LEVEÄNIEMI GRUVAN

Svappavaara, Norrbotten
Antti Hulterström.
©1986 första utgåvan 1989 och uppdateringar 2020-21.


KAPITEL 1.

HISTORIK

Byn Svappavaara ligger ca 48km sydost om Kiruna, vid riksväg 98 mellan Gällivare och Kiruna.
Området bildar ett eget malmfält, Svappavaarafältet, och utgör ett av de äldsta gruvdistrikten i Norrbotten. I området finns både sulfidmineraliseringar och järnmalmer.
Kopparmineraliseringen upptäcktes år 1654 i Gruvberget, tidigare kallat Svappavaara, och under 1700-talet två andra fyndigheter, Särkivaara och Kiilavaara.
Man har beräknat att den totala kopparproduktionen från Gruvberget blev 845 ton koppar innan brytningen upphörde år 1741. Varparna är rika på olika kopparmineral, zeoliter och skarnmineral.
2011 startade gruvdriften och berget är nu borta och är för närvarande 2021 är driften stoppad. Man vill fortsätta med en underjordsgruva. Driften i Mertainen är också stoppad när detta skrivs 2020.

Bild av gamla Gruvberget till vänster © Fredrik Alm
Gruvberget idag Bild © LKAB.

Parallellt med kopparmineraliseringen finns även en skivformad järnmalmskropp, med en längd av ca 1300m och en bredd av ca 30m. Rent historiskt är det anmärkningsvärt att man visade så litet intresse för järnmalmen. Man vet dock att de första försöken till brytning av järnmalmen ägde rum år 1707 och vid försökssmältning av malmen konstaterades att järnet var kallbräckt. Fosforhalten är så hög att järnet blir sprött i kallt tillstånd.
Under 1800-talet blev Gruvberget föremål för nya undersökningar och man påträffade nya järnmalmsförekomster i området, nämligen Ainasjärvi, Alpha, Kiilavaara, Kulleri, Leveäniemi och Tansari.

I början av 1940-talet påbörjade SGU mera omfattande detaljundersökningar av de geologiska förhållandena kring fyndigheterna, dels som en följd av nya malmletningsarbeten och dels en ny detaljkartering.

År 1957 tog SGU upp prospekteringsarbetet igen och nu med ekonomiska medel från LKAB som behövde mera järnmalm för export. Man intresserade sig nu i första hand för järnmalmsfyndigheterna i Gruvberget, Leveäniemi och Tansari. År 1962 fortsatte SGU att på egen hand geologisk nykartering av berggrunden över ett 175 kvadratkilometer stort område utanför själva malmprovinsen.
Sommaren 1957 påbörjades detaljkarteringen av Leveäniemimalmen och första provbrytningen ägde rum 1959. Efter omfattande anrikningsprover och analyser beslutade LKAB att börja brytningen av malmen år 1961.
För att underlätta transporten av malmen byggdes en ny 40km lång järnvägsförbindelse till Kiruna, som blev klar 1964 och man kunde nu starta själva malmproduktionen. Fram till år 1979 hade man brutit ca 45 milj. ton malm. På gruvområdet uppfördes också ett anriknings- och pelletverk år 1969. Den är fortfarande i drift.  


Leveäniemigruvan. De vita stråken är pegmatiter. Sista turen 1989. ©Geonord.

I början på 1980-talet föll de internationella malmpriserna drastiskt och LKAB fick göra kraftiga nedskärningar i gruvorna. Gruvdriften i Leveäniemi lades ner år 1984 men driften har tagits upp idag 2021, dagbrottet torrlades och är idag mycket större.
Vad som hänt med de klassiska martitvarparna är okänt eftersom på platsen finns numera ett kontorshus. Sannolikt finns den dumpad på gråstensvarpen begravd under nytt material.
Ny brytning började 2016. Det finns gott om malm kvar att bryta bara priserna är höga. Problemet är att en stor del av malmen är hematit och magnetit med intermediära blandningar som martit. Malmen beräknas räcka fram till 2035.


