbrottet Kirovsky vid berget Kukisvunchorr i Chibinymassivet, Kolahalvön. Middendorfit bildar solfjäderformiga till maskformiga aggregat (<1 mm) av mycket små rutformiga lameller och tavlor (upp till 0.1 x 0.2 x 0.4 mm). Dessa är inte böjliga, har en stark pleokroism från färglös till djupt brun, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Middendorfit-(La) förekommer tillsammans med mikrolin, sodalit, cancrisilit, aegirin, natrolit, fluorit och kalcit. Med namnet hedras Alexandre Fedorovich von Middendorf (1815-1894). Han var framstående tysk-rysk forskare, den första som genomförde mineralogiska arbeten i Chibinymassivet.

Sazhinit-(La), VIII/H.31-05 ortorombisk
Na₃(La,Ce)[Si₆O₁₅] • 2 H₂O silikat

Sazhinit-(La) är krämvit, har glas –till pärlmoglans, även vaxaktig, hårdhet 3 och vit streckfärg. Densitet är 2.6 g/cm³. Detta nya, ytterst sparsamt förekommande natrium-sällsynta jordartsmetallsilikat med skiktstruktur, är lantan-analogen till sazhinit-(Ce), med vilken den bildar blandkristaller. Typlokal är fonolitstenbrottet Aris nära Windhoek i Namibia. Typiska följeslagare i ihåligheter är natrolit, aegirin, mikrolin, tuperssuatsiait, apofyllit, analcim, fluorit, villiaumit, makatit, kanemit och korobitsynit. Sazhinit-(La) bildar utsträckta, tavliga kristaller (1-3 mm långa). Sazhinit-(La) är spröd, genomlysbar och ej fluorescerande. Namnet syftar till den kristallkemiska släktskapen med Sazhinit-(Ce).

Senkevichit, VIII/F.22-40 silikat
CsKNaCa₂Ti[O|Si₇O₁₈(OH)] triklin

Senkevichit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 5½-6, och vit streckfärg. Densiteten är 3.12 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta cäsium-alkali-titansilikat är Cs-analogen till tinaksit. Typlokaliteten är glaciären Dara-i-Pioz (Darai Piyoz) i Tadshikistan. Senkevichit bildar millimeterstora, enbart i mikroskopisk i tunnslip urskiljbara listformiga sammanväxningar, som ligger i brunaktiga kvarts-pektolit- ”nästen” på ett kvartsblock. Följeslagare är strontiumrik fluorit, aegirin, polylithionit och en ny titanglimmer, neptunit, hyalotekit, baratovit, leukosphenit, mera sällan sokolovait och pekoit. Senkevichit är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Yuri Alekseevich Senkevich (1937-2003), en känd rysk resande, TV reporter och journalist, vilken som läkare ägnade sig speciellt åt den mänskliga kroppens förhållningssätt i högfjäll.

Storneseit-(Y), VII/A.8-25 fosfat
Na₆(Ca,Na)₈(Y,Ca)(Mg,Fe²⁺)₄₃[PO₄]₃₆ trigonal

Storneseit-(Y) är blekt gul, har glasglans och vit streckfärg. Densiteten är 3.19 g/cm³. Detta extremt sällsynta, yttriumhaltiga alkali-magnesiumfosfat - Y-analog till meteoritmineralet chladniit – är en ny företrädare i fillowitgruppen (se tillägg). Storneseit-(Y) härstammar från Johnstonfjorden som ligger på Storneshalvön (typlokalitet) och från Brattnevet, Larsemann Hills i nordöstra Antarktis. Storneseit-(Y) sitter som mikroskopisk små, kantiga korn (<0.2-1 mm, ses enbart i tunnslip) i upp till 10 centimeter stora, mörk bruna, från wagnerit omgärdade fluorapatitknölar. Dessa är inbäddade i upp till decimetertjocka och 3 meter långa kvartslager som i sin tur ligger i höga metamorfa cordierit-prismatin-paragnejser. Följeslagare är wagnerit, Xenotim-(Y), monazit-(Ce), fosforhaltig kalifältspat, biotit, sillimanit, kvarts och pyrit. Ofta förekommer även rostfärgade omvandlingsprodukter. Namnet syftar till typlokaliteten.
Tillägg
Alla övriga medlemmar i fillowitgruppen erhåller följande analoga strukturformler:

Chladniit – Na₁₂Ca₅(Mg,Fe²⁺)₄₃[PO₄]₃₆

Galileiit – Na₁₂(Fe²⁺,Mn²⁺)₄₈[PO₄]₃₆

Fillowit – Na₁₂Ca₄(Mn²⁺,Fe²⁺)₄₄[PO₄]₃₆

Johnsomervilleit- Na₈Ca₇(Fe²⁺,Mg,Mn²⁺)₄₃[PO₄]₃₆

Allanpringit VII/D.13-15 fosfat
Fe₃³⁺[(OH)₃|(PO₄)₂] • 5 H₂O monoklin

Färgen är blekt brungul till halmgul; allanpringit har glas- till sidenglans, hårdhet 3 samt vit till gulaktigt vit streckfärg. Densiteten är 2.54 g/cm³.
Denna mycket sällsynta, vattenhaltiga järn(III)-fosfat är Fe-analogen till wavellit. Kemiskt släkt är santabarait (amorf). Hittills enda fyndplats är Grube Mark nära Essershausen, ca 5 km sydost om Weilburg an der Lahn, som ligger i Taunus i Hessen, Tyskland. Gruvan bearbetades 1828-1914 samt omkring 1940. Man bearbetade en ca 300 meter lång och 1-4 meter tjock malmkropp bestående av limonit. I denna finns enstaka små nästen inlagrade med finkornig apatit (fosforit) och sekundära fosfater, mot djupet uppträder även finkornig siderit. Samlaren Michael Legner upptäckte detta nya mineral våren 1999 på den gamla varpen i skogen. Här visar cell- till körtelaktiga limonitklumpar med druvaktigt njurlik kryptomelan bl.a. wawellit, dufrenit och chalkosiderit. Allanpringit, som först tolkades som strunzit, bildar parallellstängliga till nåliga kristaller och knippformigt stråliga aggregat av upp till < 2 centimeters längd (oftast bara 1,3 mm). De genomlysbara kristallerna har alltid finlamellär tvillingbildning. Typiska följeslagare är brunröd beraunit (oxiberaunit) och kakoxen. Allanpringit är spröd och visar i polariserat ljus en stark pleokroism, från färglöst till mörkt gult. Allanpringit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den australiensiska kemisten och specialisten på sekundära fosfater och arsenater mineralogiprofessorn Dr Allan Pring (*1956) från universitet i Adelaide.

