REGIONAL GEOLOGI.

VÄSTERBOTTENS GEOLOGI

Västerbottens berggrund indelas i fjäll- och fjällrandsområdena samt urbergsområdet öster därom.

Urberget

Urbergsområdet uppdelas i det stora sedimentgnejsområdet närmast kusten, det likaledes stora Revsundsgranitområdet mellan fjällen och gnejsområdet samt i nordöst Skellefteåfältet, ett några mil brett område vilket sträcker sig från kusten öster. om Skellefteå, efter Skellefteåälven cirka 18 mil inåt landet.

För urberget gäller följande åldersschema: (förenklat efter S Gavelin)

De olika bergarterna fördelar sig på hela arealen enligt nedan:

Skellefteåvulkanitserien.
Vulkanit är ett sammanfattande namn för alla vulkaniska produkter såväl lavor som tuffer (arkprodukter från vulkanutbrott). I vulkanit— serien överväger tufferna över lavorna. När dessa bergarter blivit utsatta för tryck— och temperaturförhöjningar har de undergått olika omvandlingar, så att alla övergångar finns från relativt Oomvandlade till helt omvandlade bergarter. Bergarterna är till största delen sura (kiselsyrarika) men även basiska (kiselsyrafattiga) partier förekommer. Inom vulkanitserien är den övervägande delen av Västerbottens malmer och malmanledningar belägna. I samband med de malmförande lösningarna har bergarterna ofta ytterligare omvandlats till sericitkvartsit, kloritkvartsit respektive sericitskiffer och kloritskiffer. Dessa senare omvandlingar har träffat berggrunden i olika omfattning. I Bolidenområdet bildar de smärre zoner (aureoler) omkring malmerna medan i Kristinebergs området ett cirka 100 km2 stort område är sericitomvandlat.

Malmerna ligger oftast i vulkanitserien på gränsen mot Skellefteåfältets skifferserie, t.ex. Boliden, Rävliden, ibland mot gränsen för Jörngranit ex. Kristineberg.

Skellefteåfältets sediment- eller skifferserie täcker dubbelt så stor yta som vulkanitserien och har sin största utbredning i länets nordöstra del. Serien består till övervägande del av skiffer, dock med lager av andra sedimentära bergarter som kvartsit, konglomerat och kalkiga sediment. Vulkaniska bergarter, vanligen basalter (mörka lavor), ingår, men de är av underordnad betydelse.
Övergången mellan vulkanitserien och skifferserien är ofta successiv och de båda seriernas bergarter växellagrar med varandra. Gränsen mellan serierna brukar läggas vid den understa uthålliga horisonten av svartskiffer, en grafitrik tät skiffer, som ofta för magnetkis. Svartskiffern kan lätt följas med magnetiska och elektriska mätmetoder. Den har härigenom haft stor betydelse för malmletningen genom att man med dessa mätningar kan bestämma gränsen mellan vulkanit och skifferserien.

Man har ej funnit någon brytvärd malm i skifferbergarterna. Magnetkis förekommer ofta, svavelkis ibland. Den bildar då ofta band och sliror, ofta med svavelkisen som stora kristaller. Kopparkis kan förekomma men mycket sparsamt. Både vulkanit- och skifferserien har utsatts för kraftig veckning och i samband med denna trängde Jörngraniten fram.

Jörngraniten har sin huvudsakliga utbredning omkring Jörn samt i ett litet massiv öster om Kristineberg. Graniten är vanligen av en grå, medelkornig typ, som är något förskiffrad i gränsområdena. Här förekommer basiska (mörka, kvartsfattiga) gångar.

Yngre än Jörngraniten är Revsundsgraniten, som upptar den ojämförligt största arealen inom länets mellersta och västra delar. Den utgörs vanligen av en mycket grovporfyrisk granit med 1 - 5 cm stora rektangulära fältspatskristaller. Färgen är vanligen vit till vitgrå men röda varianter förekommer även. Största delen av Revsundsgraniten utmärker sig för sin enformighet både vad det gäller utseende och mineralbeståndsdelar. Endast i den norra delen av massivet förekommer några mindre partier med finkorniga varianter.

Revsundsgraniten är fattig på malmmineral och i Västerbotten har ej någon malm hittats i den. I Västernorrlands län däremot finns en mindre rik kopparkismineralisering i en sprickzon i Revsundsgranit.

Den östra delen av länet domineras av ådergnejser eller sedimentgnejser, som de också kallas på grund av sitt ursprung. De utgörs av omvandlade sediment, troligen av samma typ som i Skellefteåfältets sedimentserie.

Den vanligaste utbildningen av gnejser är en väl förskiffrad bergart med rikligt med väl orienterade glimmer och med omväxlande ljusare och mörkare ådror. Glimmern är vanligen biotit (mörk glimmer), som vittrar mycket lätt i denna bergart. Den får då en guldgul färg och glänser starkt i sol- eller elljus. Den vittrade glimmern är dock lätt att skilja från malmmineral, dels för att den lätt går att peta bort ur provet i tunna genomskinliga skivor och dels på grund av dess ringa tyngd. Om man tar den vittrade glimmern i en flaska med vatten och skakar om ordentligt grumlar glimmerkornen vattnet medan malmkornen snabbt sjunker till botten då skakningen upphör.

Magnetkis är ett ganska vanligt mineral i gnejsen. Den gör att bergarten ofta är vittrad. Magnetkisen kan innehålla nickel, dock har de nickelhalter, som hittills erhållits på analyser av gnejs, varit för låga för att vara av intresse ur ekonomisk synpunkt.

Övriga malmmineral är sällsynta. Grafit förkommer ofta i gnejsen, där den bildar sliror om någon centimeters bredd samt smärre ansamlingar, dock utan att nå sådana mäktigheter att brytning lönar sig. Gnejsen åtföljs av pegmatiter av ibland ansenlig mäktighet.

Ovanpå de tidigare nämnda vulkaniterna i Skellefteåfältet ligger Vargforsserien. Denna bildar ett smalt bälte efter Skellefteåfältet från stambanan (vid Kusfors) och några mil västnordväst. Den finns även i mindre massiv, dels vid Ledfat mellan Slagnäs och Adak, dels vid Dublon nordväst om Sorsele.

Serien består av mycket grova sediment och grönstenar. Sedimenten utgörs till stor del av konglomerat.

Sorselegranit förekommer kring Sorsele och Slagnäs. Det är en ung granit (dock tillhörande urberget), röd till grå med relativt lite kvarts, ofta med relativt mycket mörka mineral. Den åtföljs ofta av basiska gångar.




©2001- GeoNord