ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2004

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

• Lapis nr 1, 2004
• Lapis nr 2, 2004
• Lapis nr 3, 2004
• Lapis nr 5, 2004
• Lapis nr 6, 2004
• Lapis nr 7, 2004
• Lapis nr 9, 2004
• Lapis nr 12, 200

Calderonit, VII/B.24-28 vanadat
Pb₂Fe³⁺[OH|(VO₄)₄] monoklin

Calderonit har rödorange till rödbrun färg, men även gult förekommer. Mineralet har glasglans till diamantglans och hårdhet 3-4. Streckfärgen är rödorange men även gul. Densiteten är 6,05.
Detta nya, sällsynta bly-järnvanadat är Fe³⁺-analog till brackebuschit (Mn³⁺), med vilken den är fullständigt blandbar. Bara med exakta kemiska analyser kan man skilja dem från varandra. Redan nu känner man till ett flertal fyndplatser. Samtliga baseras på sent bildade vanadin-mineralogiseringar i oxidationszoner från bly-zink-avlagringar, men begränsas av de avlagringar som ligger nära amfibolkroppar. Fyndplatser är Las Colmenitas Mine nära Santa Marta (typlokalitet för calderonit) och Azuaga, som båda ligger i provinsen Badajoz i sydvästra Spanien. Här hittade Borja Sainz de Baranda och samlarkollegan José Manuel Gordillo 1998 de första calderonitstuffarna. Sedan dess har där bara hittats några få nya exemplar. Calderonit sitter som 1-2 mm stora, orangeröda kristaller och kristallgrupper på descloizit. Ytterst små tvillingar mäter maximalt 0,5 mm. Därtill kommer vanadinet. Las Colmenitas levererar även snygga mikromounts med blå adamin, hemimorfit, cerussit, smithsonit och några fler vanadater, vilka håller på att undersökas.
. Vidare Almeria i sydöstra Spanien, och Venus Mine i Sierra Gorda i Argentina (typlokalitet för brackebuschit), samt slutligen den urgamla Nepomukgruvan nära Galmeikogel nära Annaberg i Österrike.
I form av genomskinliga, prismatiska, något utsträckt skivade, max 1 mm långa kristaller, överväxer calderonit descloizit (så är fallet i Spanien), eller så bildar calderonit zonala förväxningar med brackebuschit, respektive kristalliserar direkt intill denna (i Venus Mine). Calderonit sitter även som pulvriga skorpor på vanadin och wulfenit (i Annaberg-Österrike). Calderonit är spröd, har mussligt brott, är tydligt längsräfflad och visar i polariserat ljus pleokroism i färgerna från ljust grönaktigt brun till rödaktigt brun. Calderonit visar ingen fluorescens i UV-ljus men är liksom brackebuschit lättlöslig i utspädd saltsyra. Med namnet hedras professor Salvador Calderón (1858-1911) för sina betydande bidrag till Spaniens mineralogi.

Fluoronyböit, VIII/F.8-56 alkaliamfibol
Na(Na,Ca)₂(Mg,Fe²⁺)₃(Al,Mg,Fe³⁺)₂[(F,OH)|Al_0.5Si_3.5O₁₁]₂ monoklin

Floronyböit har blåaktigt grå färg, glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är vit, densiteten är 3,18. Denna nya, hittills extremt sällsynta
alkaliamfibol är fluoranalog till nyböit. Typlokalitet för fluoronyböit är eklogitlinsen från Jianchang i provinsen Jiangsu, östra Kina. Den tillhör en zon med coesitförande eklogiter, som omkristalliserats vid 700-900ºC och ~30 kbar tryck på runt 100 kilometers djup. Tillsammans med aegirinhaltig jadeit, pyrophaltig almandin, rutil och kyanit före-kommer fluoronyböit förmodligen enbart som mikroskopiskt små korn. Ytterligare information har tyvärr inte getts. Fluoronyböit är genomskinlig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I likhet med glaukonit visar fluoronyböit stark pleokroism från färglöst över violett till blekt blåaktigt grönt. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med nyböit.

Kochit, VIII/C.12-55 silikat
(Na,Ca)₃Ca₂(Mn,Ca)ZrTi[F,O)₂|SiO] triklin

Kochit är färglös till blekbrun, har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 5. Densiteten är 3,32. Detta extremt sällsynta alkaligruppsilikat med mangan, zirkon och titan är en ny företrädare för rosenbuschitgruppen. Typlokalitet är nordsluttningen av Hvide Ryg i alkalimassivet tillhörande Werner Bjerge vid Grönlands ostkust. I ett nefelinsyenitblock har kochit hittats bredvid kalifältspat samt en ringa del låvenit såsom inväxta, listformiga, nåliga kristaller upp till 0,3-1 mm. Kristallerna är transparenta, spröda och i polariserat ljus svagt pleokroistiska med en färgskala från färglöst till blekgult. Kochit visar dock ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den danske geologen Lauge Koch (1892-1964), som bl a karterade Werner Bjerge i östra Grönland.

Paravinogradovit, VIII/F.3-80 silikat
Na_1-2(Ti⁴⁺,Fe³⁺)₄[(OH)₄|AlSi₃O₁₀|(Si₂O₆)₂] · H₂O triklin

Paravinogradovit är färglös till vit, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,77. Detta nya, extremt sällsynta alkalititan-alumosilikat med kedjestruktur är kristallkemiskt nära släkt med vinogradovit. Typlokalitet är berget Kukisvumchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. En albitiserad pegmatitlins på dess nordsida innehåller talrika druser. Dessa är fyllda med karbonatfluorapatit, ankylit-(Ce), natrolit, aegirin, spröda prismer och kvastliknande aggregat av pelarliknande till nåliga aggregat av paravinogradovit. Dessa blir upp till 5-10 mm stora och ersätter pseudomorft vinogradoviten. Ytterligare följeslagare är nordstrandit, anatas, fluorit, blyglans och cerrusit. Finfjällig glaukonit ligger som en skorpa på alla drusmineral. I UV-ljus visar paravinogradovit en lätt gulgrön fluorescens. I förtunnad (1:1) saltsyra och salpetersyra är paravinogradovit olöslig. Namnet syftar på den strukturella släktskapen med vinogradovit.

Protoantofyllit, VIII/F.12-140 silikat
(Mn,Fe²⁺)₂Mg₅[OH|Si₄O₁₁]₂ · H₂O ortorombisk

Detta järnhaltiga magnesium-kedjesilikat är en ny polymorf till antofyllit. Medan den närbesläktade protoferro-antofylliten förekommer enbart i pegmatit och den ännu sällsyntare protomangano-ferro-antofylliten inskränker sitt uppträdande till manganavlagringar, är protoantofyllit i kontaktmetamorft omvandlade serpentiniter troligen mycket mer utbredd. Redan nu känner man till tre fyndplatser. Det är de båda ultrabasitkomplexen från Takase (den gamla kromitgruvan är typlokalitet), och från Tari-Misaka. Båda ligger i distriktet Chugoku i sydvästra Japan. Vidare har protoantofyllit hittats i Hayachine i distriktet Tohoku. Typiska följeslagare är forsterit, tremolit, talk, serpentinmineraler, klorit, kromhaltig spinell, magnetit, pentlandit och kalcit. Liknande parageneser med olivin, antofyllit och tremolit hittar vi på flera platser i Centralalperna, till exempel vid randen av Bergellermassivet i östra Schweiz.
Protoantofyllit bildar utsträckta prismer, i vilka mycket små antofyllitlameller är inneslutna. Protoantofylliten är transparent och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den strukturella släktskapen med antofyllit.

