REGIONAL GEOLOGI.

NORRBOTTENS GEOLOGI

Norrbotten indelas geologiskt i fjäll- och fjällrandsområdena samt urbergsområdet öster därom.

Urberget

Norrbottens urberg omfattar ungefär en femtedel av hela Sveriges yta. Berggrunden är varierande och man kan särskilja flera områden, som skulle kunna behandlas som enheter var för sig. Det är emellertid bättre att behandla hela urbergsområdet i ett sammanhang för att få en bättre överblick över detsamma.

Som ett resultat av länskarteringen på 1950-talet indelades urberget i en äldre, svionisk cykel och en yngre, karelsk cykel. Dessa åsikter har kommit till uttryck på kartan över urberget i Norrbottens län, utgiven år 1957.

SGU bedriver för närvarande i samband med malminventering en omfattande karteringsverksamhet i det järnmalmsförande stråket i Norrbottens län. Nya resultat har framkommit, som tyder på att den åldersindelning av bergarterna som upprättades i samband med länskarteringen är felaktig. Någon uppdelning på olika cyklar kan inte tillämpas. Detta innebär inte att länskartan är oanvändbar. De bergarter, som finns angivna på den, existerar fortfarande. Det enda som ändrats, är uppfattningen om hur gamla de olika bergarterna är i förhållande till varandra. Härvidlag står man i dag på en betydligt säkrare grund än tidigare, eftersom man nu kan göra tillförlitliga åldersbestämningar av bergarter med radioaktiva dateringsmetoder .

Den nuvarande åldersindelningen i Norrbotten, vilken redovisas nedan, överensstämmer i stort med den som gällde före länskarteringen.

Milj.år
Ytbergarter
Djupbergarter
1540
-
Granitgruppen: Graniter (Linagranit) med pegmatit och aplit
-
Kvartsitgruppen: Kvartsit—sands tenar med konglomerat och fyllit
-
1605 Porfyrgruppen: Sura och intermediära vulkaniter med inslag av basiska vulkaniter. Apatitjärnmalm och kopparmineralisering
-
1750 Dublonvulkanit i Västerbotten
-
1790
-
Revsundsgranit
1880
-
Granodioritgruppen: Granodiorit med diorit och gabbro. Nickelmineralisering
-
Skiffer—konglomerat—gruppen:Glimmerskiffrar med inslag av biotitrika kvartsiter, samt konglomerat
-
-
Grönstensgruppen: Basiska vulkaniter med inslag av klastiska och kemiska sediment.Skarnjärnmalm, skiktad järnmalm och sulfidmalm
-
2750 Diskordans Granit norr om Kiruna

Den äldsta bergarten i Norrbotten finner man norr om Kiruna. Det är en biotit förande granit, som ibland är porfyrisk och svagt förgnejsad. Mellan graniten och den yngre grönstensgruppen förekommer bottenbildningar, huvudsakligen utbildade som ett kalkigt konglomerat. Radioaktiva åldersbestämningar visar att graniter har en ålder på omkring 2750 år. I området norr och väster om Lannavaara finns bergarter av sediment, mestadels kvartsiter, vilka vilar på gnejser av okänt ursprung. Dessa bergarter är dock äldre än grönstensgruppen, men är inte daterade med radioaktiva åldersbestämningsmetoder.

Ytbergarterna i Norrbotten kan indelas i fyra olika grupper. Äldst är grönstensgruppen. Den består i huvudsak av grönstenar och porfyriter.

Grönstenarna utgörs av ytbergarter av basaltisk sammansättning och intrusiva bergarter med samma sammansättning som förekommer som smärre kroppar. Det finns inom vissa områden, huvudsakligen i de yngre delarna, inlagringar av tuffer, tuffiter, fylliter, grafitskiffrar, karbonatstenar, märgelstenar och kvartsiter.

Porfyriterna, som är vanligast i området kring Kiruna och väster därom, har mestadels en basaltisk eller andesitisk sammansättning. Ibland har de inlagringar av sura vulkaniter, tuffer, tuffiter och sediment.