Ottensit II/F.11-25 sulfid
Na₃(Sb₂O₃)₃(SbS₃) • 3 H₂O hexagonal

Ottensit är rödbrun, har glas- till diamantglans, hårdhet 3½, streckfärg gulbrun. Densiteten är 4.14 g/cm³. Denna nya, vattenhaltiga natrium-antimon-oxisulfid är Na-analogen till cetineit, (K,Na)_3-3.5(Sb₂O₃)(SbS₃)(OH_<0.5 • 2½-3 H₂O (formeln är ny, hör till cetineit som hittills endast är känd från Cetine Mine, Toscana, Italien).
Den sällsynta ottensiten kommer från gruvområdet Qinglong, provinsen Giuzhou, Kina. Ett enkelfynd, förmodligen i Dachang Mine, levererade år 2004 några dussin stuffer, som kom i handeln under namnet cetineit. Ottensit har bildats sekundärt på kortprismatiska, dels med fluoritskorpa överdragna, antimonitkristaller (<5 cm) glittrande, druvformade skorpor upp till millimetertjocklek. Skorporna är genomsatta av finfördelad mopungit, och uppvisar små kulor (<0.3 mm Ø av ytterst små, hexagonal-pelarliknande kristaller). Bredvid uppträder amorfa, gula skorpor av ett okänt mineral, ett slags antimonoxid som tidigare haft namnet stibiconit. Ottensit är spröd, svagt pleokroistisk (från orangerött till rött), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Berthold Ottens (*1942), engagerad samlare och mineralhandlare, medförfattare i lapisheftet nr 26, som ingår i serien extralapis. Som kinaspecialist blev han internationellt känd.

Parageorgbokiit IV/K.5-51 monoklin
ß-Cu₅[O|Cl|SeO₃]₂ selenit

Denna nya, extremt sällsynta klorhaltiga kopparselenit är dimorf med georgbokiit. Parageorgbokiit kommer ur en fumarol vid andra askkäglan i sprickeruptionen vid vulkanen Tolbachik, Kamtjatka. Parageorgbokiit bildades vid 400-625 grader Celsius som mycket små, spröda kristaller, intimt sammanväxta med ralstonit, tolbachit, melanothallit, chalkocyanit, euchlorin, sophiit, tenorit och gediget guld, samt olika sulfater och Cu-seleniter. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från gräsgrönt till gulaktigt grönt. Parageorgbokiit är vattenlöslig och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med georgbokiit (namngiven efter den ryske kristallkemisten Georgii B. Boki, 1909-2000).

Zincalstibit IV/F.12-30 hydroxid
Zn₂AlSb⁵⁺(OH)₁₂ trigonal

Zincalstibit är färglös, har glasglans, hårdhet 2 och vit streckfärg.
Densiteten är ~3.2 g/cm³. Denna nya zink-aluminium-antimonhydroxid med skiktstruktur är Zn-analogen till cualstibit, Cu₂AlSb⁵⁺(OH)₁₂(formeln är ny).
Denna extremt sällsynta zincalstibit har hittills bara hittats på ett enda prov i marmorstenbrottet Lucchhetti nära Carrara, Toscana. Bredvid vita mimetesitbuketter och stavformad chrysokoll bildar zincalstibit ytterst små tresidiga, av ett tunt opalskikt överdragna prismer (<o.1mm långa). Zincalstibit bildades vid omvandlingen av zinkblände, zinkenit och stibioluzonit. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Matioliit VII/D.11-115 fosfat
Na(Mg,Fe²⁺)Al₅[(OH)₆|(PO₄)₄] • 2 H₂O monoklin

Matioliit är färglös till blå, även blekt grön, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2.95 cm³. Detta vattenhaltiga natrium-magnesium-aluminiumfosfat är den nya Mg-analogen till den mycket sällsyntare burangait, med vilken den bildar en blandkristallräcka. (Burangait är hittills endast känd från Buranga i Ruanda och Hålsjöberg i Sverige). Matioliit har man sedan hittat på flera fyndplatser rundom i världen. Typlokalitet är granitpegmatiten i Gentilgruvan nära Mentes Pimentel, Minas Gerais/Brasilien. Förmodligen är också diverse Mg-rika ”burangaiter” från Córrego Pomarolli i Minas Gerais inget annat än matioliit (som blåaktiga stänglar med brasilianit). Matioliit har även hittats i Gold Quarrygruvan nära Carlin, Nevada (som blekgröna blåsor <0,3 mm med englishit, fluorapatit och variscit) och i Hochgosch vid Millstätter See i Kärnten/Österrike (som blekblåa nålar). I Gentilgruvan bildar matioliit genomskinliga, prismatiska till tavliga kristaller <1 mm långa. Dessa är intimt sammanväxta med fluorapatit, crandallit och zonaruppbyggda gormanit-souzalitkristaller. I polariserat ljus visas en tydlig pleokroism i skalan färglöst till blått. Matioliit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Paulo Anselmo Matioli (*1975), som grundade naturkunskapsmuseet José Bonifácio de Anselmo e Silva i Santos nära Sáo Paulo. Tillsammans med Sergio Varvello upptäckte han detta nya mineral.

Phosphoinnelit VIII/C.14-95 silikat
Na₃Ba₄Ti₃[(O,F)_1.5|(PO₄,SO₄)|Si₂O₇]₂ triklin

Phosphoinnelit är gulbrun, har glas- till fettglans, hårdhet 4½-5, streckfärg gulaktigt vit, och densiteten är 3.82 gcm³. Detta nya, fosfat-och sulfathaltiga natrium-barium-titangruppsilikat är strukturellt besläktat med bafertisit. Phosphoinnelit är extremt sällsynt och härstammar ur den vid karbonatiter bundna flogopitförekomsten i Kovdor Micagruvan på Kolahalvön. I pegmatitådror med kalifältspat, aegirin-augit och pektolit sitter phosphoinneliten i körtlar av vit, delvis till thomsonit-Ca omvandlad cancrinit. Vidare följeslagare är magnesio-arfvedsonit, fluorapatit och golyshevit. Phosphoinnelit bildar kärv- till rosettformiga grupper av genomlysbara kristaller upp till 0.2 x 1 x 6 mm. Dessa visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med innelit.

Samarskit-(Yb) IV/D.19-58 oxid
Yb,Y,U,Th,Ca,Fe)(Nb,Ta)O₄monoklin

Samarskit-(Yb) är svart, har glasglans, hårdhet 5-6, brunsvart streckfärg, och densitet 7.0-7.1 cm³. Denna nya, sällsynta ytterrbium-nioboxid ur samarskiträckan innehåller höga andelar av erbium och dysprosium. På grund av den höga halten av uran och torium är samarskit-(Yb) starkt radioaktiv och metamikt (→röntgenamorft). Samarskit-(Yb) bildar i kärnpartiet i Little Patsypegmatiten, som ligger i Jefferson County, Colorado, decimeterstora, glasiga massor, intimt sammanväxta med ferroclumbit och zirkon. Vidare följeslagare är ishikawait och samarskit-(Y), monazit-(Ce) och yttriumhaltig fluorit. Samarskit-(Yb) är spröd med musslig brott och nästan opak. Namnet syftar på släktskapen med samarskit-(Y).

Guanacoit VII/D.16-25 arsenat
Cu₂(Mg,Cu)Mg₂[(OH)₂|AsO₄]₂ • 4 H₂O monoklin

Guanacoit är blekblå till turkosblå, även blåaktigt grön, har glasglans och hårdhet 3. Streckfärgen är vit till blekblå. Densiteten är 3.29-3.31 g/cm³. Detta hittills ytterst sällsynta koppar-magnesiumarsenat är isostrukturellt med akrochordit. Typmaterialet hittades 1998 på varpen vid dagbrottet El Guanaco nära Taltal, provinsen Antofagasta i Chile, tillsammans med rikligt med arhbarit. Ytterligare följeslagare är dels krysokoll, konichalsit och olivenit, dels även brochantit, vittrad enargit och mycket små kvartskristaller. År 2003 levererade bergverket Taghouni i reviret Bou Azzer i Marocko guanacoit som enkelfynd. Följeslagare här är bland annat rosafärgad dolomit, kopparkis, cuprit, krysokoll, malakit och agardit-(Ce).
Guanacoit bildar finstråliga, nålaktiga, även kortprismatiska kristaller, som ofta i form av små knippen av upp till 1 millimeters längd är parallellt sammanväxta. Guanacoit är genomlysbar och spröd. Typmaterialet från Chile är inte pleokroistiskt, medan kristallerna från Marocko med ringa kolhalt visar en tydlig pleokroism i färgskalan från färglös till grönaktigt blå i polariserat ljus. Guanacoit har ingen fluorescens. Den löses långsamt i förtunnad syra (HCl, H₂SO₄). Namnet syftar på typfyndplatsen.

