REGIONAL GEOLOGI.

Något om Borlänges landskap, geologi, bergarter och mineral.
©2003 Emil Gregori.

Borlängetrakten, dvs Tunabygden, är bland annat uppbyggd av ett småbergigt högland. Man kan urskilja sex välavgränsade bergspartier. I den östra delen finns den 135 kvadratkilometer stora Tunaslätten, som utgör en stor del av kommunen.
Det första höjdpartiet ligger i norra delen. Vi har där bland annat Skålsberget, Risberget, Gerusberget samt Gimsklack (334,5 m) och Barberget (Amsbergs klack).
Ett annat höjdparti finns öster om Dalälven, med Fågelberget (299 m) och Hönsberget (287 m).
Det tredje ligger väster om Tunaslätten med höjdpunkter på 378 m, 425 m och 400 m.
Det fjärde bergsområdet finner vi söder om Norån, ett område med 23 på höjder över 400 m och upp till 490 m.
Det femte bergsområdet ligger i trakten av Tuna – Hästberg - Norån, Skenshyttan i Silvberg samt Baggbo och Murbo.
Det sjätte och sista bergsområdet ligger kring Skenshyttan – Halvarsgårdar fram till Knutshyttan med Solklinten och Hovgårdsklack.

Berggrunden kring Borlänge består i huvudsak av tre bergartsgrupper, nämligen leptitbildningar (metavulkaniter), så kallade urgraniter (äldre graniter)med inslag av grönstenar och yngre graniter. Äldst av dem är leptit, som i stort sett har samma beståndsdelar som gnejs, nämligen kvarts, fältspat och glimmer.
Leptit har vulkaniskt och sedimentärt ursprung, är finkornig och nästan tät. Ingående mineral uppträder i lager och ger därför bergarten ett strimmigt utseende. I Borlänge är berggrunden starkt genomvävd av yngre granit och pegmatit. Leptiterna har kraftigt omkristalliserats och övergått till gnejsiga, delvis ådergnejsiga former. Även öster om Falun är berggrunden uppbyggd på samma sätt.Graniterna har samma mineralsammansättning men kan även innehålla lite järn. De har inte gnejsens strimmighet utan är massformiga, det vill säga alla mineral som ingår är av samma storlek.
Grönstenar är basiska, har ett mörkare utseende och är sammansatta av mörka mineral, fältspat och några andra grönaktiga mineral. På en del platser finns kalksten och malmmineral.
Större delen av kommunen ligger på äldre granit, så kallad urgranit. Vi finner den i bergsområdet mellan Gimmen och nedre Valsan fram mot Kuså gruvor, begränsat i norr av en linje från Dalsjö över Gylle och slätten fram till trakten av Mats Knuts, i väster av slättgränsen, i söder av en östvästlig linje som går strax norr om Stora Tuna station och i öster ungefärligen där kommungränsen går. Ett grönstensområde ligger däremellan och når ner till Sellnässjön och slättens sydgräns, därefter fortsätter graniten till kommunens syd- och sydvästgräns.
Den yngre graniten utbreder sig i ett område som i öster börjar med bergsområdet norr om Hönsarvet och som fortsätter i en linje genom Borlänge i söder och
Ängesgårdarna i norr, därifrån vidare åt öster, följer slättens gräns och i trakten av Floda vidare västerut.
Grönstenen finns i Tunaslättens södra del, når Sällnässjön och sträcker sig vidare till bergen ovanför Nyby. Även vid Kusågruvor förekommer grönsten.
Gnejsartad leptit förekommer i ett stråk från bergen vid Nygårdarna genom Borlänge och går österut till gränsen vid Ösjön. Samma bergart uppträder vid Ängesberget väster om Vallmoraåsens dalgång ner till Brusbo och Dalälvens krök vid Ängesgårdarna samt ner mot Mellanvalsan. I vägskärning 3_ kilometer söder om Baggbo finner man vacker leptit, genomskuren av pegmatitgångar. Leptit förekommer lite här och var inom urgraniten, yngre graniten och i grönstenarna.
Diabas uppträder i två system av gångar, ett går i sydväst-nordlig riktning, ett annat i sydost -nordvästlig. Diabasen förekommer i mörk färg och med en finkornig, tät grundmassa med inströdda korn av fältspat och kvarts. Gångarna förekommer i stor mängd i Stora Tuna och kallas även tunadiabaser. Man kan iaktta dem på många platser, t ex vid landsvägsskärningar i Halvarsgårdar, Alderbäcken, Spraxkya, vid Forsa klacks nordvästra del, och i stenbrott vid Jakobsgårdarna. Gångar med centimeter-till metertjocka band. I gamla skidbacken vid Nybro kan man studera såväl diabas som porfyr.
En yngre typ diabas, åsbydiabas, finns i en 65 meter bred bergsrygg som sträcker sig 1700 meter från Sörbo åt nordväst till Lusberget. Åsbydiabasen är jämnkornig med mörkgrå färg. I ett gammalt stenbrott kan man tydligt se hur den inträngande heta massan sprängt sönder den omgivande graniten, så att granitbitar nu ligger inne i diabasgången.
Landskapet kring Borlänge visar rikligt med förkastningar.