Telyushenkoit, VIII/J.10-20 silikat
(Cs,Na,K)Na₆[F₂|Be₂Al₃Si₁₅O₃₉] trigonal

Telyushenkoit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 6 samt vit streckfärg. Densiteteten är 2,73. Ett nytt cesium-beryllosilikat som är Cs-analog till leifit, (som i sin tur har fått ny formel: (Na,H₂O)Na₆[F₂|Be₂Al₂-3Si₁₅-16O₃₉]. Vid Mont Saint-Hilaire i Québec har iakttagits utom leifit även dess hittills icke namngivna kaliumanalog. På så sätt omfattar leifiträckan minst tre företrädare, Hos alla tre kan därtill aluminium på tetraederplatserna vara ersatt av zink och silicium, till ~Al₂Zn_0.3Si_15.5).
Denna i högsta grad sällsynta telyushenkoit är hittills endast känd från glaciärmoränen i Dara-i-Pioz, Tadshikistan. Den bildar där kantiga korn upp till 2 cm i grovkorniga block med reedmergnerit (upp till 15 cm stor, 85-90 vol%), med mikrolin, pektolit, kentbrooksit, polylitionit och albit. Telyushenkoit är sammanväxt med hyalotekit, shibkovit, nordit-(Ce) och leukofan. Telyushenkoit visar en matt, lilafärgad fluorescens i kortvågigt UV-ljus, varmed den lätt kan skiljas från den liknande albiten. Namnet hedrar petrografen Tamara Matveyevna Telyushenko (1930-1997), lärare vid den geologiska skolan i Ashkhabad.

Vitimit, V/K.8-20 borat
Ca₆[(OH)₁₄|SO₄|B₁₄O₁₉] · 5 H₂O monoklin

Vitimit är vit, har glas- till sidenglans, hårdhet 1,5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,29. Ett nytt, extremt sällsynt kalcium-sulfoborat med kedjestruktur. Typlokal är boratavlagringarna Solongo in Buryatien, Transbaikal, Ryssland. Vitimit bildar fibriga, transparenta, aggregat upp till 0,2 mm långa, som går att skära. Vitimit sitter i kalcitådror tillsammans med priceit, fedorovskit, kurchatovit, ludwigit, magnetit, zinkblände och pyrit. Den andra fyndplatsen är avlagringarna i Novofrolovskoe i Polar-Ural. Paragenesen där omfattar kalcit, uralborit och serpentinmineral. Namnet syftar på typlokaliteten, som ligger i södra delen av Vitimplatån.

Lapis, årgång 29. Februari 2004

Carbokentbrooksit, VIII/E.25-32 nio-ringsilikat
Na_11-12(Na,Ce)₃Ca₆Mn₃Zr₃Nb[(OH)₃|CO₃|Si₃O₂₇)₂ ·SiO] · H₂O. trigonal.

Carbokentbrooksit har gul färg, glasglans och hårdhet 5. Streckfärgen är vit. Densiteten är 3,14.

Zirsilit-/Ce), VIII/E.25-56 nio-ringsilikat
Na_11-12Ca₆(Ce,Na)₃Mn₃Zr₃Nb[(OH)₃|CO₃|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ · SiO] · HO. trigonal.

Zirsilit-(Ce) är krämvit, har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 5. Dessa nya, ytterst sällsynta alkali-zirkoniumsilikater är komplexa ringsilikater som tillhör eudialytgruppen. Båda visar tydliga halter av mangan, niob, cerium och karbonat. De är i stor utsträckning blandbar sinsemellan och med kentbrooksit. Carbrokentbrooksit och zirsilit-(Ce) har hittats i kvartskärnan av en pegmatit som kommer från det berömda alkalimassivet Dara-i-Pioz i Tadzjikistan. Följeslagare är mikrolin, aegirin, stillwellit-(Ce), ekanit, polylitionit, pyroklor, fluorit, kalcit och blyglans. Här bildar hydrotermalt omvandlad eudialyt 0,5-10 cm stora kornaggregat och 1-2 cm stora, råa pseudoromboedrar. Deras kärna består av carbokentbrooksit och höljet av zirsilit-(Ce). Båda mineralerna förekommer även tillsammans som tätt sammanväxta kornaggregat, vartill rosenröd kentbrooksit kan tillkomma. Carbokentbrooksit och zirsilit-(Ce) är transparenta, spröda och har mussligt brott. Ingen fluorescens förekommer i UV-ljus. Namnen syftar på karbonatinnehållet och den kemiska släktskapen med kentbrooksit, respektive den kemiska sammansättningen (zirkon silikat med Ce övertag över Na).

Diversilit-(Ce) VIII/E.5-30 silikat
Na₂(Ba,K)₆Fe²⁺Ce₂Ti₃[SiO₃(OH)|Si₃O₉]₃· 9(OH,H₂O), trigonal

Färgen håller en skala från brunaktigt gul till gulaktigt orange, diversilit-(Ce) har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 3,68 g/cm3. Detta nya, mycket sällsynta barium-Cer-titansilikat liknar ösilikatet ilimaussit-(Ce), visar dock en ny strukturtyp ur isolerade treringade och enstaka [SiO₄]-tetraedrar. Diversilit-(Ce) kommer från två äldre varphögar vid berget Yukspor i Khibinymassivet på Kolahalvön. I den öppnade alkalipegmatiten där finns nefelin, sodalit, kalifäldspat, natrolit, pektolit, aegirin, shcherbakovit, lamprofyllit, magnesiumastrofyllit, delindeit, wadeit, umbit och sidenaktiga, rosafärgade yuksporitaggregat. Diversilit-(Ce) bildar radialbladiga aggregat efter tavliga kristaller från 1-2 millimeters längd (i druser även halvkullriga upp till 3 mm). Kristallerna är genomlysbara, spröda, har mussligt brott och kan få en krämvit vittringsyta. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i en färgskala från blekgult till gulorange. Materialet visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på de olika - på latin diversus – silikat-bygg-grupperna i mineralets struktur.

Marinellit, VIII/J.9-62 silikat
(Na,K,Ca)₄₈[Cl₂|SO₄)₈|(Al₆Si₆O₂₄)₆] ₃ H₂O hexagonal

Marinellit är färglös, har glasglans och hårdhet 5_. Streckfärg är vit, densiteten 2,40 g/cm3. Detta sulfatrika alkali-alumosilikat är en ny fältspatföreträdare i cancriniträckan och kommer från Sacrofano i Biacchelladalen, som ligger i provinsen Latium i Italien. Marinellit hittades i ett vulkaniskt block, i vilket gipshaltig dolomit genom en trakytisk smälta metasomatiskt omvandlades. Det uppstod en kornig blandning av giuseppettit, sanidin, nefelin, haüyn, biotit, kalsilit och marinellit (samtliga 1-2 mm stora). Den ytterst sällsynta marinelliten är genomskinlig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor Giorgio Marinelli (1922-1993) från universitetet i Pisa.

Pertsevit, V/G.3-05 borat
Mg₂[F,OH)_0,5-1|(BO₃,SiO₄)] ortorombisk

Pertsevit är färglös, har glasglans och vit streckfärg. Densiteten är 3,12 g/cm3.
Detta nya, hittills ytterst sällsynta fluor- och silikathaltiga magnesiumborat är fluoranalogen till warwickit, men visar även, med viss begränsning, en silikatisk blandbarhet med olivinmineralet forsterit (10-25 % - SiO₄ för BO₃). Pertsevit kommer från marmorn i Verchojansk i Sakha-Jakutieni nordöstra Sibirien och är som kontaktmetamorf omvandlad till boratförande magnesiumskarn med kotoit. Typlokalitet är en skärning vid mynningen där bäcken Kebirnin`ja mynnar i floden Dogdo, cirka 250 km öster om Verchojansk. Pertsevit bildar med en andel från 5-10 volymprocent ytterst små korn (< 0,15 mm), som är hårt sammanväxta med klinohumit och forsterit, vilka de delvis ersätter och till och med nästan liknar till utseendet. (Därför är pertsevit i kotoitförande marmor generellt vanligare). Utöver rikligt med kalcit och kotoit följs pertsevit av spinell, ludwigit och en ny företrädare för hulsitgruppen. Namnet hedrar Nikoliai Nikolajevich Pertsev från Moskva, en känd specialist på boratfyndigheter och deras mineral.