Schlegelit VII/.30-30 arsenat
Bi₇[O₄|(MoO₄)₂|AsO₄)₃] ortorombisk

Schlegelit är gul, har diamantglans, hårdhet 3½ samt blekgul streckfärg.
Densiteten 7.23 g/cm³. Detta nya vismutarsenat med molybdatgrupper är ytterst sällsynt. Hittills finns endast ett prov som hittades 1988 på varpen tillhörande Pucher Richtschacht, sydväst om Schneeberg i Sachsen. Provet består av grovkornig kvarts med spår av gedigen vismut och pucherit. Endast en liten körtel innehöll genomlysbara schlegelitkulor (<1 mm), överdragna av ett hudtunt kvartsskikt. På dessa satt enstaka gula petitjeanitaggregat. På brottytan visar schlegelit mycket små, listformiga kristaller som är spröda. Den är icke- pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralsamlaren från Schneeberg, Fritz Schlegel (*1938), som upptäckte detta och sju andra vismutmineraler.

Alloriit, VIII/J.9-48 silikat
(Na,Ca,K)₁₃Ca₂[Cl₃|(SO₄)₃|(Al₆Si₆O₂₄)₂] • 2 H₂O trigonal

Alloriit är färglös till blekt violett, har glasglans, hårdhet 5, streckfärg vit och densitet 2.35 g/cm³. Detta nya klor- och sulfathaltiga alkali-alumosilikat tillhör cancrinitgruppen och är släkt med afghanit. Alloriit är extremt sällsynt och hittades i ett syenitiskt stenutkast (vulkanisk bomb) vid Monte Cavallucio nära Campacnano, provinsen Latium i Italien. Den bildar sexkantiga, tavelformade till kortprismatiska kristaller av upp till 1,5-2 millimeters storlek i sanadinitkörtlar. Typiska följeslare är sanadin, apatit, andradit och biotit. Alloriit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras hobbymineralogen och samlaren Roberto Allori (*1933), som har specialiserat sig på Latiums vulkanområden.

Armbrusterit, VIII/H.17-55 monoklin
K₅Na₇Mn₁₅[(OH)₁₀|(Si₉O₂₂)₄] • 4 H₂O silikat

Armbrusterit är mörkt rödaktigt brun till kopparröd, har glasglans, hårdhet 3½, streckfärg ljusbrun och densitet 2.78 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta vattenhaltiga alkali-mangansilikat med ringformigt uppbyggda dubbelskikt, är strukturellt släkt med parsettensit. Typlokalitet är alkaligruvan Kirov vid berget Kukisvumchorr i Chibinymassivet, Kolahalvön. Här upptäckte A S Podlesny redan 1987 på 252 meters nivå i den basiska alkalibergarten (urtit) i apatitmalmkroppens hängande sida en endast 10 cm bred och 2 meter lång mikrolin-aegirinåder med en kärnzon av cancrinit. Talrika kalcitfyllda håligheter i kärnzonen bär natrolitstänglar (<3 mm), vita pectolitlameller (<3 mm), viogradonitnålar (<2 mm) och bladig molybdenit (<1cm), samtliga fritt kristalliserade på kompakta gråa cancrinitprismer (<1cm). Även tätt sammanväxt med mörkbruna raitfibrer bildar armbrusterit genomlysbara, böjda, spröda blad (<1.5 mm) och radiala sfäroliter (<2 mm), vilka även förekommer inneslutna i kalcit. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgskalan från gulaktigt brunt till mörkt rödaktigt brunt. Fluorescens i UV-ljus fattas. Med namnet hedras mineralogen Thomas Armbruster (*1950) från universitet i Bern. Han har sedan 1992 publicerat talrika arbeten om mangansilikaternas struktur och kristallkemi.

Catamarcait, II/C.9-30 sulfid
Cu₆GeWS₈ hexagonal

Catamarcait är grå, har metallglans, hårdhet 3½, streckfärg svart och densitet 4.92 g/cm³. Denna nya koppar-germanium-wolframsulfid är kemisk Ge-analog till kiddceekit (kubisk med Sn). Denna högst sällsynta catamarcait härstammar från gamla varpen tillhörande Rosarioschaktet i gruvområdet Capillitas, provinsen Catamarca, Argentina. I detta revir med dess polymetalliska sulfidmalmsstråk upptäcktes senast Ge-sulfiden putzit. I kvartshaltig bornit-rikmalm med kopparglans, digenit, covellin och zinkblände bildar catamarcait mycket små, opaka och spröda kornaggregat (<1 mm). Ytterligare följeslagare är luzonit, en Cu-Fe-Zn-Gesulfid, putzit, wittichenit och hübnerit. Catamarcait är på polerad yta (påljusmikroskopi) gråvit med brunaktig nyans och visar röda innerreflexer. Namnet syftar på provinsen Catamarca.

Luobusait, I/A.12-65 elementmineral
Fe₃Si₇ ortorombisk

Luobosait är stålgrå, har metallglans, hårdhet 7½, streckfärg svart och densitet 4.55 g/cm³. Detta extremt sällsynta elementmineral är en ny intermetallisk järnsilizid. Typlokal är Luobosagruvan i Qusong County i södra Tibet, som ~200 km sydost om Lhasa exploaterar en skiktbunden kromitfyndighet. I tungmineralkoncentratet ur dessa, vid ultrabasiska högtrycksbergarter bundna, ”kromititer” bildar luobosaiten mycket små, högglänsande, opaka korn (0,1-1 mm Ø), vilka delvis har inneslutningar av gedigen silicium. Vidare följeslagare är mycket små diamantkristaller (<1 mm), coesit, moissanit, wüstit och Fe-Si-legeringar. Namnet syftar på typfyndplatsen.

Zinklipscombit, VII/B.8-58 fosfat
Zn(Fe³⁺,Al)₂[OH|PO₄]₂ tetragonal

Färgen är pastellgrön till mörkt grön, även brun; mineralet har glasglans, hårdhet 5, streckfärg beigevit till ljusgrön och densitet 3.65 g/cm³. Denna nya, hittills mycket sällsynta zink-järnfosfat är Zn-analog till lipscombit. Typlokalitet är gulddagbrottet tillhörande Silver Coingruvan nära Valmy, Humboldt County, Nevada. Zinklipscombit bildar genomlysbara, kulformade, radialfibriga kristallgrupper (<2,5 mm) intill snövita apofyllit-vårtor. Ytterligare följeslagare är kvarts, baryt, jarosit, plumbojarosit, kalcit och druvigt kristalliserad turkos. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från ljusgrönt över blågrönt till grönaktigt brunt. Zinklipscombit visar ingen fluorescens i UV-ljus, men löses i saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapet till lipscomit.

