Mineralturen till Syd-Norge sommaren 2001.
DEL 6
Fortsättning från föregående sida.
Ett av de många silverstufferna i samlingarna.
Några exempel på praktfulla mineral.
Vi fortsatte så via Hokksund, Hønefoss och Brandbu till Minnesund. Vägen gick genom ganska kuperad vacker natur och längs två långa sjöar, Tyrifjorden och Randsfjorden. Från Brandbu till Minnessund var det en smal krokig väg över en bergsrygg. Överallt gick får och betade. Ibland var dom också på vägen, så Birgit som körde bussen fick då och då tvärbromsa. Vid ett tillfälle bländades hon av solen, såg inte om det låg får på vägen, eller om det kom någon mötande bil, så hon sa till Pauli som satt bredvid henne ”Ser du nått?” ”Sväng vänster” sa Pauli eftersom det kom en kurva. Vi kom i alla fall helskinnade ned till Minnesund och installerade oss på motellet där. Vid middagen hade vi från motellmatsalen fin utsikt över Mjøsas utlopp i en älv. Maj hade fått svår tandvärk men med motellinnehavarens hjälp kunde hon komma till en läkare på orten. Några tog en kvällspromenad ned till Mjøsa. På kvällen återkom Jonas och Daniel till gänget. De hade hoppat över besöket i Kongsberg och i stället samlat fin vesuvian i en gruva i Drammen. De delade generöst med sig av denna till oss andra.
Smaragdgruvan vid Byruds gård några km norr om Minnesund vid Mjøsas västra strand.
Tisdagen den 3/7. När vi skulle äta på morgon sa Marja-Leena: ”Jag är less på smörgås, vill ingen ha. Ska inte äta smörgås på länge efter den här resan”. Undrar om hon börjat med det än?
Det blev i alla fall en ny härlig varm sommardag (25-30°) med strålande sol från en klarblå himmel. Vi startade som vanligt kl. 8.00. Birgit höll hårt på denna starttid. Var vi inte där i tid, fick vi bannor. Vårt första mål för dagen var smaragdgruvan vid Byruds gård några km norr om Minnesund vid Mjøsas västra strand. Vi introducerades vid gården av markägaren, och fick se prov på smaragder och andra mineraler som hittats i gruvan. Det var en engelska, som vid en skidtur på Mjøsa vintern 1898 fick syn på ett snö- och jordras vid stranden.
Hon skidade dit och upptäckte gröna smaragder i raset. 1899-1909 bröts sedan smaragder i 12 gruvgångar på en sträcka av 300 m vid strandkanten. I varphögarna framför gruvan kan man än i dag hitta smaragder om än små och sällan i kristallform.
Sedan vi parkerat bilarna vid strandkanten, och Daniel (vem annars?) redan på parkeringsplatsen hittat en smaragd, promenerade vi ca 1 km längs stranden till gruvan. Där vidtog ett ivrigt grävande i varphögarna på land och i vattnet. Eva hittade en några cm lång grön sten, en smaragd, när hon gick längs stranden. ”Den bara låg där!” var hennes kommentar. Vi andra fick minsann gräva i vårt anletes svett, och hacka sönder stenar vi trodde kunde innehålla något grönt. Efter idogt grävande på kanten av en meterstor grop hittade Jonas några fina gröna stenar. Leif hittade t.o.m. en fin välformad smaragdkristall. Marja-Leena gjorde också, biträdd av Pauli, ett fint grönt fynd. Det gjorde väl Göran också, men det gör han ju alltid, så det är inget att orda om. Alla vi övriga hittade stenar med små gröna fläckar i och fick vara glada för det. Man kunde ju njuta av den undersköna utsikten över Mjøsa. Den såg nog aldrig dom som bara grävde och grävde. Det skulle enligt uppgift finnas många andra mineraler än smaragd i Byrud, men det var nog ingen av oss, som hade blicken inställd för annat än grönt denna dag.
På morgonen hade Pauli och Sven-Erik kört Maj till Kongsvinger, varifrån hon tog tåget hem till Luleå via Stockholm. Hon behövde komma hem till sin tandläkare.
Till slut hade alla fått nog av grävandet, och Birgit anbefallde, att det var dags att fortsätta resan till Torsby, där vi skulle övernatta på campingen. Emellertid hade Göran av markägaren i Byrud fått höra att det skulle finnas korund vid en liten bäck i ödemarken före Kongsvinger. Det kunde han förstås inte motstå, så han förde oss till denna fyndighet. Där hittade en och annan av oss några små sexkantiga röda plattor. Jonas gjorde som vanligt, d.v.s. tänkte först efter var han borde leta. Han hittade då också stora fina kristaller.
Vi fortsatte efter korundletandet via Kongsvinger till campingen i Torsby, vackert belägen vid norra änden av Övre Frykensjön, och installerade oss där. Se´n for vi tillbaka in i samhället för att äta gemensam avskedsmiddag. Det blev på restaurangen-pizzerian Blå Huset. Doris och Thore åt inte pizza! Göran ledde en summering av resan. Alla tyckte, att det hade varit en fin tur. Mycket sten hade vi med oss att titta på och glädjas åt resten av livet! Dessutom hade vi också nästa dags stenletande att se fram mot.
Är det värt priset? Knappast.
Onsdagen den 4/7. Solen förföljde oss! Det blev en ny varm dag, minst 30° på e.m. Först kl. 9 hade Birgit kallat oss till start! Vi skulle till Hålsjöberget med dess kyanit. Det ligger någon mil nordöst om Torsby mot Stöllet. När vi kom dit lyste ljusblåa berghällar mot oss. Dessa består av kyanitkvartsit, som är Värmlands landskapssten. Det fanns flera stenbrott att söka i. Vi hittade fina stuffer mest med kornig sockrig ljusblå kyanitkvartsit, men många med större eller mindre inslag av blåsvart scorzalit (ett järn-magnesium-aluminiumhydroxidfosfat) och / eller brunsvart rutil. Det fanns också de som trodde sig ha hittat de ovanligare mineralerna trolleit (ett ljusgrönt aluminiumhydroxidfosfat) och wagnerit (ett orange magnesium-järnfluoridfosfat). Några fann också stuffer med bladiga, ca 1-2 cm långa kyanitkristaller. Jonas och Leif gjorde i vanlig ordning fina fynd. Det gjorde också Marja-Leena och Eva med sin fina mineralblick.
