NEW IMA MINERALS 2012

Lapis, årgång 38. Nr. 1 januari 2012

Klajit, VII/C.6-58 arsenat
MnCu₄[AsO₃(OH)|AsO₄]₂ triklin

Klajit är grönaktigt gul till gulaktigt grön, har glasglans, densitet 3,21 g/cm³, hårdhet 2-3, och vit streckfärg. Detta vattenrika mangan-koppararsenat tillhör lindackeritgruppen och är hittills extremt sällsynt. Klajit härstammar från koppar-guldfyndigheten vid kullen Lahóca nära Recsk i Mátra-bergsområdet i norra Ungern. Denna klassiska gruva (1852-1980) levererade ur andesit-vulkanrörsbreccior primärmalmer med enargit (kristaller upp till 1 cm), luzonit, pyrit, tennantit, kopparkis, blyglans och zinkblände. I små körtlar av enargitrika malmer sitter klajit som genomlysbara, spetstavliga, extremt spröda kristaller (<0,2 mm) och kristallgrupper upp till 0,5 millimeters storlek. Följeslagare är gips, jarosit och himmelsblå Ca/Cu-arsenat. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i färgerna från färglös till blekgrön. Fluorescens fattas. Klajit löses lätt i syror och är, som alla företrädare i lindackeritgruppen, känsliga för alkaliska lösningar. Namnet hedrar samlaren Sándor Klaj (*1948) från Pécs, som gjorde ett 50-tal geologiska fynd för Ungern, och som år 1995 upptäckte detta nya mineral.

Adolfpaterait, VI/D.20-25 sulfat
K[UO₂|OH|SO₄] • H₂O monoklin

Svavelgul till grönaktigt gul, glasglans, densitet 4,24 g/cm³, hårdhet 2, streckfärg blekgul. Detta hitintills ytterst sällsynta kalium-uranylsulfat liknar kemiskt zippeit, avviker dock strukturellt. Typlokalitet är femte nivån vid Svornostschaktet i Jàchymov (St Joachimsthal), Tjeckien. Adolfpaterait bildas recent (i nutid) som millimeterstora, halvklotformade kornaggregat tillsammans med gips, schoepit, cejkait och ett nytt kalium-uranylvanadat. Adolfpaterait är spröd, genomskinlig, i polariserat ljus starkt pleokroistisk (från färglöst till gult) och visar i långvågigt UV-ljus grön fluorescens. Namnet hedrar den tjeckiske kemisten, mineralogen och metallurgen Adolf Patera (1819-1894). Han utvecklade med början från 1847 de första metoderna för användningen och produktionen av uranfärger och uranglas med pechblände från St Joachimsthal.

Anauripigment, II/F.2-65
As₂S₃ triklin

Anauripigment är grönaktigt gul till lindgrön, har harts- till pärlemoglans, densitet 3,33 g/cm³, hårdhet 1½, streckfärg grönaktigt gul. Denna ytterst sällsynta dimorf till auripigment känner man hittills endast från Palomo Mine, som ligger i Castrovirreynaprovinsen i Peru. I denna under åren 1995-2000 aktiva silvergruva mellan Julcani och San Genaro bröts sedan dess i så kallad ”trappformig” brytning, och levererades mellan 2003 och 2006 talrika stuffer anauripigment. Anauripigment bildar halvklotformade, druviga skorpor med finkristallin yta, som lägger sig som en ny skorpa över kvarts, realgar eller grovbladig auripigment. Ytterligare följeslagare är bland andra pyrit och dufrenoysit. Anauripigment bildar ytterst små, genomlysbara, kilformade tavlor <0,2 mm. Anauripigment är, liksom auripigment, möjlig att skära, svagt pleokroistisk (i färgerna gult till grönaktigt gult) och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med auripigment.

Behounekit VI/C.23-10 sulfat
U⁴⁺[SO₄]₂ • 4 H₂O ortorombisk

Behounekit är grön, har stark glasglans, densitet 3,62 g/cm³, hårdhet 2, streckfärg grönaktigt grå. Den extremt sällsynta behounekit är det första kända uran(IV)-sulfatet. I morängången i Svornost Mine i Jàchymov i Tjeckien bildar behounekit på gedigen arsenik kortprismatiska till tavliga kristaller (<0,5 mm), i sällskap med kaatialait, arsenolit, gips, claudetit och ett ännu icke namngivet uranyl-arsenat. Behounekit är spröd, i polariserat ljus tydligt pleokroistisk (från blekt grönt till smaragdgrönt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den tjeckiske nuklearfysikern Frantisek Behounek (1898-1973), som promoverades hos Marie Curie och utforskade den kosmiska strålningen under ett flertal polarexpeditioner (1928 överlevde han när Umberto Nobiles luftskepp kraschade). Redan 1923/24 visade han vid bergartsmätningar under uppbyggnaden av radioaktiva hälsokällor att Jàchymov hade högsta rekordvärdena i Europa. Fram till 1971 undervisade han som professor vid universitet i Prag.

Coralloit VII/D.8-32 arsenat
Mn²⁺Mn₂³⁺[OH|AsO₄]₂ • 4 H₂O triklin

Coralloit är orangeröd till zinnoberröd, har glasglans, densitet 3,26 g/cm³, hårdhet 3. Detta mycket sällsynta, vattenhaltiga manganarsenat, som tillhör arturitgruppen, är den triklina Mn-P-analogen till earlshannonit. Typlokalitet är den gamla mangangruvan vid Monte Nero intill Rocchetta Vara i Ligurien, Italien. På smala sprickor i kiselskiffer bildar coralloit små tavlor <0,5 mm med rutformiga tvärsnitt. Följeslagare är kalcit, kvarts, •sarkinit, brandit, inesit och tilasit.

Ytterligare fynd gjordes redan i början av 1990-talet i Falotta vid Oberhalbstein/GR i Schweiz. 2005 bärgade Franco Vanini på Alp Tanatz vid Splügenpass/GR - under bearbetning av svarta manganblock med rodonit, spessartin och rikligt med karbonater - ett enkelprov med mycket små coralloitkristaller (0,02 mm) på ankerit i vittrad braunit. Följeslagare är bland annat kutnohorit, kastanjebrun pyropanit och orangeröd manganberzeliit (granatliknande kristaller upp till 2 mm.). Coralloit är spröd, genomlysbar, i polariserat ljus starkt pleokroistisk (i färgerna gult till orangerött) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar sin upptäckare, den kände liguriska samlaren Giorgio Corallo (*1937).

Ellingsenit, VIII/H.34-38 silikat
Na₅Ca₆[Si₁₈O₃₈(OH)₁₃• 6 H₂O triklin

Ellingsenit är färglös till snövit, även blekgrön, har glas- till sidenglans, densitet 2,32 g/cm³, hårdhet 4, streckfärg vit. Detta sällsynta alkali- skiktsilikat tillhör gyrolit-reyeritgruppen och har som typfyndplats det gamla fonolitstenbrottet Aris nära Windhoek i Namibia. Ellingsenit bildar i håligheter halvklotformade sfäroliter (0,5 mm Ø), även solfjäderformade grupper av tunnbladiga, listformigt utsträckta kristaller (<0,5 -1 mm) med takformiga eller lansettformigt tillspetsade kanter. Typiska följeslagare är nålig tuperssuatsiait, aegirin, tobermorit, natrolit och villiaumit. Ellingsenit är genomlysbar, böjlig och kan skäras, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i 15 %-ig saltsyra. Namnet hedrar hobbygeologen ingenjör Hans Vidar Ellingsen (*1930) från Oslo, som 2002 gemensamt med Astrid Haugen i Aris upptäckte mineralet.
Andra fyndplatsen är Mont St. Hilaire i Quèbec, Kanada.

Fluorocronit III/A.8-22 fluorid
PbF₂kubisk

Fluorocronit är pärlvit, har pärlemoglans, densitet 7,75 g/cm³, hårdhet 3-4, streckfärg vit. Denna nya blyfluorid är Pb-analogen till fluorit. Typlokalitet är tennfyndigheten Kuplo`noe i Sarychevbergen, republiken Sakha i Ryssland. Fluorocronit bildar mycket finkristallina skorpor av mikroskopiskt små blad, <0,02 mm, tätt sammanväxta med kassiterit och en ny zinkhydroxid, Sn₄O(OH, F)₆. Ytterligare följeslagare är kvarts, blyglans, anglesit, cerrusit, bindheimit, hocartit och klorargrit. Fluorocronit visar ingen fluorescens. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Hanjiangit, VIII/H.12-55 silikat
Ba₂Ca(V³⁺,Al)₂[(OH,O)₂|F|(CO₃)₂|AlSi₃O₁₀] monoklin, pseudotetragonal.