På fyra platser har hittats både fin- och grovkristallin kalksten i färgerna vit, grå, grön och röd.
Området norr om Borlänge består huvudsakligen av metamorfa (omvandlade) bergarter som bildats ur prekambriska vulkaniter och ur magmatiska bergarter med granitisk till dioritisk sammansättning.
Stor utbredning har leptiten, som är sura metavulkaniter med ryolitisk–dacitisk sammansättning. Dessa tidigt proterozoiska ((2500-540 miljoner år före vår tid) bergarter bygger upp Sveriges södra malmprovins, Bergslagen.
Dessa leptiter och plutoniter bildades kort före eller under den svekofenniska orogenesen (bergskedjebildningen) för ca 1900-1800 miljoner år sedan.
Bland dessa plutoniter (så kallas djupbergarterna) finns både äldre, det vill säga synorogena granitoider och basiska intrusioner samt yngre, senorogena granitoider. Synorogen betyder att graniten uppkom i samband med bergskedjeveckningens början, och senorogen betyder granit som uppkom i samband med dess avslutning.
Leptiten, bildad av vulkanaska och lavaflöden innehöll rikligt med inslag av kalksten som under orogenesen (bergskedjeveckningen) reagerade kemiskt, orsakades av heta lavaflöden och metamorterades till marmor och skarnmineral som flogopit, tremolot, mineral tillhörande humidgruppen, diopsid mm. Gränsade marmor och järnmalm mot varandra, blev den kemiska reaktionen ännu starkare och stora mängder skarn bildades. Nästan alla malmer i Bergslagen åtföljs av skarn. Det är där vi mineralsamlare har goda chanser att hitta mineralstuffer som t ex granat.

Stor upphetsning vållade ett mineralfynd på Grönsjöberget för några år sedan, babingtonit, ett svartglänsande mineral som medlemmar i TGF samlade redan på 1970-talet utan att veta dess exakta tillhörighet.
Babingtonit från Grönsjöberg beskrevs första gången i TGF:s medlemsblad Stenbiten av medlemmen Peter Thornell (se Tidskriften Stenbiten nr 2, 1994 sidan 3). Senare kom en lovvärd vetenskapligt utförligare publikation i Mineralienzeitschrift Lapis, nr 2, februari 1996, sid 33).
Nu lite om babingtonitens bildningsbetingelser.
På båda sidor om babingtonitens fyndplats finns små stenbrott där kalksten utvanns. Bergartsryggen mitt emellan dessa två brott består av ett grovkornigt skarn, som inte får förväxlas med i marmorn inväxta skarnmineral. Skarnet bildades troligen av uppstigande floider ur den yngre granitoidkroppen vilket fick en kemisk reaktion med leptiten och marmorn som resultat. Detta skarn är sammansatt av skivig kalkspat, epidot, diopsid, wollastonit, vesuvian, tremolit, aktinolit, kvarts och granat (grossular/andradit). Fortfarande går det att hitta de flesta av nämnda mineral, till och med mycket små babingtonitkristaller. Babingtonitkristallerna hittades för det mesta tillsammans med finkornig kvarts och även små bergkristaller och epidotkristaller samt ett blå-vit- fibrigt mineral, en delvis kloritiserad klinoamfibol.
Babingtonitkristaller förekom i centimeter- till decimeterstora håligheter i marmorn.