Leveäniemigruvan 2016 allt vatten är nu borta. Bild © LKAB

Bild 1. Karta över järnmalmsfyndigeten Leveäniemi, efter Parák T. 1965. Malm i Sverige Del 2.

Teckenförklaring:
1. Svartmalm
2. Kalkrik svartmalm
3. Hematitomvandlad svartmalm
4. Malmbreccia
5. Leptit
6. Sericitskiffer
7. Metabasit
8. Lindagranit
9. Skarn

GEOLOGI.

Bild 1 visar de geologiska strukturerna över Svappavaarafältet i förenklad form (Grip & Frietsch 1973).

De äldsta bildningarna i området representeras av grönstenar och skarnjärnmalmer (ca 2800 milj. år). Sedan kommer en skiffer- och konglomeratgrupp samt något yngre en granodioritgrupp med bl.a. gabbro (ca 1880 milj. år).
Därefter följer porfyrgruppen omfattande sura och intermediära vulkaniter samt apatit järnmalmer och metasomatiska järnmalmer (ca 1600 milj. år). Något yngre är kvartsitsandstenar med konglomerat och fyllit och slutligen den yngsta bildningen Linagranit med pegmatiter och apliter (ca 1540 milj. år).

Leveäniemi järnmalmsfyndighet upptäcktes 1897 och undersöktes kring sekelskiftet vid flera olika tillfällen (Petersson 1900, Stutzer 1907, Petersson 1908, Berglund 1924). Under åren 1957-1963 utförde SGU omfattande geologisk karteringar, geofysiska mätningar och diamantborrningar på fyndigheten. Resultatet från dessa arbeten har sammanfattats av Parák (1965).
Malmen ligger i den östra delen av leptitsynklinalen i Svappavaarafältet bild l, och har en ungefärlig utsträckning av l500m i N-S och 600m i Ö-V. Malmen bildar ett flertal större eller mindre, vanligen långsträckta, oregelbundna kroppar, bild 1.

I södra delen av fyndigheten har malmen en fältstupning av ca 50° mot NNO. Malmen går här inte så djupt, men når i mellersta delen av fyndigheten ett djup av omkring 500m under markytan. Malmens huvudmassa är koncentrerad till denna del och uppvisar här den största bredden ca l50m. Malmens konfiguration störs av smärre förkastningar.

Fältstupning ca 50° mot NNO. Från vänster sericitskiffer, leptit med pegmatit.
©Antti Hulterström 1988.
Gränsen mellan magnetit, martit och hematit är flytande.
©Antti Hulterström 1988.

Åldersrelationen av bergarterna i gruvan är röd leptit, en omvandlad vulkanbergart, konglomerat, skapolit omvandlad leptit, basiska gångar, glimmerskiffer och Linagranit. Malmen breccierar glimmerskiffern. Malmtyper, som man iakttagit, är magnetit, martit, hematit, kalkrik magnetit, malmbreccia och apatitrika magnetitkörtlar.

 I de flesta fall finns det inga skarpa gränser mellan de olika malmtyperna, utan de övergår i varandra. Gångartsmineralerna består i huvudsak av apatit, kalcit och tremolit-aktinolit samt i mindre omfattning diopsid, biotit och klorit.
Sidostenen till malmkropparna och malmbreccian utgörs aven förskiffrad, biotit-plagioklasrik leptit som till sin kemiska sammansättning motsvarar en syenitporfyr.

Gränsen mellan leptit och linagranit till höger.
©Antti Hulterström 1988.
Malmkroppen genomskärs av många pegmatiter. Här decimeter stora böcker av biotit och kapade bitar av schorl i kvartsen. ©Antti Hulterström 1988.