Hanjiangit är gulgrön till mörkt grön, har glasglans, densitet 3,69 g/cm³, hårdhet 4, streckfärg grönaktigt vit. Detta mycket sällsynta barium-vanadium-fyllosilikat i karbonatgruppen liknar kemiskt och makroskopiskt sprödglimmern chernykhit. Typlokalitet är bariumfyndplatsen Shiti, regionen Dabashan i Kina. I witheritlinser och witherit-baryt-kvartsådror i kalkig lerskiffer bildar hanjiangit tunntavliga, fyrsidiga kristaller och korn, mest 4 mm stora (max 1,5 cm Ø), som är spröda, genomlysbara, i polariserat ljus starkt pleokroistiska (från blekt gulgrönt till djupgrönt), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på floden Hanjiang, som flyter genom gruvområdet och slutligen utmynnar i floden Yangtze.

Litochlebit, II/E.34-95 sulfosalt
PbAg₂Bi₄Se₈ monoklin

Litochlebit är mörkgrå till svart, har metallglans, densitet 7,9 g/cm³, hårdhet 3, streckfärg mörkt grå. Detta blyhaltiga silver-vismut-selen-sulfosalt är en ny företrädare i galenobismutitgruppen, AG-Se-analogen till watkinsonit. Typlokalitet är uranfyndigheten Zálesi i Rychlebské-bergen, Nordmähren i Tjeckien. I en uraniit- och hematitförande kvartsgång bildar litochlebit opaka, massiva massor, på polerad yta (påljus i mikroskop) vita kornaggregat <2mm, som i randen är omvandlade till en vismut-selenoxid. Namnet hedrar Jiri Litochleb (*1948), Direktor vid Naturhistoriska museet i Prag och specialist på sulfider och sulfosalter samt på guldfyndplatser i Tjeckien.

Markascherit, VI/G.2-21 molybdat
Cu₃[(OH)₄|MoO₄] monoklin

Markascherit är mörkt grön, har glasglans, densitet 4,21 g/cm³, hårdhet 3½-4, streckfärg grön. Detta nya, extremt sällsynta koppar-molybdat med skiktstruktur är monoklin polymorf till szenicsit. Typlokalitet är Childs Aldwinkle Mine i Galiurobergen, Bunker Hill District, Pinal County, Arizona. I gruvans sydligaste, stora, öppna gruvhål finns i en öppen erosionskanal en kvartsbreccia med molybdenit, bornit, chalkosin och kopparkis. Markascherit bildades sekundärt tillsammans med brochantit i körtlar som sitter i kvartsbreccian i form av epidotliknande kristallkärvar <1mm långa. Dessa består av mycket små, listformiga tvillingkristaller. Markascherit är genomlysbar, spröd, icke-pleokroistisk, visar ingen fluorescens och olöslig i saltsyra. Namnet hedrar Mark Goldberg Ascher (*1967) från Tucson i Amerika, hobbysamlare och upptäckare av mineralet.

Vladimirivanovit, VIII/J.11-45 silikat
Na₆Ca_1,5-2[(SO₄,S₃,S₂,Cl)₂|Al₆Si₆O₂₄] • H₂O ortorombisk

Färgen är mörkblå till bläckblå (alltid typiskt fläckig), vladimirivanovit har glas- till porslinsglans, hårdhet 5-5½, densitet 2,48 g/cm³, streckfärg ljust blå. Detta vattenhaltiga och sulfatrika alkalisilikat tillhör sodalitgruppen och är nära släkt med lasurit och nosean. Typlokalitet är den ryska lapislazuli-fyndplatsen Tultui vid floden Malaya Bystraia i Baikalområdet i östra Sibirien. Vladimirivanovit finns även i lasuritfyndplatsen vid floden Lyadzhavardara (”lasuritfloden”) i Pamirbergen, Tadzjikistan. Mineralet har i silikatisk, skapolitförande kalcitmarmor tätt sällskap med lasurit, afghanit, tounkit, flogopit och marialit. Vladimirivanovit bildar 0,01 -3 mm tjocka ränder omkring lasurit och isolerade avlånga korn upp till max 1,2-2 cm stora, sällan även ådror av upp till 5 millimeters tjocklek. Vladimirivanovit är spröd, tydligt pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i utspädd saltsyra. Med namnet hedras den ryske mineralogen och geokemisten Vladimir Georgievich Ivanov (1947-2002).

Sarrabusit, IV/K.1-40 selenit
Pb₅Cu[Cl|SeO₃]₄ monoklin

Sarrabusit är citrongul, har glasglans, densitet 6,04 gr/cm³ och vit streckfärg. Denna nya bly-koppar-chloroselenit besitter skiktstruktur och är metallkemiskt släkt med orlandiit. Denna extremt sällsynta sarrabusit härstammar från den selenrika oxidationszonen i den gamla bly-arsenikgruvan Baccu Locci nära Villaputzu på Sardinien. Följeslagare är chalkomenit, pseudoboleit, atacamit, anglesit och kvarts, mera sällan även blekrosa klorargyrit och sidenvit orlandit. Sarrabusit bildar genomlysbara småkulor, <0,1 mm, utav mycket små vanadinitliknande tavlor, som inte visar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på regionen Sarrabus vid Sardiniens sydkust, där Mina Baccu Locci ligger.

Ett nytt mineral från Sverige!

Allanit-(Nd)- VIII/C.23-45 silikat
Ca(Nd,Ce,Ca)Fe²⁺(Al,Fe²⁺)₂[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Allanit-(Nd) är mörkbrun till svart, har glasglans, densitet 3,98 g/cm³, hårdhet 6 och gråbrun streckfärg. Detta järn(II)-rika sällanjord-aluminiumsilikat tillhör epidotgruppen och är neodymanalog till allanit-(Ce), med vilket den är kemiskt fullständigt blandbar. Allanit-(Nd) härstammar från pegmatiten Åskagen nära Filipstad, som även är typlokalitet. Allanit-(Nd) sitter som finkorniga massor i linsformiga, rödaktiga, upp till 5 cm stora kristaller bestående av thalenit-(Y), som kan undanträngas av iimorit. Vid randen syns allanit-(Y), keiviit-(Y) samt krämfärgad tengerit-(Y). Allanit-(Nd) är måttligt pleokroistisk (från färglöst till gråbrunt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med allanit och företrädesvis med sällanjord-elementet.

Kromchieffelinit , IV/K.17-30 bly-tellurat
Pb₁₀[CrO₄|Te₆⁶⁺O₂₀[OH)₁₄] • 5 H₂O ortorombisk

Kromschieffelinit är blekgul, har diamantglans, densitet 5,87 g/cm³, hårdhet 2 samt blekgul streckfärg. Detta mycket sällsynta, vattenrika blysilikat med kromatgrupper är Cr-analogen till schieffelinit, och kommer från Bird Drift vid Otto Mountain nära Baker i Kalifornien. Detta mineral finns hittills enbart i ett exemplar. Kromschieffelinit bildar ytterst små, massiva eller tavliga kristaller <0,2 mm. Följeslagare är bland annat khinit, wulfenit, blyglans och krysokoll. Kromschieffelinit är spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus, men löses snabbt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med schieffelinit.

Davidlloydit, VII/C.11-35 arsenat
Zn₃[AsO₄]₂ • 4 H₂O triklin

Davidlloydit är färglös, har glasglans, densitet 3,66 g/cm³, hårdhet 3-4 och vit streckfärg. Detta extremt sällsynta, vattenhaltiga zinkarsenat från Tsumeb Mine i Namibia är As-analogen till parahopeit. På prover från 1340 meters nivå, oxidationszonen, har davidlloydit hittats som ytterst små, plattprismatiska kristaller <0,1 mm långa, vilka sitter som subparallella grupper <0,55 mm i finkornig calcioandyrobertsit. Davidlloydit är genomlysbar, spröd och fluorescerar ej i UV-ljus. Med namnet hedras den brittiske mineralsamlaren David Lloyd (*1943), nära medarbetare i teamet kring handlaren Ian Bruce (Chrystall Classics), som sedan slutet av 1990-talet särskilt specialiserade sig på mineral från Tsumeb Mine.