Lapis, årgång 32. Juni 2007

Marrucciit, II/E.33-12 sulfosalt
Pb₁₆Hg₃Sb₁₈S₄₆ monoklin, pseudo hexagonal

Marrucciit är bronsgul till stålblå, även svart, har metallglans, svart streckfärg och densitet är 6.00 g/cm³.
Detta nya, kvicksilverhaltiga bly-antimonsulfosalt är strukturellt släkt med scainiit, kristallkemiskt mycket likt rouxelit. Typlokalitet för den mycket sällsynta marrucciiten är Buca della Vena gruvan som ligger i de Apuaniska Alperna, Toscana i Italien.
I smala, kalcitfyllda sprickor bildar marrucciit längsräfflade, fristående nålar upp till 2 millimeters längd, och visar ett knippformigt tvärsnitt. Dessa är oftast parallelsammanväxta, även rutformigt grupperat och dels inneslutna i dolomit och kvarts. Marrucciit är opak, elastiskt böjbar, i påljusmikroskopering ljusgrå och visar röda innerreflexer. Namnet hedrar den på Toscana specialiserade mineralsamlare Angelo Marrucci (1956-2003). Den andra fyndplatsen för marrucciit är Zinnoberfyndigheten Zenderling nära Gelnica i Slowakei.

Sanromanit, V/B.7-55 karbonat
Na₂CaPb₃[(CO₃)₅] hexagonal

Sanromanit är färglös till grönaktig gul, har glasglans, hårdhet 4, streckfärg är vit och densitet 5.20 g/cm³.
Detta nya, ytterst sällsynta alkali-blykarbonat är Pb-analog till khanneshit, burbankit och calcioburbankit. Typfyndplats är Santa Rosagruvan nära Iquique, Atacamaöknen i norra Chile. Sanromanit bildar genomlysbara, radialstråliga kristallgrupper och ensamstående genomskinliga nålar upp till 2 millimeters längd bredvid lysande blå juangodyit och klumpar av vita trona –och nacolithkristaller. Ytterligare följeslagare är malakit, kalcit, anhydrit och chalkonatronit.
Sanromanit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt under skumbildning i koncentrerad saltsyra. Med namnet hedras den chilenska naturforskaren, geologen och mineralogen Francisco J. San Roman (1834-1902).

Attikait, VII/D.25-31 arsenat
Ca₃Cu₂Al[OH|AsO₄]₂• 2 H₂O ortorombisk

Attikait är turkosblå till ljusgrön, har glas- till pärlemoglans, hårdhet 2-2½, densitet 3,35 g/cm³, och blekblå streckfärg. Detta nya, mycket sällsynta vattenhaltiga kalcium-koppar-aluminiumarsenat, som tillhör lavendulanräckan, är hittills enbart känt från lägsta avvägningen i Christianagruvan nr 132 i Lavrionreviret, Grekland. Attikait sitter som genomlysbara, kulformiga, av mycket små böjliga lameller uppbyggda kristallgrupper (<0,5 mm), tillsammans med ärggrön konichalcit och finnålig olivinit på jarositrik limonitmatrix. Ytterligare följeslagare är arsenocrandallit, arsenogoyazit, pillipsbornit, karminit, beudantit, azurit, malakit och allofan. Attikait är icke pleokroistisk, löses lätt i syra och blir instabil i lut. Attikait visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på förvaltningsområdet Attika i vilket gruvområdet Lavrion ligger.

Arsenovanmeerrscheit, VII/E.7-160 arsenat
U⁶⁺[(UO₂)₃|(OH)₂|(AsO₄,PO₄)_2]• 4 H₂O ortorombisk

Mineralet är gult, har glasglans, hårdhet 2, densitet 4,91 g/cm³ och gulaktig till vit streckfärg. Detta nya, uranrika uranylarsenat är As-analog till vanmeersscheit, med vilken den bildar en långtgående blandkristallräcka. Typlokal är den sedan 1991 nedlagda urangruvan i Krunkelbachtal nära Menzenschwand i södra Schwarzwald. På en pyrithaltig kvartsstuff bildar den hittills mycket sällsynta arsenovanmeersscheiten genomlysbara skorpor av mikroskopiskt små, långtavliga kristaller (<0,1 mm ). Följeslagare är arsenrik vanmeersscheit och schopit, tätt sammanväxta. Härvid visar varken vanmeersscheit eller arsenovanmeersscheit fluorescens i UV-ljus, förmodligen på grund av tydlig arsenathalt. Däremot visar arsenfattig vanmeersscheit från typlokalen Kobokobo i Kongo fluorescens i både kort- och långvåg. Båda mineralen löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med vanmeersscheit.

Chesnokovit, VIII/B.16-10 ösilikat
Na₂[SiO₂(OH)₂] • 8 H₂O ortorombisk

Chesnokovit är färglös till vit, även blekt brunaktigt gul, har glasglans, hårdhet 2½, densitet 1,68 g/cm³ och vit streckfärg.
Detta nya, vattenhaltiga natrium-ösilikat med hydratiserade [SiO₄]-grupper är extremt sällsynt. Typlokalen är Karnasurtgruvan vid berget Kedykverpakh i Lovrensomassivet på Kolahalvön. I ussingitgången Kedykverpakh-22 , som ligger i den basiska alkalibergarten (urtit), bildar chesnokovit tillsammans med natrofosfat grumliga öar (upp till 4 x 6 x 10 cm). Kristallerna består av genomlysbara, tunna lameller upp till 2 cm långa. Ytterligare följeslagare är natrolit, sodalit, vuonnemit, steenstrupin-(Ce), posianit-(Ce), natisit, gobbinsit, villiaumit, natrosilit, revdit och olympit. Chesnokovit löses lätt i saltsyra. Den måste vid förvaring tillslutas lufttätt, annars omvandlas den, under upptagande av luftens koldioxid genom avvattning, till en blandning av termonatrit och opal. Med namnet hedras den ryske mineralogen Boris Valentinovich Chesnokov (1928-2005), som hade specialiserat sig på hydrotermalt bildade sekundärmineral.

Fluorcalciobritolit, VIII/B.27-70 silikat
(Ca,Ce,La,Nd)₅[F,O)|(SiO₄,PO₄)₃] hexagonal

Fluorcalciobritolit är blekt rosabrun till (röd)brun, har glas- till fettglans (hartsglans när mineralet uppträder mimikt), hårdhet 5½ och densitet 4,2-4,3 g/cm³. Streckfärgen är vit till ljusbrun.
Detta nya kalcium-fluorosilikat med tydligt Cer- och fosfathalt är F/Ca-analogen till britolit-(Ce). Mineralet har förmodligen stor utbredning, dels i metamikt form, och är då starkt radioaktivt, dels massformigt upp till decimetersstorlek. Mineralet uppträder som genomskinliga korn med kalcit. Det förekommer i ett flertal alkalimassiv i Sibirien, Sol´skoje, Burpala/Buryatia, Ulan-Erge och Pichekhol´Tuva. Ytterligare prov kommer från Mushugai-Khuduk i Monggoliet, samt ur vulkaniska utkast från Vico, Prov, Latium, Italien. Typlokalitet är berget Kukiswumchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. Här är fluorcalciobritolit inväxt i pegmatitådror med ortoklas, nefelin, rosa sodalit och biotit. Den bildar hexagonal-långprismatiska kristaller upp till 0,5 x 10 mm. Kristallerna är genomlysbara, har mussligt brott och är inte pleokroistiskta, samt visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet till britolit.

