REGIONAL GEOLOGI
JÄMTLANDS GEOLOGI

Jämtlands berggrund indelas i fjällområdet, samt urbergsområdet öster därom.

Bergrunden i Jämtlands län består av ungberg i öster och fjällberggrunden i väster. Gränsen mellan de olika formationerna går ungefär efter en linje från Strömsund i norr över Brunflo-Vemhån till Linsell i söder. Urberget utgör rotzonen av en kraftigt eroderad bergskedja, som existerade för nära två miljarder år sedan.

Fjällberggrunden består till största delen av en yngre, kambro-silurisk berggrund med lagrade sedimentbergarter. Fjällkedjan bildades så att förskiffrad berggrund sköts österut in över urberget. Mot väster tilltar veckningar och förskjutningsstörningar alltmer. Lagerserien är i öster rik på kalksten. Detta har skapat förutsättningar för den bördiga jordbruksbygden i mellersta Jämtland.

På gränsen mellan fjällkedjan och urberget, den så kallade fjällranden, ligger serier av lagrade bergarter ostörda på urberget.

För urberget gäller följande åldersschema:

Kring Ismundsjön, i trakten omkring Fors kyrka, vid Locknesjöns sydända och på några andra ställen utgörs berggrunden av skiffriga bergarter av mycket hög ålder.
Man bör i samband med Locknesjön nämna impacktstrukturen i Lockne, ett meteoritnedslag för 455 miljoner år sedan, som lämnat intressanta spår och varit föremål för ingående forskning.
De skiffriga bergarterterna tillhör leptiterna, vilka är finkorniga gnejser. De kan dock genom sin rikedom på glimmer och en utpräglad skiffrighet ofta närma sig glimmerskiffrarna. Man har jämfört dem med det mellansvenska urbergets leptiter. De består av lavor, tuffer och andra vulkaniska bildningar, som har förskiffrats och förlorat sitt ursprungliga utseende genom hoppressning och metamorfos.

Frösöberget från "anner sian", Slandrom. Foto Lilian Jacobsson.
Öhneberget och Östberget från Slandrom. Foto Lilian Jacobsson.

Största delen av berggrunden i östra Jämtland uppbyggs dock av en grå eller grå-röd granit med flera centimeter långa fältspatskristaller, som kallas Revsundsgranit. Den avgränsas från leptiterna genom breda zoner av en övergångsbergart, som innehåller både granit- och gnejsartade partier. Graniten, som bildats av djupt liggande bergartsmältor, har trängt upp och delvis smält om de äldre skiffrarna. På samma sätt genombryts Revsundsgraniten i sin tur av en yngre granit, Rätangraniten, en likaledes grov men rödare granit som bildar stora enformiga områden i södra Jämtland.

Alla dessa bergarter genomsätts slutligen av Ragundagraniten med följdbergarter. Ragunda hör till de geologiskt mest intressanta områdena i Jämtland och även till de bäst kända. Detta mäktiga berglandskap är genom vittring och flodernas utgrävning frampreparerat ur ett massiv, som i smält tillstånd trängt upp ur jordens inre, bullformigt uppressande den överliggande jordskorpan. I de talrika branta bergstupen har man goda tillfällen att studera massivets byggnad. Man kan här enligt en äldre tolkning tydligt konstatera en ansamling av yngre och mer basiska bergarter, t.ex. diabas och gabbro i stupens lägre delar, medan den lättare granitsmältan flutit ovanpå. Detta förhållande har även en botanisk konsekvens. De basiska bergarterna hyser på grund av sin större halt av växtnäring en rikare flora än graniterna. Man påträffar därför i bergroten eller dess närhet åtskilliga arter, som saknas i massivets övre delar.

Brunflo Hembygdsgård.
Brunflo Hembygdsgård. Fossilutställning.

De kambrosiluriska bergarterna.