Falsterit, VII/D.29-90 fosfat
Ca₂MgZn₄Mn₂²⁺Fe_0,5²⁺Fe_0,5³⁺[(OH)₄|(PO₄)₈] • 14 H₂O monoklin

Falsterit är blåaktigt grön till grönaktigt blå, har glas- till pärlemoglans, densitet 2,83 g/cm³, hårdhet 2 och streckfärg grönaktigt vit. Detta vattenrika kalcium-manganfosfat tillhör whiteitgruppen (angastonit erhåller det nya systemnumret VII/D.50-03). Typlokal för falsterit är Palermo Nr.1-pegmatiten, Grafton County, New Hampshire/USA, vars mineralogi starkt liknar fosfat-pegmatiten Hagendorf. Den andra fyndplatsen är Estes-pegmatitbrottet nära Baldwin, Maine. Vid randen av en siderit-omramad, 1,5 m stor triphylinkristall i Palermo Mine bildades falsterit hydrotermalt i körtlar genom omvandlingen av primär triphylin och blyglans. Falsterit bildar på siderit mycket små, finbladiga kristaller, upp till 0,7 mm långa.Typiska följeslagare är schoonerit och messelit/fairfieldit, samt smithsonit, fosforfyllit, mitridatit och vivianit. Falsterit är böjligt och visar i polariserat ljus tydlig pleokroism från färglöst till blågrönt. Falsterit fluoriserar inte och löses mycket lätt i utspädd saltsyra. Med namnet hedras pegmatitspecialisten Alexander Falster (*1952) från New Orleans University, vilken bland annat detaljerat bearbetade Wisconsins pegmatiter.

Rickturnerit, III/D.10-117 bly-oxihalogenit
Pb₇MgO₄(OH)₅Cl₃ ortorombisk

Rickturnerit är färglös till gråvit, även blekt grön (kopparhaltig), har glasglans, densitet 6,88 g/cm³, hårdhet 3 och vit streckfärg. Denna mycket sällsynta magnesiumhaltiga bly-oxihalogenid har som typlokalitet Merehead Quarry nära Cranmore, Somerset i England. Ytterligare fyndplats är Wesley Mine i Bristol. Rickturnerit bildar genomlysbara, virrig-fibriga nålar från 2,2 millimeters längd i kalcitförande hålrum i manganit-pyrolusitlinser. Ytterligare följeslagare är mereheadit, mimetesit, cerrusit, hydrocerrusit, plumbonakrit och aragonit. Rickturnerit är spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar samlaren Rick Turner (*1957), förutvarande ordförande i Russell Society, vilken upptäckte mineralet 2005.

Strontiofluorit, III/A.8-15 fluorid
(Sr,Ca)F₂kubisk

Strontiofluorit är grönaktigt grå, har fettglans, densitet 4,05 g/cm³, hårdhet 4 och vit streckfärg. Denna hittills mycket sällsynta kalciumhaltiga strontiumfluorid är Sr-analogen till fluorit, med vilken den kemiskt kan blandas. Typlokal är en natroliserad mikrolin-aegirin-sodalitlins i en apatitrik ultrabasit (urtit) vid Berg Koashva, Chibiny Massiv, Kolahalvön. I urlakade hålrum från massiv burbankit (inbäddad i natrolit) sitter strontiofluorit som ytterst små, spröda, genomlysbara kuboktaedrar (<0,5 mm) på strålig polezhaevait-(Ce), som den även kan kitta ihop till massiva massor. Vid Berg Kitchepakhk i Chibiny Massiv ersätter strontiofluorit pseudomorf mycket små lamprofyllitprismer (<0,2 mm) i kaliumrik urtit. Namnet syftar på den kemiska släktskapen med fluorit.

Törnroosit, II/A.5-52 tellurid
Pd₁₁As₂Te₂ kubisk

Törnroosit är svart, har metallglans, densitet 11,20 g/cm³, hårdhet 5, streckfärgen är svartmetallisk. Denna mycket sällsynta palladium-arsenotellurid är te-analogen till isomertieit. Typlokalitet är floden Miessijoki i nationalparken Lemmenjoki nära Inari, Finska Lappland. Här bildar törnroosit mycket små, på polerad yta i mikroskop (påljus) gulaktigt vita enkelkorn <0,2 mm, i sällskap med riklig sperrylit, samt merteit-isomertieit och cooperit-braggit. Ytterligare fyndplatser är platinavlagringarna Monchetundra/Kolahalvön och i flodseifen i floden Moopetsi i östliga Bushveld i Sydafrika. Här är törnroosit tätt sammanväxt med vasilit, Fe-rik platin, lautit och stillwaterit. Namnet hedrar Ragnar Törnroos (*1943) från Universitet i Helsinki, som med sitt team identifierade sammanlagt 43 platinmineral. Typlokalitet Eifel, Tyskland

Ferriallanit-(La), VIII/C.23-48 silikat
Ca(La,Ce)(Fe²⁺,Mn,Ti)(Fe³⁺,Al)₂[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Ferriallanit-(La) är svart, har glasglans, densitet 4,21 g/cm³, hårdhet 6, streckfärg brun. Detta särskilt järnrika sällanjordsilikat, tillhörande epidotgruppen, har hittills enbart hittats på en fyndplats, i pimpstensbrottet In den Dellen nära Mendig vid Laacher See i tyska Eifel. Från ett flertal undersökta ”allanit”-kristaller visade sig enbart ett enda prov (en tjocktavlig kristall, 2 mm lång) som lanthandominant ferriallanit-(La). Vid alla övriga undersökta kristaller handlade det om La-rik ferriallanit-(Ce), eller om järnfattigare allanit-(La-Ce). Alla dessa allaniter kan kemiskt fullständigt blandas och kan optiskt inte skiljas från varandra. Samtliga allaniter sitter i körtlar i sanadinitblock som utkastats ur vulkanrör, i sällskap med fritt kristalliserad magnetit, mörkt grön klinopyroxen och järnrik biotit, samt avrundad grå nosean. Ferriallanit-(La) är brun, genomlysbar i kanterna, stark pleokroistisk (blekt brun till mörkt brun), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med ferriallanit, med lanthan som kemiskt övervägande sällanjordelement.

Osumilith-(Mg)

har hittills aldrig varit IMA-godkänt, trots att osumilither, i vilka magnesium överväger järn(II), är kända från fyndplatser världsvitt, till exempel i Japan. Som typlokalitet för osumilith-(Mg) gäller nu fyndplatsen Ettringer Bellerberg i östra Eifel. Härifrån känner man djupt blå kristaller upp till 5 mm stora.

Perrierit-(La)

Perrierit, vid vilken lanthan överväger Cer, hade Segalstad & Larsen redan 1978 beskrivit från fyndplatsen Buer nära Bj?rkedalen/Telemark i Norge, som inväxta metamikta kristaller upp till 7 millimeters storlek. Detta sällanjord-titansilikat
– (La,Ce,Ca)₄(Fe²⁺,Mg,Mn)(Ti,Fe³⁺,Al)₄[O₄|Si₂O₇]₂ – var hittills dock inte godkänt av IMA.
Som typlokalitet för perrierit-(La) gäller nu pimpstensbrottet In den Dellen nära Mendig, Laacher See i Eifel. Härifrån känner man fristående, becksvarta, kortprismatiska enkelkristaller <0,5 x 1 mm stora, med hårdhet 6 och brun streckfärg. Dessa kristaller kan optiskt inte skiljas från allanit.

Brearleyit, IV/A.7-40 oxid
Ca₆Al₇O₁₆Cl, kubisk, färglös till ljust olivgrön, glasglans, streckfärg vit, densitet 2,80 g/cm³.