Joosteit, VII/B.3-67 fosfat
Mn²⁺(Mn³⁺,Fe³⁺)[O|PO₄] monoklin

Joosteit är svart, har hartsaktig till halvmetallisk glans, hårdhet 4, densitet 4,13 g/cm³, och brunaktig till svart streckfärg.
Ett nytt, mycket sällsynt, järnhaltigt mangan-oxifosfat som är Mn(III)-analog till stanekit. Typlokalitet är granitpegmatiten Helikon II nära Karibib i Namibia, som bröts på litium- och tantalmalm. Joosteit bildar kornaggregat (<3mm), som delvis eller helt ersätter litiopilit. Ytterligare följeslagare är sicklerit, amblygonit, varulit, dickinsonit, apatit, eosforit, hureaulit och Fe/Mn-oxider. Joosteit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Charlotte Jooste från Karibib/Namibia, gruvägare, som understödde utforskningen av pegmatiter i centrala Namibia.

Karyochroit, VIII/G.13-15 silikat
(Na,Sr,Ca,Mn,K)₃(Fe³⁺,Mg.Mn,Fe²⁺)₁₀Ti₂[(H₂O,O,OH,₁₇|Si₁₂O₃₇] monokl.

Karyochroit är brun (hasselnötsbrun), har matt till vaxaktig glans, hårdhet 2½, densitet 3,07 g/cm³ och blekt brunaktigt gul streckfärg.
Ett nytt, strontiumhaltigt alkali-järn-hydrosilikat, som strukturellt är släkt med nafertisit. Den sällsynta karyochroiten har hittills enbart hittats i Umbozerogruvan vid berget Alluaiv i Lovozeromassivet på Kolahalvön, där mineralet dock förekommer rikligt. I den drusiga albitkärnan i den rörformiga pegmatiten Elpiditovyi bildar karyochroit , som oxidationsprodukt av ett okänt järn(II)-rikt mineral, druvformade skorpor och med vita elpidit-stänglar samt kulformig bitumen genomtränkta massor upp till meterstorlek. Dessa lägger sig som en skorpa över kvarts, pyrit och epididymit. Ytterligare följeslagare är natrolit, galenit och zinkblände. Karyochroit är inte genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en pleokroism i färgskalan från mörkbrunt till brunt. Namnet (på engelska caryochroite) härstammar från grekistan: karyon (nöt) och croia (färg), och syftar på mineralets hasselnötsbruna färg.

Numanoit, V/H.13-20 borat
Ca₄Cu[(CO₃)₂|B₄O₆(OH)₆] monoklin

Numanoit är blågrön till färglös, har glasglans, hårdhet 4½, densitet 2,96 g/cm³, och streckfärgen är blekt blåaktigt grön till vit.
Detta nya, extremt sällsynta calcium-kopparborat med karbonatgruppen är Cu-analogen till borcarit. Numanoit härstammar från det drusiga randpartiet av det boratförande gehlenit-spurritskarnet från Fuka, prefekturen Okayama i Japan. Numanoit bildar upp till mm-stora kärnor och transparenta, tunna växtzoner i skivformiga borcaritkristaller (upp till 5 mm). Följeslagare är nifontovit, bultfonteinit och kalcit. Numanoit är inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i förtunnad saltsyra. Namnet hedrar dr Tadayuki Numano (1931-2001), mineralogiprofessor vid universitet Okayama.

Pumpellyit-(Al), VIII/C.24-53 gruppsilikat
Ca₂Al,Fe²⁺,Mg)Al₂[(O,OH)₂|SiO₄|Si₂O₇] • H₂O monoklin

Pumpellyit-(Al) är smaragdgrön till vit, även blåaktigt grön, har glasglans, hårdhet 5½, densitet 3,24 g/cm³, och vit streckfärg.
Detta nya kalcium-aluminium-gruppsilikat är Al-analog till pumpellyit-(Fe2+), -(Mg) och –(Mg2+), med vilka den kemiskt kan blandas utan luckor. Typlokalitet är stenbrottet Carriére de la Fléche nära Bertrix i de belgiska Ardennerna. Med kalifältspat, klorit och kalcit besätter pumpellyit-(Al) smala alpinotypa sprickor i skiffer och kvartsiter såsom radialfibriga aggregat upp till 5 mm Ø. Många stuffer bärgades under tiden 1998-2003. Även annars har pumpellyit-(Al) relativt stor utbredning: Aluminiumdominant pumpellyit känner man t ex från Japan i Sanbagawa, prewfekturen Gamma, från USA i Hicks Ranch, Sonora County/Kalifornien och Keweenaw/Michigan, samt från Italien i Bulla und Passo del Bracco/Ligurien. Pumpellyit-(Al) är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar pål den kristallkemiska släktskapen med pumpellyitgruppen.

Lapis, årgång 32. September 2007

Vihorlatit, II/D.10-57 vismut-telurid
Bi₂₄Se₁₇Te₄ trigonal

Vihorlatit är stålgrå, har metallglans, hårdhet 2½-3, svart streckfärg, densitet 7.85-8.02 g/cm³. Denna nya, selenrika vismut-tellurid, tillhörande tedradymitgruppen, härstammar från Vihorlat-vulkanbergen i östra Slovakien nära gränsen till Ukraina. Den exakta fyndplatsen ligger omkring 3 km ostsydost om berget Vihorlat. I smala kvarts-opalådror inom vulkaniskt påverkade kvartsiter bildar vihorlatit, som hittills är mycket sällsynt, plattiga förvridna, delvis tektoniskt omböjda lamellaktiga korn upp till max 8 mm. Dessa kan ha en rödbrun vittringsyta. Typiska, optiskt likartade följeslagare är tetradymit och den närbesläktade telluronevskiten. Vilhorlatiten är spröd och är på slipad yta (påljus) vit med gulaktig ton. Den visar inga innerreflexer. Namnet syftar på fyndplatsen.

Lapis, årgång 32. Oktober 2007

Jadarit, VIII/H.23-105 borosilikat
NaLi[B₃SiO₇(OH)] monoklin

Jadarit har vit färg, porslinglans, hårdhet 4-5, vit streckfärg, densitet 2.45 g/cm³.
Detta natrium-litium-borosilikat med skiktstruktur är hittills enbart känt från Jadardalen i Serbien, där dock som flera meter tjocka, massiva skikt. Jadarit bildar mycket finkorniga, icke genomlysbara, i syra lättlösliga massor, som visar svag rosa-orange fluorescens i kort och långvågigt UV-ljus. Namnet syftar till typfyndplatsen.

Meridianiit, VI/C.7-05 sulfat
Mg[SO₄] • 11 H₂O triklin

Meridianiit har vit-jordigmatt färg, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 2.45 g/cm³.
Detta nya vattenhaltiga magnesiumsulfat, tillhörande epsoniträckan, är extremt sällsynt. Typlokalen är vattenansamlingen i det 1972 nelagda stenbrottetet i Venables Valley, 20 km SSV från Ashcroft i British Columbia, Kanada. Där bröts magnesiumsulfat, och vattenansamlingen har mättats med alkalier och blivit en riktig lutdamm som under kalla årstider fryser till. Mineralproven med de finkorniga meridianiitskorporna härstammar från en med bark betäckt träpol vid randen av dammet. Här sög barken alldeles som en veke i en oljelampa upp det sulfathaltiga vattnet, som sedan dunstade bort. Återstod så meridianiit, som är stabil enbart vid låga (< 2˚C) temperaturer. Annars smälter den till en kletig blandning av epsomit och vatten. Namnet syftar, hittills enbart hypotetiskt, till en fyndplats på månen, där Mer-Rover Opportunity har upptäckt liknande ”kristallsmältor”. Även på jorden har denna förbindelse hittills enbart påvisats som en rescent, i högsta grad instabil bildning.