Vasilyievit, III/D.6-45 halogenid
[Hg₂]²⁺O₆J₃Br₂Cl(CO₃). triklin

Färgen är silvergrå till rödaktig svart, vasilyievit har diamant- till metallglans och hårdhet 3. Streckfärgen är rödbrun. Densiteten är 9,57 g/cm3. Denna nya, karbonhaltiga kvicksilver-oxihalogenid med Hg2-grupper är strukturellt nära släkt med eglestonit och poyarkovit. Dock inte med karbonaterna clearcreekit och peterbaylissit som tillsammans med vasilyievit kommer från den nedlagda Clear Creek Mine i New Idria District, San Benito Co./Kalifornien. Härifrån kom senast det nya mineralet tedhadleyit. Vasilyievit är extremt sällsynt och har hittills bara hittats på fem mikromountprover från en kvarts-magnesitbreccia. I druser sitter vasilyievit som rundade, delvis håliga massor <0,5 mm Ø (förmodligen pseudomorf efter små kvicksilverkulor). Tätt sammanväxta är gediget kvicksilver, eglestonit, montroydit, zinnober och orangeröda nålar av den nya Hg-oxihalogeniden aurivilliusit. Vaselyievit är opak till genomlysbar i kanterna, mycket spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. På slipprov (påljus) är vasilyievit gråvit, inte pleokroistisk och visar orangeröda till djupröda inre reflexer. Med namnet hedras Vladimir Ivanovich Vasilyev från Geologiska institutet Novosibirsk. Han har redan beskrivit nio nya ryska kvicksilvermimeral, bl. a. chursinit, kuzminit, poyarkovit och shakhovit (inga av dessa förekommer dock vid Clear Creek!).

Lapis, årgång 29. Mars 2004

Almarudit, VIII/E.22-22 silikat
(K,Na)(Mn²⁺,Fe²⁺,Mg)₂Be,Al)₃[Si₁₂O₃₀] hexagonal

Almarudit är gul till orange, har glasglans, hårdhet 6 samt blekorange streckfärg. Densiteten är 2,71 g/cm3. Detta berylliumhaltiga alkalimangansilikat (tillhör cyclosilikater eller ringsilikater av typen [Si₁₂O₃₀] ^12-, är en ny, extremt sällsynt företrädare i milarit-osumilitgruppen, den kalcium- och vattenfria Mn-analogen till milarit. Som första berylliummineral hittades almarudit i små körtlar i en silikatisk xenolit. Fyndplatsen var den leucitförande lavaslacken i ett stenbrott vid Ettringer Bellerberg nära Mayen i Osteifel. Redan 1982 bärgades materialet av samlarna Alice & Eugen Rondorf. Följeslagare är tridymit, sanidin, klinopyroxen, amfibol, kvarts, hematit, fibrig sillimanit och, dock mera sällsynt, braunit. I liknande parageneser hittades även mullit, kordierit, powellit, bixbyit eller rhönit. Almarudit bildar tunntavliga, färgzonara kristaller upp till 0,5 mm Ø. Almarudit är spröd med oregelbundet brott.Den är genomskinlig men visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus finner man en stark pleokroism i en färgskala från orange till färglöst. Namnet syftar på den latinska beteckningen för universitetet i Wien, Alma Mater Rudolphina, arbetsplatsen för samtliga författare som har del i denna mineralbeskrivning.

Rondorfit, VIII/B.5-05silikat
Ca₈Mg[Cl₂|(SiO₄)₄] kubisk

Rondorfit är orangebrun, har glasglans och ljusgul streckfärg. Densiteten är 3,03 g/cm3. Detta nya, klorhaltiga kalcium-magnesium-ösilikat (nesosilikat) är inte alltför sällsynt i kalciumrika sidobergartskokor av leucithaltig lavaslagg i stenbrottet vid Ettringer Bellerberg nära Mayen i Osteifel. I den termiskt omvandlade kalk-xenoliten sitter rondorfit som mycket små, genomskinliga korn (<0, 5 mm) i en karbonat-kvartsmatrix, tätt sammanväxta med grönaktig ternesit och beigevit s.k. calcioolivin. Vidare följs rondorfit av ettringit/taumasit, mayenit, cuspidin, larnit, tobermorit, portlandit, hydrocalumit, ellestadit, magnetit och hematit. Rondorfit är spröd, har mussligt brott, är inte pleokroistisk och har ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras eifelmineral-experterna Alice och Eugen Rondorf, vilka tillsammans med Bernt Ternes upptäckte mineralet redan 1979.

Fluorvesuvian, VIII/C.26-05 sorosilikat (gruppsilikat)
Ca₁₉ (Al,Mg,Fe²⁺)₁₃ [(F,OH,O)₁₀|SiO₄)₁₀|(Si₂O₇)₄] tetragonal

Fluorvesuvian är färglös till sidenvit, har glas- till sidenglans, hårdhet 6 och vit streckfärg. Densiteten är 3,43 g/cm3. Detta nya, sällsynta kalciumaluminium- gruppsilikat är fluoranalogen till vesuvian och kommer från järngruvan Lupikko i Pitkäranta-området vid Ladogasjön i Karelen. I kalcitfyllda druser, som sitter i kloritiserad diopsid-magnetitskarn, uppstod fluorvesuvian hydrotermalt i form av ytterst fina, upp till 1,5 mm långa, osorterade fibrer, vilka sitter som yngre ”Whisker”-kristaller på tunna, fluorhaltiga vesuviannålar. Följeslagare är zinkblände och klinoklor. Fluorvesuvian är genomskinlig och spröd samt visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapet med vesuvian.

Ikranit, VIII/E.25-14 cyklosilikat (ringsilikat)
(Na, H₃O) ₁₅ (Ca,Mn)₆Fe²³⁺Zr_3-4[Cl]{Si₃O₆(O,OH)₃}2|(Si₉O₂₇)₂ · 0-1 SiO] · 2-3 H₂O trigonal
Raslakit, VIII/E.25-16 cyklosilikat (ringsilikat, komplexa 9-ringar)
Na₁₅Ca₃Fe₃(Na,Zr)₃Zr₃Nb_<0,5[(Cl,OH)|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ · SiO] · 3 (OH,H₂O) trigonal

Raslakit är brunaktigt röd, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,95 g/cm3. Dessa mycket sällsynta alkali-zirkoniumsilikater är två nya företrädare för eudialytgruppen. Båda kommer från alkalipegmatiten vid berget Karnasurt, som ligger i nordvästdelen i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Båda förekommer som upp till 3 mm stora korn tillsammans med aegirin, mikrolin, nefelin och lamprofyllit. Därtill kommer lorenzit, murmanit och arfvedsonit (vid ikranit) respektive kazakovit, terskit och fluorcaphit (vid raslakit). Ikranit och raslakit är transparenta, spröda med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Namnet ikranit syftar på det statliga institutet Ikran (”Institut Kristallografii Rossiyskoy Akademii Nauk”).
Namnet raslakit syftar på moränvallar från istiden (”Raslak cirques”) mellan bergen Alluaiv och Kedykverpachk i Raslakdalen, som utvidgar sig åt nordost till berget Karnasurt.

Schlemait, II/B.9-50 selenid
(Cu,Ag)₆(Pb,Bi)Se₄ monoklin (2/m)

Schlemait är svart, har metallglans, hårdhet 3 och svart streckfärg. Densiteteten är 7,5-7,7 g/cm3. Denna nya, silver- och vismuthaltiga koppar-bly-selenid med skiktstruktur är kemiskt den vismuthaltiga selenanalogen till sulfiden furotobeit, med vilken den dock inte är helt isostrukturell (co är dubblad). Den mycket sällsynta schlemaiten kommer från malmgångarna i urangruvan Hartenstein nära Niederschlema-Alberoda i Sachsen. Typmaterialet hittades 1960 i gången Tiber på 855-metersnivån. Denna endast malmmikroskopiskt synliga schlemait bildar spröda, opaka kornaggregat <0, 5-1 mm stora, tätt sammanväxta med berzelianit, eucairit, clausthalit och löllingit i en dolomit-ankerit-matrix. Även tiemannit, umangit och bohdanoviczit kan tillkomma. Namnet syftar på typlokaliteten.