Denna extremt sällsynta kalcium-aluminiumoxid är en mycket sällsynt polymorf till mayenit. Brearleyit hittades i den nordafrikanska stenmeteoriten NWA 1934 tillsammans med krotit som mikroskopiskt små kornhögar (<0,6 mm). Namnet hedrar mineralogen och meteoritforskaren Adrian Brearley (*1958) från Universitet New Mexiko.
Tillägg: Även vid den av Galuskin 2009 beskrivna ”klorhaltig mayenit” från Chegem-Caldera i Ryssland handlar det om brearleyit.

Krotit, IV/B.9-07 oxid
CaAl₂O₄ monoklin, färglös, glasglans, hårdhet 6½, streckfärg vit.

Denna extremt sällsynta kalcium-aluminiumoxid är en högtemperatur-polymorf till grossit och dmitryivanovit. I stenmeteoriten NWA 1934 från Nordväst-Afrika bildar den, som huvudbeståndsdel i en äggformad, ~3-4 millimeter stor inneslutning bestående av Ca-Al-oxider o finkornig olivin, små, spröda och mycket sprickiga korn (<0,35 mm), tätt sammanväxta med gehlenit, hercynit, perowskit, diopsid, hexamolybden och brearleyit. Namnet på detta, förmodligen för 4,5 milliarder år sedan i tidiga solarmoln bildade mineral, hedrar kosmokemisten Alexander Krot (*1959) från Universitet i Hawaii, vilken specialiserade sig på solsystemets tidigare historia.

Murchisit, II/C.20-140 oxid
Cr₅S₆, trigonal, grå, metallglans, densitet 4,22 g/cm³.

Denna högst sällsynta kromsulfid med skiktstruktur härstammar ur meteoriten CM2, som 1969 föll ned nära Murchison i Victoria i Australien. Murchisit bildar mikroskopiska korn (0,001 mm) i enstaka olivinkorn (forsterit). Följeslagare är schreibersit, Ni-fattigt järn (kamacit), kromit, eskolait, tochilinit, serpentin och silikatglas. Namnet syftar på typlokaliteten.

Panguit, IV/C.3-40 oxid
(Ti,Al,Sc,Mg,Zr,Ca)₂O₃ortorombisk, gråsvart, har metallglans och densitet 3,74 g/cm³.

Denna mycket sällsynta och komplexa titanoxid med bixbyit-struktur är enbart synlig under elektronmikroskop. Panguit hittades i stenmeteoriterna från Allende i Mexiko och Murchison i Australien som finkorniga, opaka inneslutningar (0,002 mm) i olivin-troilitmatrix, tätt sammanväxta med davisit. Panguit bildades som en av de första fasta kropparna i solsystemet. Namnet syftar på den kinesiske jätten Pan Gu, som enligt mytologin skapade himmel och jord ur det första kaoset.

Wassonit, II/C.20-140 sulfid
TiS. Trigonal, bronsbrun, har metallglans, hårdhet 51⁄2 och densitet 4,45 g/cm³.

Denna extremt sällsynta titan(II)sulfid som tillhör nickelingruppen härstammar från meteoriten Yamato 691, som 1969 upptäcktes på inlandsisen i Antarktis. (sedan dess har bärgats inte mindre än 40.000 meteoriter). Wassonit bildar mikroskopiska korn (0,001 mm) i olivin-chondren med forsterit, enstatit, troilit, nickeljärn, osbornit och schöllhornit. Namnet hedrar John Taylor Wasson (*1934) från universitetet i Los Angeles, specialist på geokemisk klassificering av meteoriter.

Lapis, årgång 38. Nr. 5 maj 2012

Carlosbarbosait, IV/H.9-20 oxid
[(UO₂)₂|(Nb,Ta)O₆(OH)₂] • 2 H₂O ortorombisk

Carlosbarbosait är krämgul till blekt gul, har glasglans, densitet 4,17 g/cm³, streckfärg gulaktigt vit. Denna mycket sällsynta tantalhaltiga uranyl-nioboxid är strukturellt släkt med holferit. Typiskt är ringa kalcium- och siliciumhalter, motsvarande realformeln Ca_<0,5[(UO₂)₂|(Nb,Ta,Si)O₆(OH)₂] • 2 H₂O. Typlokaliteten är jaguaraçu- pegmatiten, Minas Gerais i Brasilien, som har levererat cirka 100 provstuffer av carlosbarbosait. Carlosbarbosait bildar upp till centimeterstora, jordiga anrikningar bestående av ytterst små, ribbformiga kristaller (0,1 mm). Carlosbarbosait är genomlysbar, svagt pleokroistisk (gulaktig till grönaktig), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den kända brasilianska mineralhandlaren Carlos Barboda (1917-2003) från Rio de Janeiro, vilken många gånger spårade upp mineralogiska rariteter.

Hezuolinit, VIII/C.17-12 silikat
(Sr,Ce,La,Ca)₄Zr(Ti⁴⁺,Fe³⁺,Fe²⁺)₄[(O₄|Si₂O₇]₂monoklin

Hezuolinit är svart, har hartsglans. Densitet 4,28 g/cm³, hårdhet 5½-6, streckfärg mörkbrun. Detta sällanjord-haltiga strontium-zirkonium-titangruppsilikat tillhör chevkinitgruppen och är en sällsynt polymorf till rengeit. Typlokalitet är alkalikomplexet Saima, provinsen Liaoning i Kina. Härifrån beskrevs detta mineral redan 1963, men den gången som ”samait”; antogs dock 2006 vara strontiochevkinit och avskrevs från IMA-listan.
Hezuolinit uppträder bergartsbildande som genomlysbara, små korn (<0,5 mm) i nefelinsyenit, i sällskap med grön aegirin, mikrolin, biotit, eudialyt, rinkit och titanit. I polariserat ljus visar hezuolinit stark pleokroism i färger från blekbrunt till mörkt brunt. Namnet hedrar den i Innsbruk och Leipzig utbildade mineralogiprofessorn He Zuolin (1900-1967) för hans forskningsarbeten över <Kinas sällanjordmineraler.

Horomanit, II/B.17-07 [HO] sulfid
Fe₆Ni₃S₈ tetragonal

Färgen är ljust mässingsgul; metallglans, hårdhet 3½, streckfärg svart, densitet 6,44 g/cm^3.

Samaniit, II/B.17-03 [SA] sulfid
Cu₂Fe₅Ni₂S₈ tetragonal

Färgen är mässingsgul, hårdheten 3½ streckfärgen svart, densiteten 4,89 g/cm³.

Sugakiit, II/B.17-05 [SU] sulfid
Cu(Fe, Ni)₈S₈ tetragonal

Färgen är rödaktigt gul. Metallglans, hårdhet 3½-4, streckfärg svart, densitet 4,71 g/cm³.

Dessa tre kopparhaltiga järn-nickelsulfider ur pentlanditgruppen är strukturellt nära släkt med mackinawit och hittills mycket sällsynt. Typlokalitet är Horoman-Peridoditmassivet vid Samani, Hokkaido i Japan. Samtliga tre ser man enbart på polérprov genom ett mikroskop. De bildar finkorniga förväxningar med varandra (0,01 mm) och sitter med talnakhit, bornit och gedigen koppar på aggregat mellan olivinkorn och pyroxen i grundbergarten.
Dessa tre nya sulfider är opaka, spröda, och på polerad yta (påljusmikroskopering) gulaktigt vita [HO + SA] till krämvita med rödaktig ton [SU]. Alla tre anlöper snabbt i luften.
Namnen horomanit och sumaniit syftar på typlokalitet.
Namnet sugakiit hedrar Asahiko Sugaki (*1923) från universitet Tohoku i Sendai, specialist på kristallsystem-sulfidsystemen.
Åtminstone sugakiit har förmodligen större utbredning, eftersom den troligen är identisk med en ”kopparhaltig pentlandit” från Talnakh, Sibirien.

Reynoldsit, VI/F.2-48 kromat
Pb₂Mn₂⁴⁺[O₅|CrO₄] triklin

Reynoldsit är brunsvart, har diamantglans, densitet 6,57 g/cm³, hårdhet 4½, streckfärg mörkt orangebrun. Denna sällsynta bly-mangan(IV)kromat med skiktstruktur har som typlokalitet Blue Bell Claims nära Baker, San Bernardino County i Kalifornien, och Red Lead Mine nära Dundas, Tasmanien, Australien. Den tredje fyndplatsen är Milford Mine i Goodsprings, Nevada. Reynoldsit bildar prismatiska till listformiga, ofta böjda och kvastformigt grupperade nålar <0,2 mm långa, med kvadratiskt till rektangulärt tvärsnitt och mejselformiga ändar. Kristallerna är i många fall tvillingbildningar, vilka i Red Lead Mine kan föra till bildandet av pseudohexagonala tavlor. Här sitter reynoldsit på svart stalaktitisk coronadit och litioforit, delvis överväxt med krokoit.