Leptiten består i huvudsakligen av plagioklas. Mestadels föreligger albit oligoklas och mera sällan andesin. I mindre mängd ingår brungrön till grön biotit, lite kvarts och tremolit-aktinolit.
Sekundärt finns skapolit, samt i drusrum zeoliter, kopparkis och pyrit.

Ett stort block och drusrum med albit, stilbit, hornblände och mycket mera. Storlek 15x10cm. ©Antti Hulterström 1988.
Ett av många exempel på drusrum med zeoliter, här chabazit och färglös stilbit/stellerit.
Storlek 20x5cm. ©Antti Hulterström 1988.

I metabasiten ingår skapolit, biotit och hornblände, samt även plagioklas. Linagraniten har migmatitiserat leptiten och skapat grönskarnrika hybrider mellan leptit och granit. Pegmatiter förekommer därför rikligt och genomsätter malm, malmbreccia, leptit, sericitskiffer och metabasit.

Ett parti av malmbreccia.
©Antti Hulterström 1988.
Ett parti av sericitskiffer.
©Antti Hulterström 1988.

Vad är detta? Det stora dagbrottet producerar enorma mängder sten som inte innehåller malm.
Stort som ett litet höghus i två våningar. Ett eldorado för mineralsamlaren som inte är intresserad av järnfosfater.

Uppfartsrampen till gråstensvarpen som är kilometer lång och uppskattningsvis 500 m bred.
©Antti Hulterström 1988.
Ett litet parti av pegmatitmaterial. Det mest intressanta för fynd av kristaller i hålrum är i leptiten med linagranit. ©Antti Hulterström 1988.

Martiten då?

Det finns i princip två varphögar. En som jag uppfattar som äldst har vägar runt på alla sidor. Jag kallade den för rondellen. Den är brant och svår att bearbeta. Den andra är avlång och den som de flesta mineralintresserade söker upp först eftersom det finns plats för bilar. Den har ett stängsel på ena sidan för att hindra folk att ramla ner till dagbrottet. Alla har stora malmblock av primärt magnetit, med mellan blandningar s.k. martit och i slutändan hematit. Allt är inbäddat i krossmaterial, lera, limonit samt grus/makadam från sidoberget.

Den breccierade malmen börjar omedelbart att vittra när den kommer i kontakt med luft, regn och snö. Många järnfosfater löses upp sakta men säkert. Kvar blir en sörja av götit och limonit med mera. Därav färgen på varphögarna.

Martitvarpen, som jag uppfattar som äldst, har vägar runt på alla sidor.
Och med trafik. I bakgrunden anriknings- och pelletverket.
©Antti Hulterström 1988.
Bilden ovan visar endast 50% av den långa martitvarpen.
Var skall man gräva? Massor av jordiga limonitlager.
©Antti Hulterström 1988.

Att jag blev intresserad av gruvan är från början en ren slump. Mineralresan var egentligen till Malmberget, Gruvberget, Aitik, Suorravaara, Kiruna området, Viscaria, Pahtohavare, Björkstugan, Vassijaur över till Norge osv. Jag hade tidigare år hittat strengit på Luossavaara och var också ganska kunnig på fosfater från pegmatiter ss. Varuträsk, Västerbotten och Viitaniemi, Finland.

Stor hjälp fick jag också av Arne Sundberg, SGU.
Inte heller att förglömma Dennis Holmberg i Kiruna.
Med facit i handen  över 25 år senare var den internationella mineralmarknaden i huvudsak intresserad av strengit på grund av spektakulära kristaller med exceptionell god färg.

Tilläggas är de extremt stora mängderna av stora zeoliter överallt på "gråbergsvarparna".

Förutom egna röntgenundersökningar skaffade jag också en stor referenssamling på över 90 prover av fosfater från många berömda platser i världen, vilka var certifierade och vilket underlättade identifieringen. Redan då kunde jag se att en och samma fosfat kunde uppvisa olika skepnader.