Shirozulit, VIII/H.11-102 skiktsilikat
K(Mn²⁺,Mg)₃[OH)₂|AlSi₃O₁₀] monoklin (2/m)

Färgen är mörkt rödaktigt brun. Shirozulit har pärlemorglans och hårdhet 3, densiteten är 3,20 g/cm3. Denna nya kalium-mangan-alumosilikat i glimmergruppen är Mn²⁺-analogen till flogopit. Typlokalitet är Taguchi Mine, prefekturen Aichi i Japan; antagligen är denna ”manganflogopit” dock inte alltför sällsynt. Vid originalfyndplatsen sitter shirozulit som upp till 0,5 mm Ø stora korn i kontaktytan mellan en åder bestående av bariumhaltig kalifältspat och ett metamorft överpräglat manganmalmslager med tefroit, rodokrosit, hausmannit, rodonit och pyroxmangit. Shiroluzit är transparent, elastiskt böjlig och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus syns en stark pleokroism i en färgskala från blekgult till blekbrunt. Namnet hedrar professor Haruo Shirozu från Kyushu-universitetet för hans bidrag till kunskapen om skiktsilikaternas kristallkemi

Spriggit, IV/H.7-45 hydroxid
Pb₃[(UO₂)₆|O₈|(OH)₂] · 3 H₂O monoklin (2/m)

Spriggit är ljusorange, har glas- till diamantglans, hårdhet 4 och blekorange streckfärg. Densiteten är 7,64 g/cm3. Denna nya, vattenhaltiga bly-uranylhydroxid med skiktstruktur innehåller - liksom billietit – i form av uranylgrupper [UO₂] ²⁺ uteslutande högoxiderat, sexvärt uran. Denna extremt sällsynta spriggit hittades i ett enda malmblock på en bara några få kubikmeter stor varp från det gamla radiumbergverket vid Mt. Painter intill Arkaroola, Northern Linders Ranges i södra Australien. Här öppnades vid brytning ”Nr. 2” på ”Radium Ridge” en hydrotermal hematitbreccie, i vilken uran, niob och lantanider är starkt anrikade Den under ordovicium - för ca 440 miljoner år sedan - uppkomna primärmineraliseringen i prekambriska graniter omfattar hematit-kvartsbreccior och kvartsådror med baryt, karbonater och fluorit. Anrikade är här monazit-(Ce), xenotim-(Y), ett omvandlat mattsvart, metamikt Fe-U-Nb-mineral från euxenitgruppen (ishikawait-samarskit), fluorapatit och
fosfosiderit (?), samt centimetertjocka, längsräfflade prismer av ett okänt uranmineral. Detta omvandlades, troligen för mindre än 3,5 miljoner år sedan, under extremt kraftig oxidation till en färgglad blandning av sekundära uranmineral, däribland rikligt med soddyit, beta-uranofan, billietit, schoepit, metaschoepit, rutherfordin och lokalt även spriggit. I kvartsdruser i hematitbreccian framträder, utöver rikligt med goethit och limonit, även kasolit, Ce-rik francoisit-(Nd), metatorbernit, Ba-haltig boltwoodit, weeksit och ett curit-liknade mineral. Den tidigare troligen bara på grund av sin färg som ”uranosphärit” tolkade spriggiten bildar prismatiska, pinakoidalt ändbegränsade kristaller upp till 0,15 millimeters längd. Dessa bildar som sagenitliknande genomträngningstvillingar oordnat stråliga aggregat upp till 1 cm. I massiv sodyit finns även inlagrat krokoitliknande spriggitkorn upp till 3 mm Ø. Spriggit är transparent, spröd med ojämnt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgskalan från blekgult till mörkt orange, Med namnet hedras doktor Reginald Claude Sprigg (1919-1994) grundare av turistcentret och naturskyddsområdet i Arkaroola.

Lapis, årgång 29. Maj 2004

Alumino-magnesiohulsit, V/G.3-25 borat
(Mg,Fe²⁺)₂(Al,Mg,Sn)₂[O₂|BO₃] monoklin

Alumino-magnesiohulsit har svart färg, diamantglans, hårdhet 6 och mörkbrun streckfärg. Densiteten är 3,84 g/cm3. Detta nyupptäckta, extremt sällsynta aluminium-magnesiumborat, tillhörande hulsitgruppen, kommer ur den spinellförande kotoitmarmorn från Kebirnin´ya nära Verchojansk i nordöstra Sibirien. Där förekommer den i sällskap med det nyligen upptäckta silikoboratet pertsevit.
Alumino-magnesiohulsit bildar mikroskopiskt små, massiva prismer (<0,1 mm långa), som är inlagrade i finfibrig, brunaktigt till grönaktigt svart ludwigit, vid rikligt med kalcit. Alumino-magnesiohulsit förekommer som tvillingar i fina lameller och visar i polariserat ljus stark pleokroism i färgskalan mellan brunt och blågrönt. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med hulsit.

Ansermetit, IV/G.7-48 oxid
Mn²⁺[V₂₅+O₆] • 4 H₂O monoklin

Ansermetit kan vara karminröd till vinröd (bordeauxröd), har diamantglans, hårdhet 3 och orange streckfärg. Densiteten är 2,50-2,55 g/cm³. Denna nya, vattenhaltiga mangan-vanadiumoxid (en polyvanadat) har kedjestruktur. Den extremt sällsynta ansermiten härstammar ur den ovanligt mineralrika, gamla man-gangruvan i Fianel, Val Ferrera i Graubünden, Schweiz. Där hittades 1997 orangeröd vanadiumoxid, fianelit. Ansermetit har som yngsta bildning på smala limonitförande sprickor sällskap med denna fianelit, och genomsätter tunna ådror med orangefärgade medaitblad (utan spaltbarhet), palenzonait, saneroit och pyrobelonit. Den transparenta och spröda ansermetiten uppstod förmodligen un-der kvartärtiden ur cirkulerande vatten vid en temperatur mellan <40-50º C. Den bildar tunna beläggningar och bladiga kristallskorpor, <0, 5 mm tjocka, som kan täcka kvadratcentimeterstora ytor. Ytterst små, kilformigt-tavliga kristaller före-kommer men mycket sällan. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i en färgskala från gulorange till rubinrött. Ansermetit visa ingen fluorescens i UV-ljus och löses i förtunnad saltsyra. Med namnet hedras Stefan Ansermet. Denne assisterar som fotograf, autor och begeistrad mineralogisk autodidakt vid museerna i Lausanne och schweiziska Sion. Han har del i upptäckten av åtta nya mineral, bl a spriggit.

Gramaccioliit-(Y), IV/C.9-62oxid
(Pb,Sr)(Y,Mn)(Ti,Fe³⁺)₁₈Fe₂³⁺O₃₈ trigonal, pseudohexagonal

Gramaccioliit-(Y) är svart, har från fett- till metallglans, hårdhet 6 och svart streckfärg. Densiteten är 4,66 g/cm³. Denna manganhaltiga bly-yttriumoxid är en ny, mycket sällsynt företrädare i crichtonitgruppen. Den är Y-analogen till den manganrika senaiten, respektive Pb-analogen till Sr-rik dessauit-(Y), med vilka den bildar blandkristallräckor. Typlokalitet är bergsbyn Sambucco (provinsen Cuneo) i Valle Stora, Piemonte, Italien. Området hör till Argenterakristallmassivet i de fransk-italienska ”Havsalperna”. Här har man hämtat grammaccioliit-(Y) sedan 1976 i talrika stuffer från ett flera meter långt system alpina sprickor i biotitförande granitgnejs från Pianche di Vinadio nära Sambucco. Tidigare kallades mineralet davidit. Följeslagare är kvarts, albit, muskovit, anatas, brookit, rutil, fluorapatit, xenotim-(Y), synchisit och pyrit, dessutom dessauit-(Y) och senait som är tätt sammanväxta med gramaccioliit-(Y). Den bildar tunntavliga, sexkantiga kristaller från 1-8 mm Ø som är spröda och har mussligt brott. Gramaccioliit –(Y) är antingen välutbildad med glatta ytor eller djupt korroderad och sönderfrätt. Mellan dessa två bildningsformer existerar alla övergångsstadier. Namnet hedrar Carlo Maria Gramaccioli, som är professor för fysikalisk kemi vid universitetet i Milano och begeistrad mineralsamlare.

Kapustinit, VIII/E.16-23 silikat
Na₅(Na,Mn²⁺)<1Zr[Si₆O₁₆(OH)₂] monoklin

Kapustinit förekommer i färgskalan från mörkt körsbärsrött till purpurrött, har glasglans, hårdhet 6, bleklila streckfärg och densiteten 2,78 g/cm³. Den är ett nytt, sällsynt, manganhaltigt natriumzirkoniumsilikat som tillhör lovozeritgruppen. Typlokalitet är den nyupptäckta alkalipegmatiten Palitra (Palett) vid berget Kedykverpakhk i Lovozeromassivet på Kolahalvön. I en matris av mikrolin, aegirin och ussingit bildar kapustinit rundade, av en tunn, gulaktigt brun kazakovitrand omgivna massor (korn?), vilka kan uppnå en storlek av 4-8 cm. Ytterligare följeslagare är sodalit, analcim, natrosilit, villiaumit, serandit och lomonosovit. Kapustinit är genomlysande (tunna splitter kan man se igenom), har mussligt brott, är spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Kapustinit kan hydrotermalt omvandlas till litvinskit. Namnet hedrar Yuri L. Kapustin (1933-2002), mineralog och petrolog, specialist på alkalibergarter.