Grönstensgruppen överlagras av glimmerskiffrar och konglomeratbergarter. Glimmerskiffrarna är vanligast. De innehåller förutom biotit bl.a. granat. I underordnad mängd förekommer bland skiffrarna biotitrika kvartsiter. Bergarterna i konglomeratfragmenten består huvudsakligen av vulkaniter och i mindre mängd av sedimentära bergarter. Denna skiffer—konglomeratgrupp har en begränsad utbredning men utgör en tydlig ledhorisont.

Yngre än grönstens- och skiffer-konglomeratgrupperna är porfyrgruppen, tidigare kallad “Kiruna-Arvidsjaurkomplexet”. Dessa bergarter finns från Svappavaara och västerut. De saknas sålunda i den östra delen av det järnmalmsförande stråket. Bergarterna består huvudsakligen av vulkaniter, ofta utbildade som porfyrer. Porfyrerna är många gånger väl bevarade, men till en del har de porfyriska dragen utplånats genom omkristallisation och bergarterna har blivit leptitartade. Talrika inlagringar av basiska vulkaniter, mestadels utbildade som porfyriter ingår i porfyrgruppen. Inlagringar av konglomerat och skiffrar förekommer i mindre mängd. Radioaktiva åldersbestämningar utförda på porfyrer dels från Kiirunavaara och dels från Kaska Tjåurek, SV om Kiruna, har givit värden på omkring 1650 milj. år.

Från trakten söder om Jokkmokk och ner till Skellefteåfältet utbreder sig ett område som brukar kallas Arvidsjaurfältet. Där finns en rikt differentierad svit av vulkaniska bergarter med basalt i botten och sedan allt surare porfyrer uppåt.

Porfyrbergarterna är vanligen mycket väl bevarade. I samband med sulfidmineralisering efter brott- och förskiffringszoner har de dock ibland blivit omvandlade till sericit-kloritkvartsit. Dessa porfyrer omges av dels den äldre Arvidsjaurgraniten och dels en yngre granit.
Arvidsjaurporfyrerna brukar parallelliseras med Kirunaporfyrerna. De båda områdena är dock åtskilda av ett stort område med granit och metamorfa bergarter omkring Jokkmokk. Frågan om deras inbördes ålder är därför fortfarande osäker.

Den yngsta gruppen av ytbergarter är kvartsitgruppen, som endast har en begränsad utbredning. Den består av kvartsitsandstenar med inlagringar av konglomerat och någon gång även av fylliter. Bollmaterialet i konglomeraten utgörs i huvudsak av porfyrgruppens bergarter. Gruppen har vid länskarteringen benämnts “Vakko serien .

Djupbergarterna i Norrbotten förekommer, förutom den tämligen lokalt uppträdande “äldre” graniten norr om Kiruna, i två grupper av olika ålder. Den äldre av dessa, som vid länskarteringen kallats “Haparandagranitserien”, utgörs av en differentierad bergartsserie.

Denna bergartsserie förekommer uteslutande i området öster om Svappavaara fram till finska gränsen, och är i stort knuten till områden med grönstensgruppen och skiffer-konglomeratgruppens bergarter.

Vid Haparanda och väster därom har serien en ålder på 1885 milj, år. Denna bergartsgrupp är alltså äldre än porfyrgruppen.

Den yngre djupbergartsgruppen, som genomsätter samtliga ytbergarter och granodioritgruppen, uppbyggs av graniter. Den vanligaste bland dessa är den s.k. Linagraniten, som är 1545 milj, år gammal. Linagraniten åtföljs av pegmatit och aplit och har i allmänhet ett klart intrusivt uppträdande gentemot äldre bergarter .

Graniterna bildades i samband med en betydande veckning av jordskorpan. Stora delar av berggrunden nedsänktes till sådana djup att en del av de äldre bergarterna smältes och överfördes till graniter medan andra delar genom metamorfos överfördes i gnejser. Gnejserna, vilka i huvudsak uppträder längs finska gränsen, består mestadels av bergarter tillhörande grönstensgruppen, men till en del ingår även de äldre djupbergarterna i dessa.