Jag gör inte gällande att denna rapport och sammanfattning är vetenskapligt korrekt, men syftet är att dokumentera vad man säger sig ha hittat både av amatörer och professionella.

Alla mina mineralbilder är tagna i naturlig dagsljus för då ser färgerna äkta ut som i verkligheten.

Ra-index har inget att göra med färgtemperatur som för dagsljus ligger på 5.000-6.000K (kelvin).
Solens vita ljus består av alla färgvåglängder som ögat kan uppfatta. Regnbågen visar många av färgerna.
Solens Ra-index är 100. Färgåtergivningstalet kan skrivas som Ra-index som i sin tur bygger på CIE (International Commission for Illumination) och på engelska CRI (Colour Rendering Index). Vill du läsa mer så gå till Wikipedia.

Det vita ljuset mitt på dagen med svagt mulen himmel i norrläge. Det konstgjorda ljuset linje B visar att man har tre dominanta våglängdsområden.
Bilderna är från min föreläsning i färglära vid Umeå universitet. ©Antti Hulterström 2008.

Konstljus vid fotografering kan inte återge alla färger/våglängder utan tillverkarna gör selektiva val i relation till rimlig kostnad.
Man väljer tre våglängder vilket baseras på de tre färgreceptonerna i ögat.
I dag finns det LED-lampor och ljusrör med Ra-index 90-91 vilket är väldigt bra, och priset skenar självklart iväg.
Går det att "fixa" med dataprogram för bildbehandling. Svar nej. Våglängder som inte finns dokumenterade med kameran går inte att återskapa.
Jag försökte att korrigera mina 30 år gamla diabilder och det blev oanvändbart. Det var bara att börja om från början med modern digitalkamera och makroobjektiv.
Bilderna nedan illustrerar skillnaden med det bästa konstljus jag kunde kosta på mig kontra dagsljus.

Strengit med terminerade kristaller.
Fotograferad med konstljus Ra-index 85.
Bildstorlek 20x30mm. ©Antti Hulterström 1986.
Strengit med terminerade kristaller.
Fotograferad i dagsljus mot norr Ra-index 100.
Bildstorlek 20x30mm. ©Antti Hulterström 1986.

Det är viktigt att förstå att hålrummen/malmbreccian i martiten ligger på 0,5-1mm och i undantagsfall 10mm.
Stereomikroskop eller lupp med förstoring till 10x är nödvändigt för säker identifiering.

Malmen har breccierat och skapat möjliga hålrum för järnfosfater.
Här fanns det bl.a. rockbridgeit.
Blockets storlek 20x25cm.
©Antti Hulterström 1987.
Martit block med 7 klyvplan. Kidwelliten kommer att sönderfalla till 3-4 små bitar.
Det lönar sig inte heller att såga med diamantklinga.
Blockets storlek på bild 10x10cm. ©Antti Hulterström 1987.

Man skall också vara uppmärksammad på att ett och samma fosfatmineral kan uppvisa upp till 3-4 olika skepnader både i form och färg. Detta bekräftades av våra egna röntgenundersökningar, vilket var förvirrande till en början innan bilden började klarna.
95% av martiten är inte fyndigt och krävde hårt arbete med tung utrustning för att öppna malmen. Även om man utvändigt inte kunde se något intressant hände det ofta att man gjorde ett fynd.
Martiten har olika klyvplan vilket gjorde det nästan omöjligt att få en hel kristallgrupp, samt att merparten av fosfaterna hade redan börjat vittra till bl.a. limonit.

Jag känner inte till omfattningen av antalet samlare som besökt gruvan, men under perioden 1986-1989 då jag och min hustru var där i veckolånga perioder var det konstant trafik. Vilka som kom dit den inofficiella vägen är osäkert, men utan skyddsutrustning och passerkort till den bevakade grinden var det inte svårt att se.