Olmiit, VIII/B.22-20 ösilikat
Ca(Mn²⁺,Ca)[OH|SiO₃(OH)] ortorombisk

Olmiit har blekrosa till rosaröd färg, även beigebrun till färglös, har glasglans, hårdhet 5-5½, vit streckfärg, densitet 3.05 g/cm³. Detta nya sällsynta kalcium-manganösilikat är Mn²⁺-analogen till poldervaartit, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Typlokalitet är N`Chwaning II Mine i Kalahari-Manganfälten i Södra Afrika. Olmiit uppträder i nära förbindelse med poldervaartit, som skärvformiga kristallgrupper, vilka kan bli flera cm långa. Följeslagare är coelestin, bultfonteinit, sturmanit och hematit. Olmiit är spröd, är icke pleokroistisk, och visar, liksom poldervaartit, djupröd fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den tidigt avlidne mineralogen Filippo Olmi (1959-2005) från Florenz. Han var delaktig vid upptäckten och beskrivning av sju nya mineral.

Lapis, årgång 32. November 2007

Aqualit, VIII/E.25-05 silikat
(H₃O)₈(Na,K,Sr,Ba)₅Ca₆Zr₃[Cl|OH|{Si₃O₅(OH)₄}₂|(Si₉O₂₇ • SiO)₂] triklin

Aqualit är blekrosa till violett, har glasglans, hårdhet 4-5, densitet 2.58 g/cm³ och vit streckfärg. Detta nya zirkoniumhaltiga hydronium-kalkalkalisilikat med ringstruktur är en ny, sällsynt företrädare i eudialyträckan, H₃O-analogen till ikranit.
Typlokal är alkalimassivet Inagli cirka 30 km NV Aldan i södra Jakutien. Även ur Mica-gruvan i Kovdor på Kolahalvön har kommit en del aqualit, här i form av rundade korn upp till 1,5 cm ø. I Inagli finns denna ”hydratiserade eudialyt” som genomskinliga korn upp till 3 cm ø, bundna vid en alkalipegmatit tillsammans med natrolit, mikroklin, aegirin, lorenzenit, innelit, batisit, thorit och galenit. Aqualit är spröd, har mussligt brott, har svag pleokroism från färglös till blekrosa och visar en mattgul fluorescens i kortvågigt UV-ljus. Aqualit är stabil gentemot koncentrerad saltsyra. Namnet, från latinska aqua=vatten, syftar på den ovanligt starka hydratiseringen av denna natrium- och järnfattiga eudialyt.

Bortnikovit, I/A.15-16 elementmineral
Pd₄Cu₃Zn tetragonal

Bortnikovit är grå, har metallglans, hårdhet 4½-5 och densitet 11.16 g/cm³. Detta extremt sällsynta elementmineral är en ny, intermetallisk palladium-koppar-zinkförbindelse tillhörande platingruppen. Bortnikovit härstammar från malmförekomsten Konder i Jakutien i östra Ryssland. Mineralet uppträder som mikroskopiskt små korn, tätt sammanväxta med isoferroplatin, titanit, perowskit, vanadiumhaltig magnetit, bornit och klorit. Bortnikovit uppträder på polerad yta (påljusmikroskopering) som små, vita ytor med grå-beige färgton. Bortnikovit bildas när alkaliska fluider inverkar kemiskt på ultrabasiska bergarter. Med namnet hedras mineralogiprofessorn Nikolai Stefanovich Bortnikov, erfaren och kunnig på mineralfyndplatser, medlem av den ryska vetenskapsakademin.

Kochsandorit, V/E.8-65 karbonat
CaAl₂[(OH)₂|CO₃]₂ • 1½ H₂O ortorombisk

Färgskalan går från sidenvitt till blekbrunt; kochsandorit har glas- till sidenglans, hårdhet 2-2½, densitet 2.51 g/cm³ och vit streckfärg.
Detta nya, vattenhaltiga kalcium-aluminiumkarbonat är Ca-analogen till dresserit. Den sällsynta kochsandoriten härstammar från brunkolsgruvdriften Mány (schakt I/A som typlokalitet), som sträcker sig 15 km ända till Tatabánya i norvästra Ungern. De tidiga tertiära kolavlagringarna underlagras av bauxitförande dolomitbreccior och triasdolomit. I de breccierade brunkolslagren är kochsandorit klumpvis ganska rikligt utbredd. Kochsandoriten förtränger skiktformigt anrikade böhmitknölar med kalcitådror (pseudomorfos). De ovala böhmit-kochsandoritknölarna kan blir upp till 1-2 cm stora. I samband därmed uppstår sekundär gibbsit, gips och järnhydroxider, samt kaolinit, illit, alumohydrokalcit och felsöbanyait. Kochsandorit bildar genomlysbara, radialfibriga kristallgrupper (xx<0,5 mm), med blekgul fluorescens i lång- och kortvågigt UV-ljus. Kochsandorit löses snabbt i förtunnad saltsyra under skumbildning. Med namnet hedras mineralogiprofessorn Sándor Koch (1896-1983) från Szeged, vilken arbetade speciellt med Ungerns geologi.

Parwanit, VII/D.37-20 fosfat
(Na,K)(Mg,Ca)₄Al₈[(OH)₇|CO₃|(PO₄)₈] • 30 H₂Omonoklin (pseudohexagonal)

Parnawit är krämvit, har pärlemoglans, hårdhet 1, densitet 2.17 g/cm³ och vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga alkali-aluminiumfosfat med ringa karbonathalter uppstod ur fladdermusguano i Lavagrottani Parwan, 45 km VNV Melbourne i Australien. Parnawit bildar mycket små, finbladiga, genomlysbara rosetter på en matrix av lera. Vidare följeslagare är vit montgomeryit, färglös gordonit och kulformig orange karbonat-fluorapatit. Namnet syftar på typlokaliteten.

Lapis, årgång 32. December 2007

Cloncurryit, VII/D.7-65 fosfat
Cu_0,5Al₂[(VO)_0,5|(F,OH)₂|(PO₄)₂] • 5 H₂O monoklin

Cloncurryit är himmelsblå, har glasglans, hårdhet 2, densitet 2.52 samt vit streckfärg. Detta nya, vanadiumhaltiga koppar-aluminiumfosfat är kemiskt nära släkt med nevadait (denna med V³⁺), äger dock en annan struktur och innehåller V⁴⁺ som VO²⁺ grupp, samma struktur som även förekommer t ex i cavancit och pentagonit. Denna ytterst sällsynta cloncurryit kommer från oxidationszonen i Great Australian Mine nära Cloncurry, Queensland i Australien. I ett dagbrott öppnades här på 20 meters djup 1995-1997 en fyndighet, en förkislad järnrik ”B Tangye Lode” med malakit, pseudomalakit och gedigen koppar. På kvartsförande körtlar med limonitmatrix bildar cloncurryit dels nålig-stråliga, dels radialfibriga kristallgrupper upp till 1 mm Ø. De små, genomlysbara flackprismatiska kristallerna visar tvillingbildning. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från blekblått till blekt grönaktigt blått. Fluorescens i UV-ljus saknas. Namnet syftar på typlokalen.