Kuannersuit-(Ce), VII/B.39-117 fosfat
NaBa₃(Ce,Nd,La)[F,Cl)|(PO₄)₃] trigonal

Kuannersuit-(Ce) är blekröd, har glasglans, hårdhet 4,5-5,5 och vit streckfärg. Densiteten är 4,51 g/cm³. Denna nyfunna, natriumhaltiga barium-Cerfosfat är en ny företrädare i apatitgruppen och bariumanalogen till belovit-(Ce). Denna extremt sällsynta kuannersuit-(Ce) härstammar från alkalimassivet Ilimaussaq i Grönland. På högslätten Kuannersuit (förr Kvanefjeld) hittar man i drusiga albitådror, som genomdrar augitsyeniten, förutom kuannersuit-(Ce) bland annat aegirin, pektolit, analcim, gmelinit, gonnardit, lovdarit, tugtupit, neptunit, beryllit, nabesit, chkalovit, blyglans och zinkblände. Kuannersuit-(Ce) bildar långsträckta, sexkantiga kristaller av upp till 1,5 millimeters längd. Kristallerna är genomlysbara, spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten och den kemiska sammansättningen.

Magnesiosadanagait, VIII/F.10-170 amfibol
NaCa₂Mg₃(Al,Fe²⁺,Ti)₂[OH|(Al,Si)₂Si₂O₁₁]₂ monoklin

Magnesiosadanagait är brunaktigt svart, har glasglans, hårdhet 5,5-6 och rödaktigt brun streckfärg. Densiteten är 3,17-3,18 g/cm³. Denna nya, sällsynta alkalihornblände, som tillhör amfibolgruppen, härstammar från Kasugamura i Japan. Här blev karbonatbergarter vid randen av graniten från Kaizukiyama kontaktmetamorft omvandlade, varvid marmor och kalksilikatskarn bildades. Typlokalitet är det nedlagda Kawaidagbrottet tillhörande Kasugo-Mine. Man har där brutit wollastonit och dolomit. Magnesiosadanagait uppträder för det mesta som 0,2-0,3 mm tjocka lager som omsluter sadangaitprismer, vilka i sin tur kan bli upp till 3 mm långa. Följeslagare är flogopit, titanit, kalcit, magnetkis och kopparkis. Magnesiosadanagait är spröd, saknar fluorescens men visar i polariserat ljus stark pleokroism i färgskalan från blekgult till rödaktigt brunt. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet och den totala blandbarheten med sadanagait.

Niigatait, VIII/C.23-43 silikat
SrCa(Al, Fe³⁺)₃[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Niigatait kan vara blekgrå till blekt gulaktigt grön, har glasglans, hårdhet 5-5,5 och vitt färgstreck. Densiteten är 3,63 g/cm³. Den är ett nytt strontiumsilikat tillhörande epidotgruppen, som Sr-analogen till klinozoisit nära släkt med strontio-piemontit och tweddillit. Niigatait kommer från området Ohmi, prefekturen Niigata på den japanska ön Honshu. Niigatait upptäcktes i ett prenitrikt rodingitblock ur en tektoniskt påverkad serpentinitkokazon ”Melange”. Tillsammans med rodingiten förekommer utom solfjäderformiga prenitaggregat (upp till 3 cm långa) även mycket små niigataitkorn (<0,5 mm), intimt sammanväxta med strontiumrik klinozoisit, klorit och diaspor. Niigatait är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på fyndregionen.

Taseqit, VIII/E.25-58 silikat
Na₁₂Sr₃Ca₆Fe₃Zr₃Zr₃Nb[Cl₂|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ • SiO] • 3 (O,OH,H₂O) trigonal

Taseqit kan vara mörkbrun till gulaktigt brun, även citrongul, har glasglans, hårdhet 5,5 och brunaktigt vit streckfärg. Densiteten är 3,24 g/cm³. Den är ett nytt, alkali-zirkoniumsilikat, extremt sällsynt och tillhör eudialytgruppen. I taseqit dominerar strontium och niob. Man hittade taseqit i små druser i en enda hydrotermal albitåder på Taseqflanken i nordliga delen av alkalikomplexet från Ilimaussaq i södra Grönland. Följeslagare är albit, aegirin, analcim, ankylit-(La) och ankylit-(Nd), kalcit, dolomit, ferrobustamit, fluorapatit, hemimorfit, katapleit, pektolit, zinkblände och strontianit. Taseqit bildar grupper med tunntavliga, ytterst ytrika kristaller upp till max. 3 mm storlek, Taseqit är transparent, spröd med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.

Lapis, årgång 29. Juni 2004

Coutinhoit, VIII/H.37-15 silikat
(Th,Ba)_0,5[(UO2)_2|Si₅O₁₃] • 1-3H₂O ortorombisk

Coutinhoit är gul, har vax- till sidenglans, hårdhet 1-2 och blekgul streckfärg. Densiteten är 3,94 g/cm3. Detta nya, bariumhaltiga torium-uranylsilikat är en toriumrik företrädare för weeksiträckan. Coutinhoit härstammar från den berömda granitpegmatiten i Córrego do Urucum nära Galiléia, Minas Gerais i Brasilien, vilken har bearbetats som ädelstensgruva. Där har hittats bl a stokesit, karibibit och schneiderhöhnit. Den extremt sällsynta coutinhoiten bildar mycket finbladiga, grovkorniga massor, som är tätt sammanväxta med weeksit, fosfuranylit och uranocircit på muskovit och mikrolin. Coutinhoit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar José Moacyr Vianna Coutinho, professor vid universitet i Sao Paulo i Brasilien.

Jacquesdietrichit, V/G.5-25 borat
Cu₂[(OH)₃|BO(OH)₂] ortorombisk

Färgen ligger i en skala från pastellblått till lysande blått; jacquesdietrichit har glasglans, hårdhet 1-2 och blekblå streckfärg. Densiteten är 3,28 g/cm3. Detta ytterst sällsynta kopparborat hittades redan 1967 i ett mineralprov från en malmgång i mangangruvan Tachgagalt i Marocko. I denna malmgång och liggande i den sura, prekambriska vulkaniten i upp till en 2 meter mäktig hematitdolomitgång med borathaltiga manganoxider, har även hittats typmaterialet för marokit, gaudefroyit, jouravskit, despujolsit, henritermierit och neltnerit. Jacquesdietrichit bildar i en drusig matrix av kalcit, gaudefroyit och henritermierit mycket små, genomlysbara, något böjliga lameller upp till 0,5 mm långa. I polariserat ljus visar jacquesdietrichit tydlig pleokroism i färgskalan mellan blåblekt och djupblått. Den visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses snabbt i utspädd saltsyra. Namnet hedrar geologen Dr Jacqes Emile Dietrich, som upptäckte detta mineral.

Kalium-karpholit, VIII/F.3-35 silikat
K_0,5-1(Li , Mn²⁺)₂Al₄ [(OH,F)₄|Si₂O₂] ortorombisk

Färgen är mellan vitt och halmgult; kalium-karpholit har sidenglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 3,08 g/cm3. Detta nya, kalium- och litiumhaltiga mangansilikat med kedjestruktur är nära besläktat med karpholit och balipholit. Typfyndplats för den sällsynta kalium-karpholiten är Sawtooth-granitmassivet nära Centerville, Boise County, Idaho. Massivets 2300-2900 meter höga bergsidor med sina granitmiaroler (från grekiskan = findrusig granit) och pegmatitgångar gäller sedan 1980-talat som fyndplats för rökkvarts, akvamarin, spessartin och topas. Endast i två miaroler bildar kalium-karpholit radialfibriga aggregat, som kan finnas från >2 mm upp till max 1 cm långa nålar på mikrolin intill kvarts, albit och zinnwaldit. Andra miaroler däremot visar brungul karpholit. Kalium-karpholit är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en lätt pleokroism i färgskalan från färglöst till blekgult. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med karoholit.