Anna Karin Hulterström 1986 nere i dagbrotte med kilovis av stilbitkristaller bakom ryggen.
©Antti Hulterström 1987.
Decimeter stora flak med stilbitkristaller längs vittringsklyftan nere i dagbrottet.
©Antti Hulterström 1987.

Dagbrottet var inte vattenfyllt när jag besökte gruvan 1986 och att fylla en axelväska med zeoliter tog inte många minuter.
Martitvarpen krävde en betydligt större arbetsinsats.

Mitt sista besök inträffade 2008 då Västerbottens Amatörgeologer gjorde en Norrlandstur.
Jag agerade som guide eftersom jag visste hur många av mineralerna såg ut och var på den enorma martitvarpen man möjligen skulle söka.


Västerbottens Amatörgeolger framför den stora martitvarpen i bakgrunden. Antti till höger om handen. ©Antti Hulterström 2008.

MINERALOGI.

Mineralbeskrivningen tar upp de av författarna identifierade mineral under åren 1986 till 1989, och omfattar idag en 70-tal mineral. Jag har också fått hjälp av Dennis Holmberg i Kiruna. I litteraturen har angivits ytterligare fler mineral, vilka jag omnämner, men som jag tyvärr inte kan bekräfta genom egna analyser eller granskning av publicerade data. Föreningstidningar är inte tillgängliga för allmänheten nu 30 år senare och frågan är om författarna samt föreningarna finns längre.

GRUNDÄMNEN.

GULD Au.
Ref: AKMG 8, nr1, 20

KOPPAR (Copper) Cu.
Ref: SGU Ca17, 87

KOL C.
Ref: GFF 40, 99

SULFATER.

ARSENIKKIS (Arsenopyrit) FeAsS  
Ref: SGU Ca17, 87

BARYT. BaSO4.
Ref: Zetterqvist A. (1991)
Den baryt (barit) jag observerat bildar nästan opaka till glasklara tavelformade kristaller. Test med syra ger ingen reaktion, annars förvillande lik kalcit.


Baryt ovanpå chabazit i aktinolit/tremolit block. Storlek på hålrummet 10x8mm.
©Antti Hulterström 1986.

BORNIT CuSFeS4
Förekommer endast som massiva körtlar med iriserande bronsfärgade körtlar tillsammans med kopparkis och leptit. Förekommer sparsamt i de äldsta varphögarna mot slamdammen i väster. Paragnesen liknar den som förekom i gamla koppargruvan i Gruvberget. Om proverna transporterats till Leveäniemigruvan av annan mineralsamlare är inte känt. Avståndet är i princip ett "stenkast".
Ref: GFF 2, 527.


Bornit med malakit och stänk av azurit. Storlek endast 5x10mm.
©Antti Hulterström 1986.

GIPS. CaSO4 · 2H2O
Ref: Mindat.org. Några ytterligare referenser anges inte.
Ref: Wilke, H.-J. (1997) Säger vita kristaller upp till 3mm.

Kemiskt ett hydrat av anhydrit. Ytan känns mjuk, pulvrig och hal.
Mina fynd visar vita korniga massor på goethit  eller är det jarosit? Gips och jarosit är båda sulfater och följer varandra.

Bilden visar också att vänstra halvan har blåanlöpning av sannolikt phosphosiderit. Utspädd saltsyra löser upp gipsen. En granskning i mikroskop av andra mineralprover på ett tvärsnitt visar goethit, överdraget av phosphosiderit och ovanpå detta gips. Alternativt goethit med en andra generation av jarosit med eller utan gips. Några fristående gipskristaller i hålrum har jag inte sett. Har åtskilliga gipskristaller i utställningen, vilket gör att jag vet mycket väl hur det kan se ut.


Gips på goethit/jarosit med stänk av phosphosiderit. ©Antti Hulterström 1989.

KOPPARGLANS (Chalkosit ) Cu2S.
Ref: Naturhistoriska Riksmuseet.