När erosionen får verka på ett höglänt område under lång tid, blir dalarna allt vidare och höjdsträckningarna allt mindre, tills det slutligen uppkommer ett slättland, där kanske en och annan fristående bergshöjd står kvar som en rest av det forna berglandskapet. En på detta sätt bildad slätt kallas avjämningsyta eller peneplan. Under tidsperioden närmast efter det att urberget bildats blev på detta sätt stora delar av Sverige nedbrutet till vidsträckta bergsslätter, vilka vi nu kan spåra under senare tiders avlagringar. Man finner om man ser på en karta över området öster om Storsjön, att topografin ändrar karaktär mot väster efter en ganska markerad gräns och avlöses av vidsträckta, flackvågiga terrängen. Det beror på att man här har en viktig förändring i berggrundens geologiska byggnad.

Den flacka terrängen låter oss ana att det här finns ett peneplan, som döljer sig under de mer eller mindre mäktiga kalkstens- och skifferlagren. Över denna svagt böljande slätt höjer sig Östberget på Frösön, som kommer ett par hundra mil västerut ifrån och är urberg som slitits med vid skollöverskjutningen, undre skollan. Det röjer också för oss beskaffenheten av detta underlag. Östberget består av porfyr och är tektoniserad i växlande intensitet och innehåller på östra sidan inklämda partier av kvartsit och kambriska skiffrar. Längst ned i botten i östra branten ligger en skiva granit som i sin tur vilar på sedimentära skiffrar.

De låga bergshöjder, som begränsar slätten i öster, markerar hur långt avjämningen hade fortskridit, då den märkliga scenförändringen inträffade, som man har kallat den kambrosiluriska översvämningen. Den med vittringsgrus täckta landytan sjönk sakta under havsytan, som trängde in från väster, där ännu ingen stängande fjällkedja existerade. Under ständiga växlingar i utbredning nådde havet fram till det höglänta fastlandet österut, som troligen också överskreds. I Brunflo, Lockne och Näs församlingar finner man idag konglomerat, d.v.s. sammankittade, rundnötta stenar och vågnött grus, som utpekar en forntida strand.

Ett av många kalkstensbrott i Brunflo.
Ett äldre kalkstensbrott i Brunflo.

Av den slam, som floderna förde ut i detta hav, bildades de kalkstenar och lerskiffrar, som bygger upp det bekanta jämtländska silurområdet. I dess östra delar är kalkstenen den förhärskande bergarten och når flerstädes betydande mäktigheter (vid Brunflo 40 - 50 meter, vid Halåsen, norr om Östersund, 70 meter och vid Skalängarna i Åsarna bortåt 100 meter). Kalkstenen uppvisar i regel en tydlig bankning, betingad av växlingar vid sedimentationen. Beskaffenheten i övrigt tyder på att den är bildad på relativt grunt vatten. Mot väster avlöses kalkstenarna efterhand av skiffrar. Den rika växling av olika sediment, som utmärker jämtlandssiluren, tyder på ständiga förändringar i havets utbredning under sedimentationens gång

Kedjekorall från Norderön.
Rätangranit, Olivindiabas, Revsundagranit och Ragundagranit.

I dessa avlagringar inbäddades rester, fossil, av de organismer, som levde i vattnet. De består bl.a. av trilobiter, en sorts kräftdjur, som påminner om gråsuggor men är av mycket växlande storlek, samt ortoceratiten, ett bläckfisksläkte, vars stavformiga skal vi kan se lite varstans i trappuppgångarnas kalkstensplattor.

I Offerdal och Alsen samt på flera ställen väster om Storsjön och i norra Jämtland förekommer rikligt med koraller i kalkstenen, vilket ger en vision av sydhavens mäktiga revbildningar. Koraller finns också på öar/Norderön i Storsjön och kan hittas på flera stränder i Storsjön.
Genom radioaktiv åldersbestämning av vissa lerskiffrar han bergartsseriens ålder beräknats till 450 miljoner år. Tiden från det att landskapets äldsta berggrund, urbergsskiffrarna, bildades i östra Jämtland, till och med bildningen av de kambriska alunskiffrarna uppgår enligt dessa undersökningar till en miljard år.




©2001- GeoNord