Kozoit-(La), V/C.7-62 karbonat
(La,Ca,Nd)[OH|CO₃] ortorombisk

Färgen är bleklila, kozoit-(La) har glasglans och vit streckfärg. Densiteten är 4,16 g/cm3. Detta nya, ytterst sällsynta lantan-karbonat tillhör ankylitgruppen tillsammans med kozoit-Nd och horvatit. I tills nu enda fyndplatsen för kozoit, vilken ligger nära byarna Mutsukoshi och Niikoba i prefekturen Saga i Japan, uppträder kozoit-(La) som högst 0,15 mm tjocka zoner inom blekvioletta, små kulor (<1 mm), övervägande bestående av kozoit-Nd. Kulorna sitter där tillsammans med lantanit-(Nd), kimurait-(Y), lokkait-(Y), kalcit, aragonit och opal (hyalit) i sprickor av en alkali-olivinbasalt. Kozoit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på släktskapen med kozoit-(Nd).

Trattnerit, VIII/F.22-25 silikat
(Mg,Fe²⁺)₃Fe²³⁺[S_i12O₃₀] hexagonal

Trattnerit är djupt blå till gulaktig grön, har glasglans, vit streckfärg och densiteten 2,68 g/cm3. Detta nya, extremt sällsynta magnesiumjärnsilikat tillhör milaritgruppen. Typfyndplats är basaltstenbrottet Wilhelmsdorf nära Bad Gleichenberg i Österrike. Trattnerit sitter i miarolerna (findrusig granit) av en finkornig, silikatrik xenolit, omgiven av haüyn-nefenilit. Xenoliten innehåller utöver sanidin, plagioklas och kvarts även tridymit, hematit, orto-och klinopyroxen samt klinoamfiboler Trattnerit bildar platta till kortprismatiska, sexsidiga kristaller upp till max 1 mm. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med färgskalan från gulaktig grönt till djupblått. De genomlysbara kristallerna är spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Walter Trattner, mineralsamlare från Bad Waltersdorf.

Watatsumiit, VIII/F.37-30silikat
KNa₂LiMn²²⁺V²⁴⁺[O|Si₄O₁₁]₂ monoklin

Watatsumiit är gulaktigt grön, har glasglans, hårdhet 5-6 och grönaktigt vitt färgstreck. Densiteten är 3,24 g/cm3. Detta nya, litiumhaltiga alkali-mangan-vanadiumsilikat är den ytterst sällsynta vanadiumanalogen till manganneptuniten. I varpen efter malmkropp nr 3 i mangangruvan Tanohata, prefekturen Iwate i Japan, sitter watatsumiit i pegmatitådror som kortprismatiska kristaller (< 1mm långa), och som grovkorniga korn(<2mm Ø), tätt sammanväxta med kaliumleakeit. Vidare följeslagare är kvarts, kalifältspat, suzukiit, roscoelit och serandit. Watatsumiit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man pleokroism i en färgskala från blekgult till gulaktigt grönt. Namnet syftar på den japanska havsguden Watasummi och tar i beaktande den kristallkemiska släktskapen med neptunit, vars namn har avletts från den romerska havsguden.

 Lapis, årgång 29. September 2004

Ankinovichit, IV/G.7-15 vanadat
(Ni,Zn)Al₄[(OH)₁₂|V²⁵⁺O₆] • 2 H₂Omonoklin

Ankinovichit förekommer i färgskalan från färglöst till blekt blåaktigt grönt, har glasglans, hårdhet 2,5-3 och färgstreck vitt. Detta nya, zinkhaltiga nickel-aluminiumpolyvanadat är nickelanalogen till den vattenhaltiga vanadiumoxiden alvanit, med vilken det bildar en fullständig blandkristallräcka. Den mycket sällsynta ankiovichiten härstammar ur den vanadiumförande skiffern från Kara-Chagyr i södra Fergana i Kirgisien, som är typlokalitet, och från Kurumsak i Kara-Taubergen i Kasakstan. I Kurumsak förekommer ankinovichit som skorpor bestående av mycket små kristaller (<0,5 mm) på alvanit vid sidan av volbortit, götit och carnotit. I Kara-Chagyr sitter ankinovichitskorpor (kristaller mellan 0,05-0,2 mm och v-formiga tvillingar <0,5 mm) i håligheter i en kvartsig skifferbreccia. Följeslagare är här nickelalumit, kolovratit, volbortit, allofan, metatyuyamunit, roscoelit, tangeit och gips. Ankinovichit bildar långskiviga, genomskinliga, spröda, sexkantiga kristaller. Ankinovichit visar ingen pleokroism och ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar vetenskaparna Ekaterina Alexandrovna Ankinovich (1911-1991) och Stepana Gerasimovicha Ankinovich (1912-1985), som ägnat sig speciellt åt geologin och mineralogin vid de medelasiatiska vanadiumförekomsterna.

Filatovit, VIII/J.7-110 silikat
K[(Al,Zn)₂(As⁵⁺,Si)₂O₈] monoklin

Filatovit förekommer färglös, har glasglans, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Densiteten är 2,92 g/cm_³. Detta nya, zink- och aluminiumhaltiga kalium-arsenosilikat med struktur av celsiantyp är såsom arsenatanalogen till ortoklas – K[AlSi₃O₈] – begränsat blandbart med denna, varvid Al³⁺ och Si⁴⁺ ersätts av Zn²⁺ och As⁵⁺. På grund av detta klassificeras filatovit till kalifältspaterna.
Den högst sällsynta filatoviten bildades som fumarolmineral vid 410-420°C vid ”andra nordliga käglan” i den Stora Tolbachiksprickan från 1975-1976 vid vulkanen Tolbachik, Kamtjatkahalvön. På prov som bärgades 1980 och 1983 bildar filatovit ytterst små, skarpkantiga prismer (0,3 mm) och kristallaggregat, intimt sammanväxta med arsenhaltig ortoklas. Ytterligare följeslagare är alumoklyochevskit, lammerit, johillerit, sylvin, hematit och tenorit. Filatovit är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor dr Stanislav K. Filatov från universitetet i St. Petersburg. Han är kristallograf och specialist på högtemperatur-kristallkemi av fumarolmineral.

Haineaultit VIII/F.22-15 silikat
(Na,Ca)₅Ca(Ti,Nb)₅[(OH,F)₄|Si₆O₁₇]₂ • 5 H₂O ortorombisk

Haineaultit är blekt honungsgul men förekommer även färglös till vit eller blekorange. Haineaultit har glasglans, hårdhet 3-4 och vit streckfärg. Densiteten är 2,28 g/cm³. Detta nya, ytterst sällsynta alkali-titansilikat är strukturellt släkt med zorit och kan anses vara dess Ca-analog. Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire i Quebec, där haineaultit hittades1986. De bästa fynden gjordes år 2000 på det åttonde etaget i stenbrottets östra del, vid kontakten från sodalit- till nefelinsyeniten nära ett stort hornbländeblock. Detta område innehåller talrika, för det mesta 1-2 m stora marmorblock som i kärnan har druser, 10-15 cm stora. I dessa kristalliserar haineaultit, förmodligen ur alkaliska lösningar <250°C, som enstaka prismer eller solfjäderformiga aggregat med skiviga kristaller upp till 6 mm långa. Följeslagare är förhärskande violett fluorit, skivig, gul kalcit, fluorapofyllit, vesuvian, tainiolit, rosafärgad albit, mikrolin, aegirin och svart richterit. Mera underordnade följer analcim, steacyit, monteregianit-(Y), leukospenit, manganneptunit, ankylit-(Ce), eudialyt, sodalit, stillwellit-(Ce), vinogradovit, götzenit, hibschit, pyrit, molybdenit, blyglans och zinkblände. Haineaultit är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk eller fluocerande. Visar ingen reaktion med 1:1 utspädd saltsyra. Namnet hedrar den kände kanadensiska samlaren och mineralhandlaren Gilles Haineault, som sedan många år bidrar med mineralogisk kunskap om Mt Saint-Hilaire.

