En stenhunds äventyr

© 2006 Allt bild och textmaterial Geonord

Hej,
Jag heter Bea och är en border terrier. Min mamma och pappa heter Anki och Antti. De envisas med att springa omkring på två ben, själv tycker jag det är mer praktiskt att gå omkring på alla fyra.
Att det är bättre med alla fyra tassarna i marken märks inte minst när vi hoppar omkring på stenar, något som är ganska vanligt i min familj.

Tidigt en lördag morgon väckte mamma och pappa mig. Jag visste att något var på gång, eftersom de hade packat bilen kvällen innan, vad jag inte kunde förstå var varför de envisades med att stiga upp så tidigt.
Jag blev i alla fall jätteglad när jag upptäckte att det var en stor flock med trevliga människor som skulle ut och resa tillsammans med oss.
Det bästa av allt var när min favoritmänniska, Torbjörn, också skulle vara med.

Ibland säger mamma och pappa att jag verkar tycka bättre om Torbjörn än dem, det stämmer inte, men jag tycker jättemycket om Torbjörn.
Torbjörn hade och med sig sin hund Rambo, som jag också tycker om, och Zorro och Hoppsan. Zorro är också kul, men Hoppsan verkar lite konstig.

Efter ett tag var det dags för paus. Nya människor anslöt sig till vår flock och Torbjörn pratade en massa om jordbävningar och annat som jag inte riktigt förstår. Nästa stopp var roligare. Alla åt lunch och sedan gick vi ut på äventyr. Mamma sade att stället heter Mårdseleforsen och Torbjörn drog iväg över en massa broar och spångar. Han skulle inte tro att han kunde gå ifrån mig så jag drog iväg efter. Mamma hindrade mig från att gå så fort som jag ville, så jag hann aldrig riktigt ifatt, tyvärr.

Hängbro över Mårdseleforsen.
Kolkar, Mårdseleforsen.

Lite läskigt var det att gå på den första bron, det var så långt ner till vattnet och det skummade så, men Torbjörn hade ju gått där så då måste jag ju bara gå efter. Längst bort på promenaden så visade Torbjörn oss hur kolkar ser ut.
För mig så var det bara små och stora avlånga gropar i klipphällarna ( se bilden till höger ovan), men mamma och pappa tyckte att de var märkvärdiga.

Det blev en lång dag i bilen och vägen blev bara sämre och sämre, men till sist kom vi fram till en gruva. Pappa säger att den heter Blaiken. Jag fick inte gå ut där, mer än en lite runda för att lätta på trycket, men mamma och pappa verkade mycket nöjda när vi for därifrån. De pratade om pyromorfit och om honungsgul zinkblände. Det följde visst med lite fluorit också. Den natten sov vi i en kampingstuga. De andra i flocken sov på vandrarhemmet, som också ligger vid campingen i Sorsele, men mannen i receptionen ville inte släppa in mig där.

Jag har bott i campingstuga en gång förut. Då tyckte jag det var läskigt eftersom det luktade av så många olika människor där. Den här gången var jag beredd och hade jag bara min egen fäll, eller ännu hellre mammas sovsäck att snusa på så gick det bra. Min favoritplats under resan blev snabbt inuti mammas sovsäck, helst så nära huvudet som möjligt. Jag gjorde allt för att få sova där. Eftersom en lång dag, full av aktivitet gjort mig trött, var det inga problem att få sova där jag ville. Jag lade mig bara där och vägrade att flytta på mig när mamma kom och ville lägga sig.

Kursudal, Gimegolts, Sorsele.
Lila sparagmit med kontaktzon till sandsten.

Nästa dag startade alldeles för tidigt för min smak, men mamma och pappa verkade trivas – konstigt. Den här morgonen tittade vi på något som Torbjörn påstod heter kursudal. Återigen trodde Torbjörn att han kunde rymma iväg från oss andra, men jag satte stopp för det. Mamma agerade visserligen bromskloss den här gången också, men jag såg till att Torbjörn inte kunde rymma. Det där med kursudal var knepigt. Det såg ut som en smal och djup skreva i berget, men Torbjörn påstod att den hade bildats därför att det var olika bergarter och att glaciofluviala krafter hade grävt ut skrevan mellan de olika bergarterna.

Vi stannade på flera ställen efter vägen mot fjällen och tittade på bergarter. Sorselegraniten var spännande. Den kunde ha så många olika färger, men oavsett färg var den grovkorning. Sparagmiten var vackert lila och myloniten var randig, men tråkigt grå. Mamma och pappa ohade och ahade över utsikten. De pratade om att man tydligt kunde se skållorna här och var. Vi åkte genom områden med granitberggrund och områden med fyllit. Pappa säger att fyllit är det samma som fjällskiffer.

Vy mot Gardfjället där man kan se de nedre skållorna.
Skönt att få vila tu sig mellan alla äventyren.

Kulturen den här dagen bestod i att vi stannade och drack kaffe vid Voitjajaure kapell. Alla beundrade den stora stenen framför kapellet, men det var inte förrän mamma lyfte upp mig på den som jag såg att det var konglomerat. Ett stort block med konglomerat hittade vi lite längre fram på vägen med.

Voitjajaure kapell.
Täljstensbrott, Hemavan.

Torbjörn försökte rymma en gång till den där dagen, han rände iväg efter en lite igenväxt stig. Åter igen förhindrade jag att han rymde genom att skynda mig efter honom. Vi hann ifatt honom i ett täljstensbrott. Där hade något lämnat kvar en såg, så man kunde pröva själv att såga en bit täljsten. Jag skulle gärna ha prövat, men sågen var för stor, och jag ville inte förstöra min pedikyr genom att klösa i berget.

Fortsättning finns på DEL 2




©2001- GeoNord