Demartinit, III/B.2-25 kaliumhalogenid
K₂[SiFe₆] hexagonal

Demartinit är färglös, har glasglans, hårdhet ~3, densitet 2.85 g/cm³ och vit streckfärg. Denna nya, extremt sällsynta kaliumhalogenid med siliciumhexafluoridgrupper är en polymorf till hieratit. Demartinit härstammar ur en fumarol på La Fossa-kraterranden på ön Vulcano, som hör till Eoliska öarna i Italien. På en pyroklastisk breccia som bärgades 2006 sitter demartinit som skarpkantiga pyramider. Dessa icke-hygroskopiska kristaller (<0,3 mm Ø) förekommer i sällskap med hieratit, avogadrit och den nya. borathaltiga siliciumfluoriden knasibfit (beskrivning är under förberedande). Namnet hedrar den milanesiske kemiprofessorn Francesco Demartin (*1953) för hans arbeten med kristallstrukturer i alpina tantaliter- och uranmineraler.

Dualit, VIII/E.25-95 silikat
Na₃₀(Ca,Na,Ce,Sr)₁₂(Na,Mn,Fe,Ti)₆MnTi₃Zr₃[(OH,H₂O,Cl)₉|(Si₃O₉)₄|(Si₉O₂₇)₄ • 3 SiO] trigonal

Dualit är gul, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2.84 g/cm³ samt vit streckfärg. Detta nya alkali-zirkoniumsilikat med ringstruktur är en ny, ytterst sällsynt företrädare för eudialytgruppen, och är strukturellt släkt med labyrintit. Typlokalitet är berget Alliaiv i Chibinymassivet på Kolahalvön. Dualith sitter som mycket små korn (0,5 mm Ø) i en ultraalkalisk pegmatit. Följeslagare är bl a albit, aegirin, nefelin, sodalit, eudialyt, lomonosovit, vuonnemit, lamprofyllit, zinkblände och villiaumit. Dualit är spröd med mussligt brott, genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra. Namnet, från latinska dualis, syftar på mineralets sammansättning, som är både ett titanosilikat och ett zirkonosilikat.

Fluoroflogopit, VIII/H.11-75 alumosilikat
KMg₃[(F,OH)₂|AlSi₃O₁₀] monoklin

Fluorflogopit är blekt gul till kopparbrun, har glas- till hartsglans, hårdhet 21⁄2, densitet 2.83 g/cm² samt vit streckfärg. Detta fluorrika alumosilikat, en ny företrädare för glimmergruppen, nydefinierades såsom fluoranalog till hydroxylrik flogopit. Båda mineralerna är sedan länge kända och har stor utbredning.

Hydroxylrik flogopit föredrar ultrabasiska bergarter (t ex peridotit) och dess alkalipegmatiter. Finns bl a i Chibiny, Lovozero och framför allt i Kovdor, där i decimeterstora kristaller.

Fluorrik flogopit finns, mestadels i centimeterstora kristaller, bunden vid metasomatiskt omvandlad marmor (fyndplatser i Franklin/New Jersey, Adirondack Mountains/New York och Mont Hilaire/Kanada), och vidare finns mineralet bundet vid ”sockerkornig” dolomit, i schweiziska Alperna med kristaller upp till 1cm, samt i Campolungo och i Binntal. Typlokal är berget Monte Calvario nära Biancavilla vid Etna på Sicilien. Fluorflogopit sitter här som mycket små blad i rödaktigt grå, genom heta fluorhaltiga gaser omvandlad lava. Följeslagare är bl a fluoroedenit, fluorapatit och pseudobrookit. Fluorflogopit är genomlysbar, elastisk och böjbar, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med flogopit.

Fougerit, IV/F.5-12 järnhydroxid
(Fe²⁺,Mg)₆Fe₂³⁺(OH)₁₈• 4 H₂O trigolin

Fougerit är blåaktigt grön, jordigt matt, har hårdhet ~2 och grönaktigt vit streckfärg. Denna mindre utbredda, vattenhaltiga järnhydroxid är den nya Fe²⁺/Fe³⁺-analogen till meixnerit. Fougerit är typisk för s k gley-jordar (tunga, leriga vittringsjordar i dalgångar och sänkor med permanent hög grundvattenspegel), i vilka fougerit delvis uppstår genom oxidation med järn(II)-haltigt vatten. Typlokal är skogen från Fougères i Ile-et-Vilaine i Bretagne. Här bildar fougerit jordiga massor och rostaktiga belägg (grön rost), som inte visar fluorescens i UV-ljus. Fougerit är instabil i luft och omvandlas till lepidokroit eller göthit. Namnet syftar på typlokaliteten

Franćoisit-(Ce),vii/e.7-65 fosfat
(Ce,Nd,Ca)[(UO₂)₃|O|OH|(PO₄)₂] • 6 H₂O monoklin

Franćoisit-(Ce) är lysande gul, har glasglans, hårdhet 3, densitet 4.05 g/cm³ samt gulaktigt vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga Cer-uranylfosfat är en ny företrädare för meta-autunitgruppen. Typlokal är är den s k Gisiger-provskärpningen (1974) i uranfyndigheten La Creusaz nära Les Marécottes, Vallée du Trient i schweiziska Wallis.
Den andra fyndplatsen är Mine Nr 2 vid Radium Ridge nära Arcaroola i södra Australien. I brecciegångar med uraninit bildar francoisit-(Ce) talrika knoppformiga, radiala kristallgrupper (0,5 mm Ø) med mycket små, utsträckta prismer (0,1 mm långa). Typiska följeslagare i La Creusaz är (meta-)torbernit, zeunerit, novacekit, arsenuranospatit, uranospatit samt jarosit och hyalit. Francoisit-(Ce) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till den kristallkemiska släktskapen med francoisit-(Nd).

Gillardit, III/D.1-53 kopparklorid
Cu₃NiCl₂(OH)₆trigonal

Gillardit är mörkgrön till grönaktigt svart, har glasglans, hårdhet 3, densitet 3.76 samt ljusgrön streckfärg. Denna nya, nickelhaltiga kopparklorid tillhör atacamitgruppen och är Ni-analogen till herbertsmithit. Denna hittills mycket sällsynta gillardit härstammar från den”132 North deposit” i nickelmalmsfydigheten Widgiemooltha, 80 km söder om Kalgoorlie i västra Australien. Här är den förkislade oxidationzonen av en sulfidmalmskropp med magnetkis, pentlandit, pyrit och kopparkis frilagd. Här finns, i den världsvitt artrikaste nickelmalmsförekomsten, ett stort antal sällsynta nickelkarbonater, nickelhydroxider och nickelsilikater. I den marknära karbonatzonen med flaskgrön, nickelhaltig klinoatacamit bildar den tidigare (1994) som ”nickelhaltig paraatacamit” betecknade gillarditen på druvformiga gaspeit-magnesitkrustor över kvartsig, körtelrik limonitmatrix genomlysbara, isometriska kristaller (0,5 mm till max 3 mm). Gillardit är icke pleokroistisk, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras kemiprofessorn Robert David Gillard (*1936) från universitet i Cardiff i Wales för sina strukturundersökningar av oorganiska substanser.