KOPPARKIS  (Chalcopyrit) CuFeS2
Bildar ytterst sällan kristaller utan förekommer i huvudsak som gula iriserande massor i leptit ofta också med bornit. Mikrokristaller förekommer i små hålrum i vittrad leptit.
Ref: SGU C23, 80

JAROSIT. KFe3+3(SO4)2(OH)6. Bildas i oxidationszonen av järnrika sulfider ex. pyrit, kopparkis eller magnetkis. Den har bärnstensgulaktig till ljus brun färg och lämnar ett ljusgult streck. Den misstas ofta för goethit och limonit. Den är ofta associerad till gips. Jarositen jag avbildar är på brunsvart goethit som överlagras av gulbrunt jarosit. Inga kristaller utan mamillär botryoidal bildning med tydlig spaltning.
Ref: Wilke, H.-J. (1997)


Guldbrun jarosit på brunsvart goethit. Storlek på bild 20x10mm.
©Antti Hulterström 1995.

MOLYBDENIT MoS2
Förekommer som 5-10mm stora bladiga kristallaggregat i grönsten.
Ref: SGU Ca17, 87
Ref: Wilke, H.-J. (1997)


Molybdenit. Bildstorlek 35mm.
©Antti Hulterström 1988.

PYRIT FeS2
Förekommer rikligt som massiva mässingsgula körtlar i de flesta associationer ss grönstenar, leptiter och pegmatit. 5mm stora kristaller kan i sällsynta fall påträffas.
Ref: Wilke, H.-J. (1997)


Pyrit/kopparkis. Bildstorlek 35mm.
©Antti Hulterström 1986.

ARSENATER

ERYTHRIT Co3(AsO4)2·8H2O (Koboltblomma).
Ref: SGU Ca17, 87
Ref: Wilke, H.-J. (1997)

OXIDER - HYDROXIDER

GOETHIT (götit) FeO(OH) Se Hematit.
Inga kristaller utan mamillär botryoidal bildning med tydlig spaltning. Oftast som svarta beläggningar, limonit, samt glasiga röd-brun-aktiga spaltfyllnader i martitsprickor. Ur samlarvärde är de vackert utbildade njurformiga bildningar i större hålrum på martit. Finns överallt i många hålrum i malmen. Ofta med iriserande färgspel.

Brunsvart goethit i form av "kidney-ore". Storlek 4x4cm.
©Antti Hulterström 1986.
Goethit med iriserande färger. Storlek 5x3cm.  
©Antti Hulterström 1987.

HEMATIT Fe2O3
Förekommer i huvudsak som kompakta massor. Små platta tavelformiga kristaller kan man hitta i hålrum på martit. Jag har inte specifikt sökt efter hematitkristaller, men hittade i utställningen en stuff som gick att fotografera.
Att hitta njurformade kulor goethit, på engelska "kidney-ore". Väldigt vackert och betydligt mer fotogent.


Flera hematitkristallblad i storlek 4-5mm på martit och magnetit. ©Antti Hulterström 1986.

ILMENIT FeTiO3
Förekommer som ytterst sällsynthet i magnetiten som massiva korn eller som 0,5-1mm små kristaller i hålrum på grönskarn med diopsidkristaller. Svår att fotografera.

KROMIT (CHROMIT) (Fe, Mg)CrO4 .
Ref:  AKMG 3, nr 35, 82

KVARTS SiO2
Förekommer mest som massiva vita pegmatiska ansamlingar i Linagraniten. Ytterst små kristaller kan ses i hålrum i skarn med zeoliter.


Bergkristaller på Linagranit. Storlek 40mm.
©Antti Hulterström 1986.

