REGIONAL GEOLOGI.
VÄSTERBOTTENS GEOLOGI
Umeås Berggrund
©2004 Torbjörn Jonsson

Berggrunden i Umeå tillhör Härnöformationen och startade som en bergartsbildning orsakad av bergskedjeveckningar för ca 2000 Ma (miljoner år) Den kan indelas i flera stadier och börjar med en sedimantation i det djuphav som då täckte området. Grundare områden fanns vid nuvarande Skellefte-fältet och i Mellansverige. Härnöserien, som sträcker sig från Hudiksvall i söder till norr om Umeå är en effekt av denna sedimentation. Vickningen avslutades ca 1800 Ma och under denna tid hade även intrusioner av gnejsgranit hunnit bildas. Under veckningen omvandlades sedimenten till gråvackor och en del vidare till biotit-plagioklasskiffrar och de mer muskovitrika sedimenten blev till gnejser.

Idag karaktäriseras Härnöformationen av skiffrar och gnejser samt till ortognejs omvandlad granit. Bergarterna har åldrar mellan 1905 – 1860 Ma.

I Härnöformationen finns det metamorfa sediment av gråvacka och argillittyp med mäktigheter upp till 10 km i Härnösand - Örnsköldsviksområdet.
Starkt migmatiserad gråvacka som ”öar” i granodioritiskt mobilisat finns tex i vägskärningen vid Rödberget (E12 - Vännäsvägen).

Vägskärningen vid Rödberget.

Här finns också starkt veckad biotit-plagioklasskiffer.

Vägskärningen vid Rödberget.
Vägskärningen vid Rödberget.

Gråvackan kan många ställen visa graderad skiktning som vid den lilla skärningen vid Liljansvägen.

Sprängmaterial vid Liljansvägen.

På en del platser finns det svarta grafitrika skiffergångar men dessa är mjuka och lättvittrade och syns därför oftast dåligt. Vid Trollberget längs Kullavägen finns ett avtäktat område med biotit-plagioklasskiffer och till amfibolit omvandlade basiska lavor och tuffer (vulkaniter).

Trollberget längs Kullavägen.

Veckningen har stjälpt upp sedimenten till lodrätt stupning.
Sen- till postorogena intrusiv av pegmatittyp, bildade genom uppsmältning i övre jordskorpan, Härnögraniter, är gråvita till rödaktiga och innehåller ibland förutom muskovit även svart turmalin. Vid Bergöbron, Obbolavägen, finns ett sådant intrusiv.

Ibland finns det lösa, av isen hittransporterade block av Revsundsgranit som visar inslag av Härnögraniten, vilket visar att Revsundsgraniten är yngre.

Anorogena yt- och intrusivbergarter 1.7 – 1,2 Ma av Rapakivityp finns på skäret Bonden utanför Nordmaling, där även den yngsta Västerbottensgraniten finns.
Anortosit finns i en zon vid kustbandet från Sörböle till Norrmjöle och ljus gabbro finns som en ca 300 m gång vid Järnäsklubb, Nordmaling. Hattholmen vid Sörböle består av anortositer, hornbländeiter och pegmatiter med en ålder 1676 – 1663 +- 24 Ma (Miskovsky, Kähr 1981).

Umeälvfårans berggrund domineras av biotitplagiklasskiffrar som visar på selektivvittring bla vid Sörfors
eftersom inslag av ådrig, granatförande amfibolitskiffer påverkar vittringen.

Umeälvens fåra i Sörfors.

Djupgrönstenar, svagt basiska, dioritiska, finns tex i Hamrinsberget, Lilljansberget, Mariehemsberget och vid Bergöbron och Holmsund och bildar långsmala N-S orienterade ryggar. Djupgrönstenarna är mörka och medel till grovkorniga med mindre än 15% kvarts.

Till ortognejser, gnejsgraniter, omvandlade graniter finns ofta högt i terrängen. Hamptjärns- och Tjälamarksberget samt Omberget i Holmsund.

Hamptjärnsberget.




©2001- GeoNord