I Blue Dell Claims förekommer reynoldsit med coronadit, pyromorfit och wulfenit. Reynoldsit är spröd, icke genomlysbar men i kanterna genomskinlig (mörkt orangebrun) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Robert Reynolds (*1943), tidigare intendent vid San Bernhardino County Museum, vilken sedan början av 1980-talet drivit det mineralogiska utforskandet av Blue Bell Claims framåt.

Tancait-(Ce), VI/G.2-40 molybdat
Fe³⁺(Ce,La,Nd)[MoO₄]₃ • 3 H₂O trigonal/pseudokubisk

Tancait-(Ce) är blekbrun till röd, har glasglans till diamantglans, densitet 3,83 g/cm³. Detta vattenhaltiga järn-sällanjordmolybdat med Ce-dominans härstammar från granitbergstoppen Su Senargiu nära Sarroch i Sardinien. Samma plats är även typfyndplatsen för sardignait och gelosait. Här har körtelrika kvartsgångar i en gammal molybden-försöksbrytning levererat prov med tancait-(Ce) i form av ytterst små, tärningsformade kristaller (<0,3 mm). Följeslagare är bergkristall, muskovit, molybdenit, pyrit och mendozavilit. Denna extremt sällsynta tancait-(Ce) är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Giuseppe Tanca (*1945), upptäckaren av mineralet, och syftar på Cer som förhärskande sällanjord-element.

Natrotitanit, VIII/B.12-25 silikat
(Na,Ca,Y)Ti[(O,F)|SiO₄] monoklin

Natrotitanit är mjölkvit till gulaktigt grå, har glasglans och vit streckfärg. Detta natrium-titansilikat ur titanitgruppen innehåller tydliga halter av kalcium, yttrium och fluor. Typlokalitet är sällanjordförekomsten Verkhnee Espe vid norra kontakten med Akjailjauras-granitmassivet, i Tarbagataibergens norra del i Ost-Kazachstan. Inbäddad i Y-haltig fluorit bildar natrotitanit florstunna överdrag på stjärnformiga grupper av vitaktigt-gula, Na/Y-rika titanitprismer, som förtränger narsarsukit. Ytterligare följeslagare är bl.a. mikrolin, albit, aegirin, astrofyllit och elpidit. Natrotitanit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med titanit.

Tsilaisit, VIII/E.19-12
Na(Mn²⁺,Al,Li)₃Al₆[(OH,F)|(OH)₃|(BO₃)₃|Si₆O₁₈] trigonal/pesudohexagonal

Tsilaisit är gul till grönaktigt gul, har glasglans, hårdhet 7, densitet 3,13 g/cm³, vit streckfärg. Denna hittills mycket sällsynta mangan(II)-turmalin är den nydefinierade Mn²⁺-analogen till olenit (Al) och elbait (Li), med vilka den är fullständigt blandbar. Typlokalitet är det gamla pegmatitbrottet Grotta d´Oggi, som ligger nära San Pietro i Campo på ön Elba. Ur aplitkörtlar härstammar kortprismatiska och färgzonala, upp till mer än 1 cm långa elbaitkristaller, vilkas trubbiga, tsilaisitrika ändar domineras av analog pedion. Små, tunna enkelkristaller, <0,3 mm, består till stor del av tsilaisit, medan sammansättningen av större turmaliner (2-3 cm långa) bildats från schörl över elbait fram till tsilaisit-rossmanit. Tsilaisit visar ingen fluorescens i UV-ljus; pleokroismen är endast svag med grönaktigt gula färgtoner. Namnet syftar på Tsilaisina Mine i Sahatanydalen på Madagaskar, där manganrika, gula turmaliner är vanliga. Äkta tsilaisit (med Mn<Al_Li) därifrån har hittills inte bevisats.

Lapis, årgång 38. Nr. 7-8 juli/augusti 2012

Arsenohopeit, VII/C.11-25 arsenat
Zn₃[AsO₄]₂ • 4 H₂O ortorombisk

Arsenohopeit är färglös till ljusblå, har glasglans, densitet 3,42 g/cm³, hårdhet 3, vit streckfärg. Detta zinkarsenat tillhör fosforfyllitgruppen och är den i högsta grad sällsynta As-analogen till hopeit. Arsenohopeit är hittills enbart känd från ett enda prov ur blandade, lösa mineral från Tsumeb Mine i form av massiva, millimeterstora korn, sammanväxta med ytterst fina, vita fibertrådar av ett okänt zink/arsenikmineral. Arsenohopeit är genomlysbar, spröd, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med hopeit.

Lapis, årgång 38. Nr. 9 september 2012

Ammoniomagnesiovoltait VI/C.14-70 sulfat
(NH₄)₂(Mg,Fe²⁺)₅Fe₃³⁺Al[SO₄]₁₂ • 18 H₂O kubisk

Ammoniomagnesiovoltait är blekgul till gulaktigt brun, har glasglans, densitet 2,35 g/cm³, hårdhet 2-3, vit streckfärg. Detta sällsynta ammonium-magnesium-järnsulfat tillhör voltaitgruppen, och härstammar från den brinnande kolvarpen i gamla dagbrottet vid Köves-Hügel nära Pécs-Vasas, Mecsekberget i södra Ungern. Ammoniomagnesiovoltait bildar genomlysbara skorpor av ytterst små, kub-oktaedriska kristaller <0,05 mm, underordnad förekommer även den rombdodekaedriska formen. Följeslagare är tschermigit, sabieit, kieserit, pickeringit och hexahydrit. Ammoniomagnesiovoltait visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses i vatten. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med voltait.

Carlgieseckeit-(Nd) VII/B.39-58 fosfat
Na(Ca,Sr)₃(Nd,Ce)[(F,OH)|(PO₄)₃] trigonal

Carlgieseckeit-)Nd) är färglös, har glas- till fettglans, densitet 3,91 g/cm³, hårdhet ~5, och vit streckfärg. Detta ytterst sällsynta alkali-neodymfosfat tillhörande apatitgruppen, är Ca-Nd-analogen till belovit-(Ce), med vilket det kemiskt kan blandas. Typlokalen är sällanjord-uranfyndigheten Kvanefjeld på Kuannersuit-Plateau i södra Grönland. I körtlar, som ligger i en sockerkornig albitåder i nefelinsyeniten, bildar Carlgieseckeit-Nd millimeterstora, sexkantiga, delvis parallellsammanväxta små tavlor, som epitaxialt (epitaxial = orienterad sammanväxning av två mineral) sitter på fluorapatitprismer. Därtill kommer analcim. Carlgieseckeit-(Nd) är genomlysbar, fluorescerar ej men visar tydlig färgväxling från blekt grönaktig i dagsljus till rosa i konstljus. Namnet hedrar den danske mineralogen och polarforskaren Carl Giesecke (1761-1833), som utförde pionjärarbete i utforskandet av Grönlands mineralogi. Suffixet –(Nd) i mineralnamnet syftar på det förhärskande sällanjordelementet neodym.

Debattistiit II/E.7-70 sulfosalt
Ag₉Hg_0,5As₆S₁₂Te₂ triklin

Debattistiit är mörkt grå, har metallglans, densitet 5,64 g/cm³, hårdhet 2-2½, grå streckfärg. Detta högst sällsynta, kvicksilver-tellurhaltiga silver-sulfosalt hittades på ett enda dolomitprov ur Grube Lengenbach im Binntal, Wallis i Schweiz. Provet kommer från den arsenik-talliumrika realgarzonen (”Zone 1”) i den s.k. triasdolomiten. Följeslagare är realgar, hutschinsonit, trechmannit och rutil. Debattistiit bildar spröda, spetstavliga små kristaller <0,5 mm, är opak och på polerad yta (påljusmikroskopering) starkt anisotrop (brunaktig till blå). Namnet hedrar den milanobördige samlaren Luca De Battisti (*1958), Lengenbachspecialist och upptäckare av dalnegroit. Under EDX-sökningar efter hatchit/wallisit hittade han det nya mineralet.