Lepkhenelmit-Zn, VIII/E.7-220 silikat
(Ba,K)₂Zn(Ti,Nb)₄[(O,OH)₂|Si₄O₁₂]₂ • 7 H₂O monoklin

Lepkhenelmit-Zn är blekbrun, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,96 g/cm³. Detta ytterst sällsynta, zinkhaltiga barium-titansilikat är en ny företrädare i lanuntsovitgruppen, Ba-analogen till kuzmenkoit-Zn, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Lephenelmit-Zn hittades i druser i eudialyt-aegirin-alkalipegmatiten vid berget Lepkhe-Nelm, Lovozeromassivet på Kolahalvön. Typiska följeslagare är lamprofyllit, natrolit, halloysit och rancieit, samt kuzmenkoit-Zn, tsepinit-Na, paratsepinit-Ba, alsakharovit-Znvinogradovit och apatit. Lepkhenelmit-Zn bildar otydliga, plattprismatiska kristaller upp till 7 x 2,5 x 0,5 mm, samt centimeterstora aggregat, som är genomlysbara, spröda och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Parvowinchit, VIII/F.9-85 silikat
Na(Na,Mn²⁺)₂Mg₄Fe³⁺[(OH,F)|Si₄O₁₁]₂ monoklin

Färgen är halmgul till blekt orange, även blekgrön; mineralet har glasglans, hårdhet 6,5 och vit streckfärg. Densiteten är 3,12 g/cm³. Detta mangan- och järnhaltiga alkali-magnesiumsilikat är en ny företrädare i amfibolgruppen. Detta sällsynta övergångsled mellan Mg-Fe-Mn- och Na-Ca-betonade amfiboler betecknades tidigare som ”tirodit” (1938) respektive ”alkali-haltig manganocummingtonit” (1997).
Typlokalitet är den metamorfa manganförekomsten från Tirodi, Maharashtra, Indien. Därtill kommer fyndigheter i omgivningen av Chikla, Gowari Wadhora och Sitapore. Vidare finns ”tirodit” bl a i Franklin och Sterling Hill i New Jersey, samt Balmat och Talcville i New York. Parvowinchit bildar grova, plattprismatiska kristaller upp till 7 cm långa. Typiska följeslagare är braunit, spessartin, rodonit och kvarts. Parvowinchit är spröd, genomlysbar och visar i polariserat ljus bara svag pleokroism från färglöst till gult, samt visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med winchit.

Nabalamprofyllit, VIII/C.13-15 silikat
Na₃(Ba,Na)₂Ti₃[O|OH,F)|Si₄O₇]₂ monoklin

Nabalamprofyllit är gulaktigt brun, har glasglans, hårdhet 3 och vit streckfärg. Densiteten är 3,62 g/cm³. Detta alkali-barium-titansilikat med skiktstruktur är en ny, sällsynt företrädare för lamprofyllitgruppen. Nabalamprofyllit hittades tillsammans med pyroxen och ortoklas i alkali-ultrabassitkomplexet från Inagli, Jakutien (som är typlokalitet), samt i en zeolitiserad alkalipegmatit i flogopitdagbrottet i Kovdor på Kolahalvön. Vidare följeslagare är albit, batisit, neptunit, innelit, leukosphenit och strontiumapatit ( i Inagli kristaller upp till 10 cm), samt cancrinit, nefelin, pektolit, natrolit, tomsonit-Ca, olika Ti-Zr-Th-silikater, lueshit och cafetit ( i Kovdor kristaller upp till 1 cm). Nabalamprofyllit bildar otydliga, skiviga kristaller. I polariserat ljus ser man en svag, grönaktigt brun pleokroism. Nabalamprofyllit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med lamprofyllit.

Tarkianit II/D.14-20 sulfid
(Cu,Fe)(Re,Mo)₄S₈ kubisk

Tarkianit har svart färg, metallglans, hårdhet 5,5-6 och svart streckfärg. Densiteten är 7.30 g/cm³. Denna nya, sällsynta reniumsulfid med spinellstruktur innehåller förutom koppar även molybden och järn. Typlokalitet är den på nickel, koppar och platinametaller brutna gruvan Hitura Mine vid Nivala, Finland. Som mikroskopiskt små, kantiga korn (<0,1 mm) i pentlandit och magnetkis har tarkianit redan hittats på ett flertal förekomster: Coldwell Complex i Ontario, Stillwater i Montana, Lukkulaisvaara i Karelien och Monchegorsk på Kolahalvön, samt på ett par fyndplatser i Sverige. Vidare följeslagare i sulfidförekomsten i Hitura Mine är valleriit, kopparkis, cubanit, mackinavit. kromit och platingruppmineralen sperrylit, michenerit, irarsit, froodit och hollingwortit. Tarkianit är opak, spröd och i anslipning (påljus) ljust brunaktigt grå. Namnet hedrar professor dr Mahmud Tarkian, specialist på malmmikroskopi vid universitet Hamburg.

Zincospiroffit IV/K.13-05 tellurit
Zn₂[Te₃O₈] monoklin

Zincospiroffit har grå färg, glasglans, hårdhet 3 och mörkgrön streckfärg. Densiteten är 5,57 g/cm3. Denna nya, högst sällsynta zink-tellurit är Zn-nalogen till spiroffit. Spiroffit härstammar från guldförekomsten Zhongshanou i förvaltningsområdet Chongli i provinsen Hebei, Kina, där guldhaltiga kvartsgångar med sulfider och tellurider bearbetas. Zincospiroffit har hittills bara varit känd i ett malmmikroskopiskt slipprov från ett malmimpregnerat kvartsblock, och där som ytterst små ådror (0,35 mm långa). Zincospiroffit är intimt sammanväxt med zinkblände och calaverit, som delvis undanträngt zincospiroffit, varvid uppstått finfördelat gediget guld. Vidare följs zincospiroffit av pyrit, blyglans och hematit. Zincospiroffit är genomlysbar och spröd. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med spiroffit.

Ett nytt, svenskt mineral som fått satt namn efter professor Ulf Hålenius, chef för mineralogiska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseet.

Haleniusit-(La) III/A.8-25 fluorid
(La,Ce)OF kubisk

Färgen är citrongul till ockragul, jordigt matt. Streckfärgen är ljusgul och densiteten 6.5 gr/cm3. Denna nya, ceriumhaltiga lantan-oxyfluorit är isostrukturell med fluorit. Haleniusit kommer från varpen tillhörande den nu nedlagda Bastnäsgruvan nära Riddarhyttan i Västmanland. Gruvan bröts en gång i tiden på en ca 60 cm bred skarnzon med kopparkis, bismutinit och molybdenitrika Cer-malmer (”Cerin”-ett äldre namn på allanit). De undersökta proverna samlades in 1986 och innehåller, förutom något molybdenit, amfibol och kvarts, övervägande massiv, svart ferriallanit-(Ce), intimt sammanväxt med rosagrå cerit-(Ce) och bastnäsit-(La), ur vilken pulvrig haleniusit-(La) längs urlakningszoner och i hålrum sekundärt uppstått genom dekarbonatisering. På några stuffer ligger grön, finkristallin brochantit som en skorpa på halenius-(La). Halenius-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar professor Ulf Hålenius, ledare för den mineralogiska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Litt.: Holstam, D.et al., 2004, Can. Mineral. 42, sid. 1097-1103.

Herbertsmithit, III/D.1-75halogen
Cu₃Zn(OH)₆Cl₂ trigonal

Herbertsmithit förekommer i färgskalan ljusgrönt över blågrönt till mörkgrönt (smaragdgrönt), har glasglans, hårdhet 3-3,5, samt ljusgrön streckfärg. Densiteten är 3,85-3.95 g/cm3. Denna sällsynta koppar-zink-oxiklorid är en ny halogenid i atacamiträckan. Herbertsmithit bildar blandkristaller med zinkhaltig para-tacamit, Cu3(Cu,Zn)(OH)6Cl2 (ny formel). Herbertsmithit är redan känd från flera fyndplatser. Typlokalitet är Mina Los Tres Presidentes (Los Tres Presi-dentes-gruvan) i Sierra Gorda i Chile. Där sitter herbertsmithit med dioptas(!), färglös opal och gips på vit kvartsit. Därtill kommer Herminia Mine (Herminiagruvan), La Poderosa Mine (La Ponderosagruvan) och San Francisco Mine(San Fransiscogruvan), samtliga i Sierra Gorda.
Som ”anarakit” beskrevs herbertsmithit redan 1972. Då kom materialet från Cha Khouni Mine (Tschah-Kuni) /Cha Khounigruvan och Kali-Kafi Mine (Kafi Kafigruvan) i tidigare persiska bly- och zinkmalmdistriktet. Dessa komplexa malmbildningar är bundna vid syenitporfyrer och graniter i triasdolomiter. Här sitter herbertsmithit och zinkrik paratacamit på limonitmatrix, tillsammans med bipyramidal, gul wulfenit, hemimorfit, krysokoll och rosait (Kali-Kafi, mera sällan även med diaboleit och iranit (Cha Kouni).
Herbertsmithit bildar skiviga, pseudohexagonala, små kristaller av 0,1-0,5 mm storlek. Mera sällan även som ytrika, isometriska, klara romboider upp till 1,5 mm Ø (Chile). Kristallerna är transparenta, spröda och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i färgskalan från grönt till grönaktigt blått. Herbertsmithit, paratacamit och atacamit har mycket lika röntgendiffraktogram (dessutom visade sig många paratacamiter vara klinoatacamit!), ett snabbt och entydigt åtskiljande lyckas med infrarödspektroskopi. Namnet hedrar upptäckaren av paratacamit, doktor G.F. Smith (1872-1953) från British Museum of National History i London.