Ytbergarterna i den västra delen av länet, söder om järnmalmsstråket består mestadels av sura och intermediära vulkaniter, som motsvarar de bergarter, som uppbygger porfyrgruppen. I den östra delen av länet består ytbergarterna däremot av basiska vulkaniter och sediment, som liknar bergarterna i grönstensgruppen. Relativt betydande ytor täcks även av djupbergarter, som är likartade med Haparandagranitseriens bergarter. De till arealen mest utbredda bergarterna i området söder om det järnmalmsförande stråket utgörs dock av graniter av samma karaktär, som de, vilka tillhör Linagranitgruppen.

Vulkaniterna i Skellefteåfältet gränsas mot skifferserien efter en kontaktlinje som går i VNV riktning på en sträcka av mer än 15 mil. Öster om Jörngranitmassivet löper skiffergränsen i nord-syd cirka 10 mil. Skellefteåfältsvulkaniterna övergår i Arvidsjaurporfyrer i Degernästrakten och avbryts sedan av Arvidsjaurgranit. Drar man emellertid ut en förlängningslinje av skifferkontakten mot norr genom granit och porfyr så kommer man till Laver, som ligger i en skiffer! porfyrkontakt. Även där är den nord-sydliga riktningen påfallande. Öster om Laver saknas blottningar över stora områden. Där finns kanske skiffer också. Laver skulle då ligga i samma läge som malmerna i Skellefteåfältet.

Norrut är skiffern svar att följa. Den blir sönderflikad och starkt uppblandad av graniter och andra bergarter.
Från Jokkmokk till Kiruna går ett porfyrstråk i nord-sydlig riktning, och därifrån går ett lika brett stråk av Arvidsjaurgranit vidare mot norr. Åtskilliga mil på båda sidor om porfyrstråket finns porfyrflikar och strimlor och där utanför kommer sediment på båda sidor, som enligt den nyaste uppfattningen vid SGU skall vara likåldriga med porfyrerna men utgör en annan facies.

Arvidsjaurporfyrerna är svagt veckade i nord-syd. Kirunaporfyrerna bildar ett
synklinalsystem från Jokkmokk mot norr. En tvärsynklinal i öst-väst går över Kirunaområdet till Pajalafältet. En annan parallell sådan går genom Malmberget-Nautanen och en tredje genom Jokkmokk. Norr om Kiruna finns också tvärsynklinaler.

Kirunaporfyrer och Arvidsjaurporfyrer har parallelliserats med varandra, men det är ännu icke klarlagt om de verkligen är likåldriga.

Basiska intrusivbergarter är ganska sällsynta i Västerbotten medan de i Norrbotten är relativt vanligt förekommande. Särskilt påfallande är ett ca 5 mil brett bälte med ett stort antal basiska massiv, som sträcker sig från Torneträsk efter Torneälv ner mot Pajala och sedan österut in i Finland. Ett annat bälte går lite längre söderut från Stora Lulevatten österut över Gällivare till Tärendö. Ett tredje bälte går från Jokkmokk mot Haparanda och ett fjärde från Storavan österut över Boden mot Haparanda.

Genom hela Norrbotten men framför allt genom de västliga delarna bort emot fjällranden löper en utpräglad struktur i nord-nordöst. En annan viktig riktning är nordväst. Den är inte så skarpt utbildad och är troligen äldre än den förra.

Haparanda-Arvidsjaurgraniter ligger delvis efter den riktningen. Nord-syd är riktningen för det band av porfyr som sträcker sig från Jokkmokk till Kiruna och efterföljes av ett band av äldre granit som går vidare ända till Råstojaure. Särskilt mot öster finns många paralleller till denna riktning.

Riktningen ostnord-ost förekommer särskilt i ett bälte mellan Slagnäs och Korpilombolo. Det kan fastän svagt, skönjas ner genom Västerbotten.




©2001- GeoNord