Foretit VII/B.18-20 arsenat
Cu₂Al₂[(OH,O,H₂O)₆|AsO₄] triklin

Foretit är himmelsblå, har glasglans, densitet 3,28 g/cm³, hårdhet 2-3 och blåaktigt vit streckfärg. Detta sällsynta koppar-aluminiumarsenat, som lätt kan förväxlas med Cu-haltig crandallit eller med coeruleit, hittades i den gamla koppargruvan Cap-Garonne, Dépt.Var (typlokalitet) och i guldgruvan Salsigne, Dépt. Aude, Frankrike. Foretit bildar druvaktiga skorpor av mycket små, halvklotformade kristallgrupper (0,1 mm). Följeslagare är färglösa till gulaktigt bruna blandkristaller ur gruppen mansfieldit-skorodit, bariopharmakoalumit, parnauit, cyanotrichit och chalkofyllit. Foretit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i utspädd saltsyra.
Namnet hedrar ingenjörgeologen Jean-Paul Forêt (*1943), som med-initiativtagare till att omvandla Cap Garonnegruvan till ett skyddat museum.

Jacutingait II/A.6-50 selenid
(Pt,Pd)₂HgSe₃ trigonal

Jacutingait är grå, har metallglans, densitet 10,35 g/ cm³, hårdhet 3½, grå streckfärg. Denna extremt sällsynta platin-kvicksilverselenid härstammar från järnförekomsten Cauê i distriktet Itabira, Minas Gerais, Brasilien. Jacutingait kan enbart observeras på polerad yta i malmmikroskop som mycket små, ljusgråa, spröda korn <0,05 mm, tätt sammanväxta med atheneit, potarit och bladig hematit. Namnet syftar på mineralets förekomstsätt, i gångformiga guldmalmslager (”Yakutinga”. Dessa visar förhärskande bladig hematit (”spekularit”) med spår av paladiumhaltigt guld och genomsätter massiv kvarts-hematit-magnetit-bandmalm (”Itabirit”).

Kircherit, VIII/J.9-35 silikat
KNa₅Ca₂[(SO₄)₂|Al₆Si₆O₂₄] • ¹/₃ H₂O trigonal

Kircherit är färglös till mjölkaktigt vit, även vitgrå, har fett- till pärlemoglans, densitet 2,45 g/cm³, hårdhet 5½, vit streckfärg. Detta sulfathaltiga alkali-alumosilikat är en nyupptäckt fältspatföreträdare i cancrinitgruppen och kommer från Biacchelladalen, Latium, Italien. Kircherit är polymorf med den kemiskt identiska fantappieiten. Den extremt sällsynta kircheriten bildar i körtlar i ett utkastat sanidinitblock tunntavliga, sexkantiga kristaller upp till 3 mm Ø. Följeslagare är, för- utom sanidin, sodalit, biotit, järnoxider, titanit, fluorit samt ett mineral ur pyroklorgruppen. Den mjölkaktigt genomlysbara och spröda kircheriten visar en tydlig fluorescens i färgerna ljusrosa i långvågigt och djupt röd i kortvågigt UV-ljus. Namnet hedrar den tyske universitetslärde jesuiten Athanasius Kircher (1602-1680), som forskade i Rom vid Collegium Romanum och där grundade Museum Kircheranium år 1651 samt författade diverse arbeten inom geologi och vulkanologi.

I anslutning till det nya mineralet erhåller följande mineral nya systemnummer:

fantappietit (VIII/J.9-36),
farneseit (VIII/J.9-40),
iachelait (VIII/J.9-41)
giuseppettitVIII/J.9-43).

Manganoquadratit II/E.7-55 [MQ]
AgMnAsS₃ tetragonal

Manganoquadratit är mörkt grå till svart, har metallglans, densitet 4,68 g/cm³, hårdhet 2-2½ samt rödaktigt brun streckfärg.

Menchettiit, II/E.23-25 [ME]
Pb₅Ag₂Mn₃As₄Sb₆S₂₄ monoklin

Manganoquadratit är Mn-analogen till quadratit (därifrån namnet), den blyhaltiga menchettiiten räknas till ramdohritgruppen. Dessa ytterst sällsynta silver-mangan-sulfosalter härstammar från buntmetall-lagerplatser (icke järnmetaller) i Uchucchacua, nära Ojon i Lima i Peru. De första proven bärgades i oktober 2010 ur en malmgenomdränkt, kvartsförande kalcitgång på 890-metersavvägningen.
Manganoquadratit sitter i kvartskörtlar eller på alabandin som tetragonala-pyramidformiga, även tappformade, förvridna kristaller upp till 3 millimeters storlek. Ytterligare följeslagare är rosafärgad Mn-kalcit, Mn-rik zinkblände, argentotennantit, proustit och stannit.

Menchettiit bildar mycket små, opaka, mikroförtvillingade korn (0,2 mm), tätt sammanväxta med auripigment, fahlerz och okända Pb-Ag-Mn-sulfosalter. Namnet hedrar sulfosaltspecialisten Silvio Menchetti (*1937), mineralogiprofessor vid universitet i Florens.

Gunterit, IV/G.1-04 [GU]
Na₄H₂[V₁₀⁵⁺O₂₈] • 22 H₂O monoklin

Orangegul, diamantglans, densitet 2,40 g/cm³, hårdhet 1, gul streckfärg.

Hughesit, IV/G.1-15 [HU]
Na₃Al[V₁₀⁵⁺O₂₈] • 22 H₂O triklin

Orange till gulorange, diamantglans, densitet 2,29 g/cm³, hårdhet 1,gul streckfärg.

Prostit IV/G.1-01 [PO]
MgAl₂[(OH)₁₀|V₁₀⁵⁺O₂₈] • 22 H₂O ortorombisk

Guldgul, diamantglans, densitet 2,22 g/cm³, hårdhet 2, gul streckfärg.

Dessa vattenrika, hittills mycket sällsynta natrium-vanadium- respektive magnesium-aluminiumoxider är polyvanadater tillhörande pascoitgruppen (med [V₁₀O₂₈]⁶-grupper). Typlokal för gunterit och hughesit är West Sunday Mine i San Miguel County, Colorado. De bildar glittrande, upp till 3 mm tjocka utblomningar på sprickor i en med corvusit och montroseit genomsatt sandsten. Ytterligare följeslagare är kalcit, hewettit, munirit, paramontroseit, pascoit, rossit, sherwoodit och rakovanit.

Gunterit bildar ytterst små, avlånga kristallgrupper (<0,5 mm) av ovanpå varandra staplade sexkantiga tavlor.

Hughesit bildar genomlysbara, ytrika, massiva till långprismatiska kristaller upp till max 2 mm långa. Vid kontakt med friska luften blir kristallerna grumliga, ogenomlysbara och matta.

Postit har som typlokal Blue Cap Mine vid Lyon Canyon Creek och Vanadium Queen Mine vid La Sal, båda i San Juan County i Utah. Postit bildar mycket små nålar (<1 mm) med pyramidformiga slutytor på corvusit-montroseitförande sandsten. Följeslagare är bl.a. dickthomssenit, hewettit, lasalit, martyit, navajoit, pascoit, rossit, sherwoodit och diverse uranglimmer.

Gunterit, hughesit och postit är spröda, genomlysbara, i polariserat ljus lätt pleokroistiska (gult till orange), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Gunterit och hughesit är lätt till mycket lätt vattenlösliga, postit löses snabbt i utspädd saltsyra. Med namnen hedras professorerna Mickey Eugene Gunther (*1953) och John Michael Hughes (*1952) från universiteten i Vermont och Idaho, specialister på optisk mineralogi respektive vanadiummineral. Dr Jeffrey Post (*1954) är intendent vid världsberömda Smithsonian Museum i Washington.