Bergarter från Borlänges berggrund kan du se på museet.
Bland många olika bergarter finns även intressanta mineral. Vi tittar närmare på några av dem.
Wollastonit är iögonenfallande. Den förekommer tillsammans med grovkristallin urkalksten som stråliga aggregat i Grönsjöbergs gamla kalkbrott. Vittringsytan på wollstoniten gör att dess utseende liknar torrt trä. I UV- kortvågsljus har wollastonit en något dämpad, mörkgul fluorescens. En frisk brottsyta visar att de fibriga, färglösa till gråvita kristallerna ofta har sällskap med bl a granat.Wollastonit bildas genom kontaktmetamorfos, en process där inträngande magma utlöser kemiska reaktioner genom värmetillförsel och tryck samt att restmagmatiska lösningar omvandlar sidobergarten. Med den inträngande magman följer t ex kiselsyra. Tydlig blir kiselsyrans närvaro där karbonatstenar omvandlas. Den vid varje kontakt uppträdande omvandlingen av kalkstenen till diopsid, och vid närvaro av en viss järnhalt till hedenbergitskarn, samt vid närvaro av magnesium till wollastonitfels eller humitstenar (humitstenar övergår snabbt till serpentinmineral), visar oss att det finns en riklig kiselsyratillförsel även från den stelnande magman. Kring de flesta av vårt lands järnmalmer förekommer rikligt med skarn, som bildats genom kemisk reaktion mellan järnoxid, kalciummagnesiumkarbonat, kiselsyra samt lösningar av aluminiumsilikat. Här hittar vi samlare goda exemplar av skarnmineral, däribland amfiboler, pyroxener och granater. Skarnmalm som också förekommer i eller med skarn har brutits i Bergslagen, d v s järn-, sulfid- eller volframmalm. Från Fågelmyra kommer den grovporfyriska, svekofenniska graniten, med sina röda, tydliga, oftast rektangulära mikrolinögon. Både röd och grå granit förekommer. Från en pegmatit- gång kommer diopsidbreccia i kvarts. I tunna sprickor har det bildats decimeterstora s k kristallmattor, fullsatta med mycket små men högglansiga epidotkristaller med ovanpå liggande violetta flusspatkristaller. En fröjd för ögat! Den gråsvarta tunadiabasen bildar flera breda och tydliga gångar i bergväggen. Den har kraftigt kloritiska sprickytor. Tunadiabas pryder sin plats på bygdens museum.
Något västerut från Fågelmyra, vid Bullermyren, är berget öppnat genom stora sprängarbeten. Där finns liknande, vacker porfyrisk granit av samma ålder i både rött och grått. Goda visningsblock finns i museet. Borlänges berggrund härbärgerar naturligtvis många fler mineral, bergarter och malmer än vad vi här tagit upp. Mål för framtida exkursioner?. Vi har den vackra, leverbruna till röda gustafsporfyren. Många gruvor ligger inom Borlänges gränser. Rommegruvan bröts kring 1870-talet, under vilken tid 218 ton magnetitmalm utvanns. Vidare finns Laxsjöfältet, Tuna-Hästbergsfältet, Bagghyttegruvan, Idkerbergsfältet, Sellnäsfältet, Skvatterbergsgruvan, Snöbergsfyndigheten, Haggruvan, Kalkbergsfältet, Rågsvedsgruvan, Smågruvorna öster och väster om Borlänge, Kuså nickelgruva och Holmtjärngruvan. - en gedigen lista på framtida besöksmål .

Artikelns uppgifter självklart inte resultat av egna fysikaliska forskningar, utan resultat efter omfattande litteraturstudier, besök på en räcka geologiskt intressanta lokaler och inte minst många samtal med vännen geologen Folke Back. Artikeln sammanställdes för TGF:s geologikurs den 2 juni 2003, där vi besökte kalkbrottet i Grönsjöberg och stenbrottet vid Fågelmyra.

Källor:
Mineralienzeitschrift Lapis, 1996 nr 2.
Peter Kresten, Sven Aaro: Berggrundskarta SGU Ser. Ai nr 18.
SGU: Berggrundskarta över Kopparbergs län, Ser.Ah nr 18, Specialkarta 1991.
Harald Frendin: Stora Tuna, en sockenbeskrivning, 1959.
Berend: Chemische Geologie, Enke Verlag 1927.
Karl-Erik Perhans: Berg o jord i Siljansringen, 1988.
Bengt Loberg: Geol. material o Sveriges berggr. Nordstedt Förlag 1973, Geologi, Nordstedt F. 1980., Geologi, Prisma Förlag 1999. Med författarens tillstånd.
Maurits Lindström, Jan Lundkvist, Thomas Lundkvist: Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur 2000. Med författarens tillstånd.
A.E.Törnebohm: Om Sveriges viktigare diabas- och gabbro-arter. Kongl.Svenska vetenskaps-akademins handlingar, Bandet 14, nr 13. 1877.




©2001- GeoNord