MAGNETIT Fe3O4
Oktaedriska kristaller på upp till 10mm storlek kan förekomma.  Självklart finns det kristaller eftersom det är den primära malmen man bryter. Det gäller att testa om den är magnetisk om den kommer från martitvarpen.
Ref: GFF 44, 666

Magnetit kristaller fotograferad i konstljus. Storlek på bild 10x9cm.
©Mineral och bild Dennis Holmberg.

Magnetit kristaller upp till 5mm. Fotograferad i dagsljus.
©Antti Hulterström 1986.

MARTIT
Sammanblandning av Fe2O3 och Fe3O4
En benämning som förekommer i många svenska gruvor. Med martit avser man en hematit som uppkommit genom oxidation av magnetit. Ofta ser man hur hematiten har kvar magnetitens oktaedriska kristallform. I Leveäniemi har martitiseringen inte varit fullständig varför de två martitvarparna har intermediära blandningar som inte är ekonomiskt lönsamt att ta vara på och anrika. Kanske i framtiden när alla järngruvor är slut.

Den största martitiseringen ägde rum i en helt friliggande malmkropp i det centrala partiet av den östra flanken, varifrån också merparten av martitvarpmaterialet kommit ifrån. En mindre martitkropp fanns i norr och finns nu i den största och äldsta martitvarpen. Martiten innehåller många intressanta sekundärt bildade fosfater.


Hematit pseudomorf efter magnetit i martiten.
OBS ej magnetisk. Storlek på bilden 25mm.
©Antti Hulterström 1987.

OPAL SiO2·nH2O
Förekommer som tunna vita till gula, samt i sällsynta fall mörkbruna sprickfyllnader på martiten. I enstaka fall kan den bilda stalaktitiska aggregat. Som en sällsynthet kan man hitta opalvarianten
Hyalit glasklara botryoidala druvformade aggregat på martit. Den visar svag grön fluorescens.

Opal i hålrum. Storlek 10x10mm.
©Antti Hulterström 1986.

Opal var hyalit.  Glasklara till vita druvformade kulor.
Storlek 25x30mm. ©Antti Hulterström 1986.

KARBONATER.

AZURIT Cu3(CO3)2(OH)2
Endast som belägg eller mikrokristaller med kopparkis och bornit. Finns som blå fläckar på bornit.
Ref: SGU Ca17, 86.

ANKERIT Ca(Fe+2,Mg, Mn)(CO3)2
Förekommer endast som grovspatiga hålrumsutfyllnader i grönskarn.

KALCIT (Calcit) CaCO3
Oftast som massiv och finkornig i svartmalmen. Välutbildade kristaller med romboedrisk och skalenoedrisk form förekommer relativt rikligt. Finns både i martiten och brecciazonen över allt på varparna. Problemet är att kristallerna ofta blivit skadade vid brytningen av malmen.
Ref: GFF 44, 666.


Dennis Holmberg har hittat i dagbrottet en exceptionell vacker kalcit kristallgrupp på 4x3cm.
©Mineral och bild Dennis Holmberg.

Kalcit kristall. Storlek 40mm.
© Antti Hulterström1987.

En annan fin klar kalcitgrupp. Storlek 30x20mm.
© Antti Hulterström1987.

MALAKIT CU2(CO3)(OH)2
Förekommer som belägg eller mikrokristaller med kopparkis och bornit. Se bilden på bornit.
Ref: SGU C23, 80
Ref: Wilke, H.-J. (1997)

SIDERIT Fe+2CO3
Förekommer sparsamt som massiva lax till gråbruna färgade kristaller och som spaltfyllnader i företrädesvis grönskarn med hornblände, tremolit-aktinolit. Förekommer också som kristaller i hålrum med kalcit.
Ref: Wilke, H.-J. (1997)


Sideritkristall ovanpå kalcitkristaller. Storlek på bild 40x40mm. Bilden är kraftigt beskuren.
©Antti Hulterström 1986.

GÅ TILL KAPITEL 2 LEVEÄNIEMIGRUVANS FOSFATER.




©2001- GeoNord