Lapis, årgång 38. Nr. 10 oktober 2012

Whelanit, VIII/F.19-50 silikat
Ca₆Cu₂[(OH)₃|CO₃|Si₆O₁₇(OH)] • 2 H₂O ortorombisk

Whelanit är blekt blå till turkosblå, har glas- till pärlemoglans, densitet 2,74 g/cm³, hårdhet 2½, ljusblå streckfärg. Detta inte alltför sällsynta karbonathaltiga kalcium-kopparsilikat besitter en tobermorit-liknande skiktstruktur. Typlokalitet är det kopparrika diopsid-granat-magnesiumskarnet i det 1967 nedlagda dagbrottet som tillhör Bawana Mine nära Milford, i Beaver Country, Utah. Ytterligare fyndplatser är Christmas Mine, Gila Country, Arizona (stråliga kristaller på tobermorit), Sunrise Copper Prospect nära Bird Springs, Inyo Co och Chrestmore Quarry, Riverside Co, Kalifornien. Överallt är whelanit en hydrotermal, sen bildning i kopparrikt kalksilikatskarn med grossular-andradit. Typiska följeslagare är taumasit, stringhamit, kinoit och chrysokoll. Whelanit bildar listformade, millimeterlånga kristaller. Whelanit är genomlysbar, böjlig och saknar fluorescens. Namnet hedrar mineralogiprofessorn James Wheland (1928-2003) från universitet Utah. Detta mineral erkändes redan 1977 av IMA, men det officiella erkännandet kom först efter 35 år på grund av problem vid fastställandet av kristallstrukturen.

Nedfallna från himlen är browneit och buseckit.

Browneit, II/C.1-15 mangansulfid
MnS kubisk, densitet är 3,29 g/cm³.

Denna mangansulfid, som tillhör zinkgruppen, bildades i den 1998 nedfallna stenmeteoriten från Zaklodzie i Polen vid <200ºC som genomlysbara mikrokorn (<0,02 mm) i en plagioklasmatrix i sällskap med troilit och enstatit. Namnet hedrar mineralogiprofessor Patrick Browne (*1941), petrolog vid universitet i Auckland, Nya Zeeland.

Buseckit, II/C.13-20 järnsulfid
(Fe,Zn,Mn)S, hexagonal, svart färg, metallglans, densitet är 3,69 g/cm³.

Denna zink- och manganhaltiga järnsulfid är den högst sällsynta Fe-analogen till wurtzit. I stenmeteoriten från Zaklodzie i Polen bildar buseckit mikroskopiska korn (0,02 mm) i enstatitmatrix, i sällskap med troilit, plagioklas, tridymit, kvarts och sinoit. Med namnet hedras mineralogen Peter Buseck (*1935) från Arizona State University, specialist på meteoritkunskap och elektronmikroskopi.

Lapis, årgång 38. Nr.11 november 2012

Lanbruceit, VI/D.7-55 arsenat
Zn₂[O|AsO₃(OH)] • 3½ H₂O monoklin

Lanbruceit är blekblå till himmelsblå, har glasglans, densitet 3,20 g/cm³, hårdhet 1 samt vit streckfärg. Ett extremt sällsynt, vattenhaltigt arsenat med skiktstruktur som kemiskt liknar legrandit och spencerit. Lanbruceit härstammar från den år 1992 öppnade ”Zinc Pocket” i Tsumeb Mine i Namibia på sulan 44. På grovstänglig, vit leiteit och bredvid djupt blå, halvklotformade grupper av kopparhaltig köttit, bildar lanbruceit finbladiga, stråliga kristallgrupper <0,5 mm samt spetstavliga kristaller <0,1 mm. Därtill uppträder spår av legrandit och adamin. Lanbruceit är plastiskt böjbar, icke-pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den brittiske mineralhandlaren Ian Bruce (*1969). Han leder sedan 90-talet firman ”cristalClassics, och försökte under åren 1990-2000 åter öppna Tsumeb Mine i Namibia. Sedan dess ägnar han denna gruva stort intresse.

Hielscherit VI/D.13-24 sulfat
Ca₆(SiAl)₂^[6][(OH)₁₂|(SO₃,CO₃₎₂|(SO₄)_1,5-2] • 22 H₂O hexagonal

Hielscherit är färglös till snövit, har glas- till sidenglans, densitet 1,82 g/cm³, vit streckfärg. Detta vattenrika, siliciumhaltiga kalciumsulfat med sulfitgrupper är en ny företrädare i ettringitgruppen. Hielscherit bildar en fullständig blandningsgrupp med taumasit, varvid Si- och SO₃-grupper överväger över aluminium- och karbonat- grupperna. Hielscherit ser ut som taumasit. Bäst ser man skillnaden med hjälp av infraröd-spektroskopi. En EDX-analys eller röntgen-pulversiffraktometri räcker inte till. Enda fyndplatsen hittills är Graulai-gruvan i Eifel i Tyskland. Här finns även sulfitrik taumasit utbredd, även vid Roter Kopf, Schellkopf och Bellerberg, samt vid Zeilberg nära Maroldweisach i Nord-Bayern. I små hålrum i alkalibasalten i Graulai bildar denna ytterst sällsynta hielscherit nålfibriga aggregat upp till 1 cm storlek, och i blåshålrum i den glasiga, vulkaniska slaggen mycket små, sexkantiga prismer upp till 0,3 X 1,5 mm stora. Typiska följeslagare är nefelin, pyroxen och fluorapatit, zeoliterna phillipsit-K, chabasit-Ca, gismondin och stora, sent bildade gipskristaller. Hielscherit är genomlysbar. Den fluorescerar inte. Namnet hedrar mineralsamlaren Klaus Hielscher (*1956), som specialiserade sig på zeoliterna från Zeilsberget nära Maroldsweisbach, och även upptäckte den sulfitrika taumasiten där.

Kottenheimit, VI/ D.13-23 sulfat
Ca₆Si₂^[6][(OH)₁₂|(SO₄)₄] • 24 H₂O hexagonal

Kottenheimit är färglös till snövit, har glasglans till sidenglans, densitet 1,92 g/cm³ och vit streckfärg. Detta siliciumrika kalciumsulfat, som tillhör ettringitgruppen, låter sig optiskt inte skiljas från taumasit och hielscherit. Diagnostiskt gäller även här enbart infraröd-spektroskopi! Typlokal är tillsvidare enbart Ettringer Bellersberg som ligger nära Kottenheim i östra Eifel. På små hålrum i alkalibasalten sitter skorpor med den mycket sällsynta kottenheimiten i form av finfibriga, böjda aggregat på primärt bildad melilit och cuspidin. Ytterligare följeslagare är, förutom primärt bildat sanidin, pyroxen och magnetit, wollastonit, ellestadit och klinoklor. Kottenheimit är genomlysbar och saknar fluorescens i UV-ljus.

Raberit, II/E.12-75 sulfosalt
Tl₅Ag₄As₆SBS₁₅ triklin

Raberit är svart, har metallglans, densitet 5,65 g/cm³, hårdhet 2½-3, och mörkt brunröd streckfärg. Detta antimonhaltiga tallium-silversulfosalt är kemiskt släkt med sicherit och är extremt sällsynt. Raberit härstammar från realgar-zonen (1) i Grube Lengenbach i Binntal i Schweiz. Typiska följeslagare till detta redan år 1992 bärgade, typmaterial är fibrig, orangebrun smithit och realgar samt hatchit-wallisit, kortprismatiska kristaller upp till 0,15 millimeter långa med smithit på sockerkornig dolomit. Raberit är opak, spröd och visar inga innerreflexer. Namnet hedrar Thomas Raber (*1966), som sedan 20 år är expert på Lengenbach-mineral och deras EDX-analytik.

Witzkeit VI/D.16-15 alkalisulfat
K₄Na₄Ca[NO₃|(SO₄)₂]₂ • 2 H₂O monoklin

Witzkeit är färglös till vit, har glasglans, densitet 2,40 g/cm³, hårdhet 2 samt vit streckfärg. Detta extremt sällsynta alkalisulfat med nitratgrupper räknas till darapskitgruppen. Witzkeit härstammar ur oxidationszonen i guano-bergbruksområdet Punta de Lobos i Chile. Witzkeit bildar skorpor, uppbyggda av mycket små, genomlysbara tavlor <0,15 mm långa, tillsammans med dittmarit och nitratin. Witzkeit är spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i kallt vatten. Namnet hedrar den tyske mineralogen Thomas Witzke (*1963), expert på sällsynta sekundärmineral.