Jarandolit, V/J.3-05borat
Ca[B₃O₄(OH)₃] monoklin

Jarandolit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 5,5-6, vit streckfärg och densiteten 2.49 g/cm3. Detta nya, mycket sällsynta kalciumborat är kristalkemiskt släkt med colemanit och fabianit. Typlokalitet är boratlagerplatsen Jarandol från yngre tertiärtiden. Den ligger i sydvästra Serbien. En borrkärna från en i tuffer och leror liggande boratlins levererade jarandolit som bladiga, stråliga. upp till 3,5-2 cm stora aggregat med tunntavliga kristaller (upp till 1,5 cm långa). Föl-jeslagare är colemanit, howlit, ulexit, veatchit, studenitsit, pentahydoborit och montmorillonit. Jarandolit är halvgenomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Den löses sakta i utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.

Museumit, II/D.15-15 sulfid
AuTe₂Pb₅SbS₁₂ monoklin

Museumit har mörkt silvergrå färg, metallglans, hårdhet 1-1,5 samt gråsvart streckfärg. Denna nya, guld –och antimonhaltiga bly-tellursulfid är kemiskt släkt med nagyagit och buckhornit. Den hittills ytterst sällsynta museumiten upptäcktes på ett malmprov som kom till Naturhistoriska museet i Florenz med fyndplatsangivelse ”Nagyág, Transsylvanien”. Förmodligen härstammar stuffen från Magdalena-Gangschar i sydöstra delen av guldtelluridfyndplatsen Sacarîmb, som ligger i Metaliferibergen i västra Rumänien. Museumit uppträder finkornig (<0,3 mm) som massformiga aggregat i hålrum och druser av stora nagyagitkristaller, i sällskap med hessit, sylvanit, petzit och coloradoit, med kalcit och kvarts som gångart. Museumit är opak med hakformigt brott och verkar på slipad yta (påljus) ha gråvit färg. Namnet syftar på museernas världsvida uppgift att förvara och dokumentera sina historiska samlingar noggrant, en uppgift som i yngre tid visat sig vara allt viktigare. uppgift.

Nevadait, VII/D.7-70 fosfat
(Cu²⁺,Al,V³⁺)₂-3Al₄[OH|F₄|(PO₄)₄] • 11H₂O ortorombisk

Färgen är blågrön till turkosblå, hårdheten 3, streckfärgen blekt pastellblå och mineralet har glasglans. Densiteten är 2.54 g/cm3. Ett nytt, vattenhaltigt koppar-aluminium-vanadiumfosfat med skiktstruktur, hittills bara känt ifrån Guld Quarry Pit vid Carlin, Eureka County, Nevada. Nevadait var 1992 och 1993 inte alltför sällsynt i oxidationszonen mellan nivåerna mellan 5425 och 5375 fot i det jättelika dagbrottet. Man bröt dagligen (!) 250 000 ton guldmalmrikt berg, övervägande breccierade och förkislade karbonatbergarter från devontiden. Nevadait bildar på kiselkvartssprickor finkristallina skorpor och kulformiga, radialstråliga aggregat upp till millimeterstorlek, som kan täcka 2 cm2 stora ytor. Nåliga enkelkristaller blir maximalt 0,5 mm långa. I sällskapet finns små färglösa till svartlila fluellitkristaller, färglös wavellit, blandkristaller variscit-strengit och nålig, brunröd hewettit, samt som raritet anatas, kazakhstanit, tinticit, leukophosphit, torbernit och tyuyamunit. Nevadait är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en lätt pleokroism i färgskalan mellan blekt grönaktigt blått till blått. Namnet syftar på delstaten Nevada, i vilken fyndplatsen ligger.

Pellouxit, II/E.20-25 sulfosalt
(Cu,Ag)₂Pb₂₁Sb₂₃S₅₅OCl monoklin

Pellouxit har svart färg, metallglans, hårdhet 4 och brun streckfärg. Detta nya, koppar- och klorhaltiga bly-antimon-oxisulfosalt är strukturellt släkt med
zinckenit, kristallkemiskt liknar den mycket sterryit. Den ytterst sällsynta pellouxiten härstammar ur Buca della Venagruvan vid Pietrsanta, Apuaniska Alperna, Toscana i Italien. I smala, kalcitfyllda sprickor har pellouxit sällskap med nåliga, varandra makroskopiskt mycket lika antimonsulfosalter såsom boulangerit, robinsonit, zinckenit, tintianit, sorbyit, scainiit och pillait. Fler följeslagare är bl a zinkblände, blyglans, tetraedrit, zinnober, chalkostibit, bournonit och andorit. Pellouxit bildar tunna, långtavliga nålar av upp till 1 millimeters längd. Kristallerna är opaka, spröda, i påljus vita till gråvita och visar på randen innereflexer. Med namnet hedras professor Alberto Pelloux (1868-1947), en gång i tiden museichef vid Mineralogiska museet i Genua. Hans omfångsrika systematiksamling av toskanska mineral finns i Bariuniversitetet.

Phosphowalpurgin, VII/E.10-12 fosfat
Bi₄[UO₂|O₄|(PO₄,AsO₄)₂] • 2 H₂O triklin

Färgen är brunaktigt grå till gulaktigt brun, mineralet har glas- till diamantglans, hårdhet 3.5 och ljust brunaktigt grå streckfärg. Densiteten är 6.36 g/cm3. Detta nya, mycket sällsynta vismut-uranylfosfat är fosforanalogen till arsenatet walpurgin, med vilket det bildar en blandkristallräcka. Typlokalitet är varpen från den relativt lilla uran-silver-vismutfyndplatsen Smrcovec i bergen från Slavkovsk_ Les (Kaiserwald), 10 km NNO om Mariánské Lázne (Marienbad) i Tjeckien. Där bröts malm redan under 1600-talet; senast prospekterades där 1950-1955. Förkislade vismutmalmer från oxidationszonen visar bismutit, bismutoferrit, sillenit, smrkovecit, hechtsbergit, atelestit, petijeanit, schumacherit, preisingerit, pucherit, apatit, mixit, walpurgin, metatorbernit och eulytin. I små kvartsdruser bildar phosphowalpurgin listformiga, genomlysbara kristaller av upp till max 1 millimeters längd och kristallina skorpor upp till cm3-storlek. Kristallerna förekommer skiviga eller som enkeltvillingar, är spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med walpurgin.

Aurivilliusit III/D.6-11 halogenid
Hg²¹⁺Hg²²⁺[O₂|J₂] monoklin

Aurivilliusit är mörkt gråsvart, har metallglans, hårdhet 2-2,5 och mörkt rödbrun streckfärg. Densitet 8,96 g/cm3. Denna jodrika kvicksilver-oxihalogenid är en ny, högst sällsynt företrädare för terlinguaitgruppen. Aurivilliusit kommer ur den nu nedlagda kvicksilvergruvan Clear Creek i New Idriadistriktet, San Benito County i Kalifornien.
Aurivilliusit sitter som platta, rundade massor eller otydliga, skiviga kristaller upp till max 0,5 mm Ø på kvarts, intimt sammanväxta med ytterligare en ny Hg-oxijodid, kvicksilver, zinnober och edgarbaileyit. Aurivilliusit är opak, spröd och ytterst ljuskänslig. Med namnet hedras kristallografen dr Karin Aurivillius (1920-1982) från universitetet i Lund. Hon hade specialiserat sig på kvicksilverförbindelsernas kristallkemi.

IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023

©2001- GeoNord