Mineralturen till Syd-Norge sommaren 2001.
DEL 3
Fortsättning från föregående sida.
Därefter skulle vi i två dagar, lördagen den 30/6 och söndagen den 1/7, leta mineraler i pegmatitgångar i några av Larvikområdets många larvikitstenbrott. Den mycket vackra blåskimrande bergarten larvikit är en verklig statussten, som säljs runt om i världen till fasadbeklädnad på t.ex. bankpalats och lyxhotell, och vidare till golvplattor och bordsskivor. Larvik ligger vid Langesundsfjorden i södra delen av den riftdal, som bildades för ca 280 till 230 miljoner år sedan, och som sträcker sig till sjön Mjøsa i norr, en sträcka på ca 200 km. Riftdalens bredd varierar från 30 till 70 km. Bergarterna i dalsänkan är dels av sedimentärt dels av magmatiskt ursprung. I området har man funnit ca 170 olika mineraler.
 |
|
Ägaren till Bandaksliförekomsten var med oss.
|
Tisdagen den 26/6. Det blev en varm solig dag med en temperatur på över 25°. Någon regnskur på dagen, åska och regnskurar på kvällen. På förmiddagen besökte vi under ledning av två norska guider (den ene hette Jan Andersen) Bandaksli molybdengruvor ca 15 km från Dalen på södra sidan av sjön Bandak. Gruvorna låg en bra bit upp på berget ovanför vägen, så vi fick nyttig motion efter två dagars stillasittande i buss och bilar.
 |
|
Uppe vid brottet.
|
På varphögarna hittade vi fin molybdenit (molybdenglans), som glänste vackert gråblå i den vita kvartsen eller i den röda fältspaten. Många hittade också vacker violett fluorit, den vackraste fann förstås Daniel. Det var första men inte sista gången under resan, som han visade sig ha den bästa stuffblicken. Marja-Leena var då liksom senare inte mycket sämre. Nedkomna från gruvan intog vi vår lunch, några av oss vid ångbåtsbryggan nere vid sjöstranden med en underbar utsikt över den långsmala sjön och över fjällen runt omkring. Vi fick veta, att man med båt kunde komma ända ut till Skagerack på Bandak och via andra sjöar och kanaler. Vattenvägen hette Telemarkskanalen.
Efter lunchen gick färden vidare på vackra vägar med höga skogklädda berg och djupa dalar med sjöar till Høydalens gruvor nära byn Tørdal. En del gårdar vi passerade hade torvtak, andra vackert utsirade trädetaljer. Vid framkomsten till Tørdal guidades vi av en fager norsk pike på en brant stig, som ledde till gruvan några hundra meter upp på fjället. I denna gruva bröts under kriget lepidolit. På uppvägen kom Doris litet efter oss andra. När hon kommit till en flera meter hög mycket brant klipphäll, ropade hon till Thore, som var näst sist, och undrade var stigen gick. Längre åt höger blev svaret. Doris kunde förstås inte tänka sig att gå åt höger, så hon klättrade rakt uppför klipphällen!
Inte att undra på att hon senare kallade denna gruvtur för en ”nära dödenupplevelse”!
Vi fick i alla fall lön för klättermödan, när vi hittade många fina stuffer av bl.a. amazonit, skriftamazonit (grå kvarts med former liknande arabiska skrivtecken i en grundmassa av grön amazonit), lepidolit, vit månsten, vit topas, cleavelandit, gadolinit (ett beryllium-järn-yttriumsilikat), yttrotantalit (yttrium-uran-järn-tantal-nioboxid), gul fluocerit (cerium-lantanfluorid). Sedan vi kommit till vårt övernattningsställe, ett mysigt privathus i Tørdal, kom en våg fram, och vi fick betala för de stuffer vi plockat med oss efter vikt, 40 NKR/kg. Det var de värda!
På varphögarna hittade vi fin molybdenit (molybdenglans), som glänste vackert gråblå i den vita kvartsen eller i den röda fältspaten. Många hittade också vacker violett fluorit, den vackraste fann förstås Daniel. Det var första men inte sista gången under resan, som han visade sig ha den bästa stuffblicken. Marja-Leena var då liksom senare inte mycket sämre. Nedkomna från gruvan intog vi vår lunch, några av oss vid ångbåtsbryggan nere vid sjöstranden med en underbar utsikt över den långsmala sjön och över fjällen runt omkring. Vi fick veta, att man med båt kunde komma ända ut till Skagerack på Bandak och via andra sjöar och kanaler. Vattenvägen hette Telemarkskanalen.
Efter lunchen gick färden vidare på vackra vägar med höga skogklädda berg och djupa dalar med sjöar till Høydalens gruvor nära byn Tørdal. En del gårdar vi passerade hade torvtak, andra vackert utsirade trädetaljer. Vid framkomsten till Tørdal guidades vi av en fager norsk pike på en brant stig, som ledde till gruvan några hundra meter upp på fjället.
Uppe i brottet. Vår guide främst på denna bild.
I denna gruva bröts under kriget lepidolit. På uppvägen kom Doris litet efter oss andra. När hon kommit till en flera meter hög mycket brant klipphäll, ropade hon till Thore, som var näst sist, och undrade var stigen gick. Längre åt höger blev svaret. Doris kunde förstås inte tänka sig att gå åt höger, så hon klättrade rakt uppför klipphällen! Inte att undra på att hon senare kallade denna gruvtur för en ”nära-döden-upplevelse”!
Vi fick i alla fall lön för klättermödan, när vi hittade många fina stuffer av bl.a. amazonit, skriftamazonit (grå kvarts med former liknande arabiska skrivtecken i en grundmassa av grön amazonit), lepidolit, vit månsten, vit topas, cleavelandit, gadolinit (ett beryllium-järn-yttriumsilikat), yttrotantalit (yttrium-uran-järn-tantal-nioboxid), gul fluocerit (cerium-lantanfluorid). Sedan vi kommit till vårt övernattningsställe, ett mysigt privathus i Tørdal, kom en våg fram, och vi fick betala för de stuffer vi plockat med oss efter vikt, 40 NKR/kg. Det var de värda!
En välbehövlig paus i arbetet att söka mineral.