Angarfit, VII/D.38-20 natrium-järnfosfat
Na(Fe³⁺,Mg)₅[(OH,H₂O)|PO₄]₄ • 4 H₂O ortorombisk

Angarfit är gul till orangebrun, har glasglans, densitet 2,76 g/cm³, hårdhet 2½, streckfärgen är brunaktigt vit. Denna mycket sällsynta vattenhaltiga natrium-järnfosfat är släkt med mejillonesit. Typlokalitet är den beryllrika granitpegmatiten Angarf-Södra nära Tazenakhit i Quarzazateprovinsen i Marokko. Pegmatiten för 10-50 centimeter stora gråbruna till grönaktiga, zonara fosfatknölar bestående bl.a. av triphylin, alluaudit, fluorapatit och scorzalit. På smala sprickor i vittrad triphylin bildar angarfit genomlysbara, spröda, utsträckta och dels böjliga nålar med upp till 2 millimeters längd. Kristallerna visar mejselformiga slutändar. Följeslagare är lipscombit-barbosalith, jahnsit-(NaFeMg) och bederit. I polariserat ljus ser man en pleokroism i färgerna från blekgult till rödbrunt. Angarfit fluoriscerar inte. Namnet syftar till typlokalen.

Billwiseit, IV/D.27-60 wolframat
Sb₅³⁺Nb₃WO₁₈ monoklin

Billwiseit är grönaktigt gul, har glas-till diamantglans, densitet 6,33 g/cm³, hårdhet 5, och gulaktig vit streckfärg. Denna extremt sällsynta antimon-niob-wolframat härstammar ur litiumrika, körtelpegmatit-lagergångar upp till 1,2 meter tjocka, vilka sedan 80-talet intill Stak Nala i Karakorum, Nordpakistan bryts på ädel elbait, topas och fluorit. Billwiseit sitter som massiva kristaller och kontakttvillingar <0,5 mm med finbladig, borrik muskovit på skivig lepidolit (5 x 2,5 mm) på ett varpfynd. Billwiseit är genomlysbar, spröd och fluorescerar inte. Namnet hedrar William Stewart Wise (*1933), pensionerad mineralogiprofessor, Universitet Kalifornien, i Santa Barbara.

Christofschäferit-(Ce), VIII/C.17-26 Cer-Mangan-Titan
(Ce,La,Ca)₄Mn²⁺(Ti,Fe³⁺)₄[O₄|Si₂O₇]₂ monoklin

Christofschäferit-(Ce) är svart, har harzglanshårdhet 4, densitet 4,80 g/cm³, och brun streckfärg. Detta hittills extremt sällsynta Cer-Mangan-Titangruppsilikat, tillhörande Chevkinitgruppen är Mn²⁺-analog till chevkinit. Christofschäferit-(Ce) härstammar från Bimsgruvan vid Wingertsberg intill Niedermendig, Laacher See, Eifel i Tyskland. Ett ur vulkanen utkastat sanidinitblock innehöll christoffschäferit-(Ce) i form av rundade, även skivformade kristaller och korn upp till 2 mm stora. Kanterna är genomlysbara, spröd och fluorescera inte. Typiska följeslagare är jakobsit, pyrofanit, tefroit och rodonit. Namnet hedrar hobbymineralogen Christof Schäfer (*1961) från Mayen-Kürrenberg som upptäckte mineralet 1982.

Mejillonesit,VII/D.38-10 fosfat
NaMg₂H[OH|PO₃(OH)|PO₄] • H₂O ortorombisk

Mejillonesit är färglös, har glasglans. Densitet 2,36 g/cm³, hårdhet 4 och vit streckfärg. Detta mycket sällsynta alkali-magnesiumfosfat är strukturellt släkt med angarfit. Vid Cerro Mejillones på halvön Mejillones, Antofagasta/Chile bildar Mejillonesit skorpor och radiala grupper kortprismatiska till långtavliga kristaller på hålrum i finkorniga opal-zeolitzoner i en förkislad guanoavlagring. Mineraler finns från 0,5 mm. till 6 mm långa. Typiska följeslagare är färglös bobierritprismer, klinoptiolit-Na och klinoptiolit-K, samt gips. Mejillonesit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till typlokaliteten.

Omsit, IV/F.12-40 hydroxid
(Ni,Cu)₂Fe³⁺Sb⁵⁺(OH)₁₂trigonal

Omsit är ljusgul till bärnstensgul, har glas- till harzglans, densitet 3,38 g/cm³, hårdhet 3 och blekt gul streckfärg. Denna kopparhaltiga Nickel-Järn-Antimonhydroxid är tätt besläktad med cualstibit och extrem sällsynt. Omsit härstammar ur den lilla, under 1950-talet aktiva koppargruvan vid Correc d´en Llinassos, brantstående bergartsränna nära Oms intill Cèret i de ostliga Pyrenäen, Frankrike. På smala sprickor av massiv, rostbrun, med ullmannit och kopparkis samt tetraedrit-tennantit genomsatt siderit bildar omsit skivformiga kristaller och rosettformiga grupper (<0,1 mm), delvis bredvid äpplegrön druvig glaukosfärit. Omsit visar ingen fluorescens. Namnet syftar till typlokaliteten.

Fosforvanadylit-Ca, IV/G.13-15 hydroxid
Ca_0,5[(PO₄)₂|(V⁴⁺,Al)₄(OH,O)₈ • 12 H₂O kubisk

Fosforvanadylit-Ca är lysande grönaktigt blå, har glasglans, densitet 2,02 g/cm³, hårdhet 2 och blek grönaktigt blå streckfärg. Denna extremt sällsynta vattenrika Calcium-Vanadiumhydroxid med fosfatgrupper är Ca-analogen till fosforvanadylit-Ba. Typlokalitet är fosfatdagbrottet South Rasmussen Ridge intill Soda Springs, Caribou County, Idaho. På smala sprickor av vanadiumrikt permiskt svartskiffer på 2054 meters nivå bildar fosforvanadylit-Ca på en finkornig kvarts-apatit grundmassa finkristallina skorpor sammansatta av ytterst små tärningar (<0,1 mm, ofta som genomträngnings tvillingar), i sällskap med bladig, metalliskt grön sinocosit och gedigen selen. Ur denna zon härstammar även kakoxen, fluellit, ninyulit, wavellit och hawleyit. Fosforvanadylit-Ca visar ingen fluorescens i UV-ljus, och byter i solljus inom ett år från grundfärgen över grön till svart, samt löses sakta i koncentrerad saltsyra. Namnet syftar till den kemiska sammansättningen.

Rumseyit, III/D.10-65 bly-oxihalogenid
Pb₂OCIF, tetragonal eller pseudokubisk

Rumseyit är blekt orangebrun, har glasglans, densitet 7,71 g/cm³, och vit streckfärg. Denna extremt sällsynta Bly-Oxihalogenid härstammar ur stenbrottet Torr Works nära Merehead, Somerset, England. En körtel i färglös, bladig hydrocerussit i en manganmalmslins visar rumseyit som otydliga, massiga kristaller <0,5 mm. Följeslagare är spår av diaboleit, samt kalcit och cerussit. Rumsryit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Michael Scott Rumsey (*1980), föreståndare för Mineralogiska samlingen vid Naturhistoriska Museet i London och upptäckare av mineralet.

Scottyit, VIII/C.3-20
BaCu₂[Si₂O₇] ortorombisk

Scottyit är mörkt blå, har glasglans, densitet 4,63 g/cm³, hårdhet 4-5, och ljusblå streckfärg. Detta sällsynta Barium-Koppar-gruppsilikat är strukturellt släkt med barylit. Typlokalitet är Wessels Mine, Kalahara-Manganfälten, Syd-Afrika. Skottyit bildar mycket små, massiva kristaller <0,4 mm, tätt sammanväxta med wesselsit, lavinskyit, sugilit, pektolit och richterit. Scottyit är genomlysbar, spröd, och svagt pleokroistisk (blå till mörkt blå). Scottyit löses inte i saltsyra och visar ingen fluorescens. Namnet hedrar Michael M.(”Scotty” Scott, medgrundare av Apple-konzernen, aktiv mineralsamlare och sponsor av den vetenskapliga databanken RRUFF.

ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2012