Haydeeit, III/D.1-52 kopparmagnesiumklorid
Cu₃Mg(OH)₆Cl₂trigonal

Haydeeit skiftar från grönaktigt blå till djupt blå, har glasglans, hårdhet 2-2½, ljust till grönaktigt blå streckfärg, densitet 3.27 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta koppar-magnesiumklorid är Mg-analogen till kapellasit och liknar botallackit. Typlokal är Haydee Mine vid södra randen av saltöknen Sala Grande i regionen Atacama, provinsen Tarapacá i Nordchile. Den 1972 nedlagda koppargruvan levererade ur brottzoner av andesitiska sidobergarter malm med kopparoxider, atacamit och krysokoll. Haydeeit bildar kortprismatiskt-klumpiga kristaller (<1 mm Ø) som kan vara överdragna med skorpor av pärlvit bassanit. Bassanit åtföljs av finnålig atacamit, gips och halit. Haydeeit är genomlysbar, spröd, svagt grönaktigt blå, pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus samt löses i saltsyra. Namnet syftar på typfyndplatsen.

Hundholmenit-(Y), VIII/B.33-28 silikat
(Ca,As³⁺)(Y,Ce,Ca,Na)₁₅(Al,Fe³⁺)[(Si,As⁵⁺)Si₆B₃(O,F)₄₈] trigolin

Hundholmenit-(Y) är ljusbrun, har glasglans, hårdhet 5-6, streckfärgen är vit, densiteten 5.20 g/cm³. Detta nya, ytterst sällsynta yttrium-arsenoborosilikat är strukturellt släkt med vicanit-(Ce) och okanogait-(Y). Hundholmenit-(Y) bildar kantiga korn (1mm) i lantanidhaltig fluorid (”yttrofluorit”) i tre granitpegmatiter i Hundholmen, Stetind och Langmannsvik vid Tysfjord i Nordland, Norge. Hundholmenit-(Y) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Miessiit, II/A.5-55 selenid
Pd₁₁Te₂Se₂ kubisk

Miessiit är silvergrå till svart, har metallglans, hårdhet 4½-5. silvergrå streckfärg och densitet 10.94 g/cm³. Miessiit, denna nya, extremt sällsynta palladium-telluridselenid, är Te-Se-analogen till isomertieit. Typlokalitet är en guldförande platinmetallseife (vaskmalm) vid Miessijokifloden i Inariområdet, Lemmenjoki nationalpark i finska Lappland. Miessiit bildar i svartsanden upp till 3 mm stora, rundade-kubiska korn, som är intimt sammanväxta i platinnuggets med isoferroplatin, stillwaterit, isomertieit, mertieit-II, cooperit, braggit, kutulskit och vincentit. Namnet syftar på typlokalen.

Pittongit, IV/C.20-30 hydroxid
Na₂(W,Fe³)₉(O,OH)₂₇ • 4 H₂O hexagonal

Pittongit är krämgul, har pärlemoglans, hårdhet 2-3, krämvit streckfärg, densitet 5.71 g/cm³. Denna järnhaltiga natrium-wolframhydroxid är Na-analogen till fyllotungstit, Ca(W,Fe³⁺)₉(O,OH)₂₇ • 4 H₂O (med en ny formel se nedan*). Denna sällsynta pittongit härstammar från wolframfyndigheten Pittong nära Linton, 35 km väster om Ballarat i staten Viktoria i Australien. Pittongit bildar glittrande, små blad på upplösta ferberitlameller (upp till 4 cm långa) i grov, vit gångkvarts. Följeslagare är spår av gediget guld, vismut och bismutinit, och sekundärt bildad koechlinit och elsmoreit. Pittongit bildades genom sura natriumrika lösningar. Pittongit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

*) Tillägg: Dessa förbindelser består strukturellt av pyroklor-element och hexagonala ”wolframbronser” med skiktstruktur. De räknas därför, såsom de högglänsande finbladiga ”wolframbronserna”, till oxiderna (och inte till wolframat/VI respektive vanadater/VII). På så sätt står pittongit och fyllotungstit (IV/C.20-40) nu bakom alumotungstit (IV/C.20-10) och ferritungstit (IV/C.20-20).

Pizgrischit, II/E.4-35 sulfosalt
Cu₁₄(Cu,Fe)PbBi₁₇S₃₅ monoklin

Pizgrischit är blygrå, har metallglans, hårdhet 3½, gråsvart streckfärg, samt densitet 6.58 g/cm³. Detta nya, sällsynta blyhaltiga koppar-vismutsulfosalt tillhörande cuprobismutiträckan är strukturellt besläktat med kupcikit. Den enda, dock relativt rika fyndplatsen för pizgrischit, är en metertjock ”sockerkornig” tvärgång under nordvästryggen av berget Piz Grisch (3062 m) i Val Ferrera, Graubünden, Schweiz. Den svårtillgängliga fyndplatsen ligger i en brant vägg av ögongnejs, nära en manganhaltig, upp till 5 m mäktig sideritmalmgång. Den tidigare för ”wittischenit” tolkade pizgrischiten bildar tunna, längsrevade, listformiga kristaller upp till 1 cm långa, som delvis har omvandlats till grön malakit eller gul bismutit. Ytterligare följeslagare är tetraedrit, kopparkis, svavelkis, zinkblände och krupkait. Sekundärt tillkommer azurvit, covellin och digenit. Pizgrischit är opak, spröd, på polerad yta (påljus) mörkbrun. Namnet syftar på typlokalen.

Sreinit, VII/E.10-05 fosfat
(BiO)₃Pb[(UO₂)₄|(OH)₇|(PO₄,AsO₄)₂] • 4 H₂O kubisk

Sreinit är orangegul, har glas- till diamantglans, hårdhet 2-3, blekgul streckfärg, densitet 5.20 g/cm³. Detta nya, vattenhaltiga bly-vismut-uranylfosfat är p-analogen till asselbornit, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Asselbornit erhåller den modifierade strukturformeln (BiO)₃(Pb,Ba)[(UO₂)₄|(OH)₇|(AsO₄)₂ • 4 H₂O.
Typlokalitet för den ytterst sällsynta steiniten är Horni Halze, 2 km VSV Medenec, Krusne Hory (kopparberg i böhmiska Erzgebirge). Tunna, glasiga steinitskorpor upp till 2 x 3 mm storlek upptäcktes på körtlar i en gångkvartsstuff, som hittats vid en åkerkant. Följeslagare är rikligt med uranosphärit, blyhaltig fosphuranylit, metatorbernit, bismutoferrit, kasolit och uranofan. Sreinit är opak till kantgenomlysbar, spröd med mussligt brott, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den tjeckiske mineralogen Vladimir Srein (*1953), som detaljerat har bearbetat revieret Medenec och upptäckt sreinit.

Zinkollivenit, VII/B.6-25 arsenat
Cu(Zn,Cu)[OH|AsO₄] ortorombisk

Zinkolivenit har färgerna vaxgrönt till grönaktigt blått, ofta även ljusgrönt, den har glasglans, hårdhet 3½, vit streckfärg, densitet 4.34 g/gcm³. Detta nya koppar-zinkarsenat tillhörande libetenitgruppen bildar blandkristaller med adamin (blockaktig, Zn_>1,5), olivenit (nålaktig Cu_>1,5), och zincolibetenit (PO₄>AsO₄). Typlokalitet är den stora varpen i Kamariza i Lavrion, Grekland; dock har zinkolivenit stor utbredning. Redan nu känner man till fyndplatser, bl a Neubulach, Gr129nern och grube Clara i Schwarzwald, samt Tsumeb i Namibia.
De zinkrika zinkolivenitkristallerna, upp till 2 mm, är kortprismatiska i Lavrion. Cu-rika varieteter av detta mineral uppträder alltid nåligt. Typiska följeslagare i lavrion är jarosit, konichalsit, alumoparmakosiderit, arseniosiderit och skorodit. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med olivenit.