SUNDSVALL LOGO

  SUNDSVALLS GEOLOGISKA SÄLLSKAP

Almungeresan, SGS, 9-11 juni 2006

9/6

Med start sent på fredagsförmiddagen anträdde Thomas och jag vår färd till norra Uppland och Almunge med omnejd.
Vi skulle sammanstråla med övriga deltagare i årets klubbexkursion vid Bergby Gård; ett pensionat och stugby inte långt från Väddö.
Vid 18-tiden gjorde vi en avstickare till ett kalkstensbrott i Liäng; någon mil väster om Forsmark, för att där slåss med mygg och hitta andradit-granat samt grovt kristalliserad diopsid.

Efter två timmar i den varma kvällssolen på de omfattande varphögarna, med åtskilliga myggbett och andradit- och grossularstuffer, fortsatte vi och checkade vid 22-tiden in i vår stuga som vi skulle dela med vår anlitade guide Per Nysten, som skulle ansluta till oss på lördagmorgon.

10/6

Efter frukost och samling på parkeringen, där Per Nysten orienterade oss om den Uppländska berggrunden, begav vi oss till Nothamn på Väddö,

ett gammalt fiskeläge med en brokig smugglingshistoria, där vi gjorde en geologipromenad medan Per Nysten berättade om bergarterna i hällarna vi gick över.
Vi såg gabbro/diorit i dessa hällar, med mäktiga omvandlade kalkstensgångar genomsättande dem.
Dioriten är en vanlig bergart i Uppland. Här genomsätts den av fältspatrika pegmatiter.
Utanför Väddö, åt öster, utgörs berggrunden av ung jotnisk sandsten där trilobiter från den tidiga paleozoiska eran kan vara inlagrade.
I kontakten mellan dioriten och den omvandlade kalkstenen ( marmor) finns mycket skarnmineral; ex.vis vesuvian(idokras), skapolit och epidot.
I hällarna på Nothamnsstranden kunde vi se boudinering (”korvar”) av vulkaniska lager och ränder av vulkanisk aska.
I skarnzonen syntes även granater, som bildats genom förening av kalcium från kalkstenen och kisel+aluminium+järn från dioriten.
Skarnet har en grågrön till gulgrön färg beroende av om det är pyroxen eller epidot/vesuvian som ingår.
Skapoliten i skarnet är grå till vit.

Vid en 5-minuters promenad från Nothamn till Tistronviken åt söder, längs en skogsstig, noterade vår klubb-botaniker Gösta, lokaltypiska örter och växter som:
Majviva
Trolldruva
Måbär
Blågröe
Piprör
Luktviol
Getrams
Storrams
och Fulkört, för att nämna några.

I Tistronviken finns i häll en mäktig pegmatitgång med tjocka muskovitpackar och rödvit fältspat, som till stor del utgörs av mikroklinpertit ( mikroklin med lameller av albit insprängt i sig ).
I den del av Tistronviken som kallas Rödviken har man sprängt ut lite i ett pegmatitparti där det finns stora kristaller av mikroklin (c:a 45x45 cm ), och muskovit.

Här finns även små granater av ädelstenskvalitet, förmodligen någon almandin/spessartin-variant, samt mörkröd till svart kvarts. Monazit finns kristalliserat som små bruna plattor, och columbit som svarta korn.

Vi travade tillbaks till Nothamn för att luncha i gröngräset.

Efter att ha pustat ut begav vi oss till norra sidan av Nothamn; en 10-minuters promenad, för att där hitta vacker vesuvian i grova kristaller i skarnbergarten, och mineralet fergusonit(y) i pegmatiten.
Undertecknad hade glädjen att råka finna en vacker blemma med molybdenglans i en pegmatitstuff.
Kl. 13 bröt vi upp, och styrde kosan mot västra sidan av Väddö, närmare bestämt volframgruvan i Norra Fjäll, där vi lyckades hitta stora klumpar med ren scheelit(CaWO4) samt epidotkristaller.

Vid 15-tiden återupptog vi vår exkursions-odyssé, och for iväg till Herräng, där fynd av vackert kristalliserad grossular väntade oss.

I Herräng bjöds vi förutom på mineral, även på blommande fägring. En lokal med orkidee´n  S:t Pers Nycklar blommade för fullt, så man fick vara lite försiktig i stegföringen.
I ett parti med sprängsten under havtornssnåren i strandlinjen hittade vi i kalkskarnet fina stuffer av grossular med epidot och skapolit. Grossular-granaten hade färger från brun-röd-orange till gul-grön.

Nöjda för dagen; åter till Bergby gård, och en gemensam middag i stilfull bruksmiljö, med läcker abborrfile´på tallrikarna.
På kvällen vid mörkrets inbrott gjorde några av oss en spontan mini-exkusion för fot till volframgruvan Norra Fjäll, där vi med Thomas kraftiga UV-lampa gjorde flera fynd av scheelit. I mörkret glimmade fragmenten i varpen som stjärnor.

11/6

Städade ut oss från stugan, och for vid 9-tiden till Almunge; det alkalina massiv som har en nefelinrik gabbro som kallas canadit (nefelinsyenit )
Canaditen ingår i en bergartsgrupp som kallas theralitisk;efter grekiskans ord för ”förfölja” ”sträva mot”, antagligen för att bergarterna är sällsynt förekommande och inte lätta att hitta mer än på ett fåtal ställen på vår jord, samt för att de alla innehåller nefelin som inte riktigt är en fältspat, utan bara en fältspatoid.

Petrologiskt är det en nefelinhaltig plagioklasrik djupbergart, som beroende av fördelningen mörka o ljusa mineral har skiftande useende.
Umptekit ( efter Umptek, Kola-halvön ) är en annan syenit hörande till massivet; det är en ljust brun-rosa granitliknande fältspatbergart.
Den  theralitiska canaditen har en trakytisk textur, vilket innebär att den som en snabbt avsvalnande syenit har samma yttring som syenitens ytbergart = trakyt; små sammanväxta kristaller.
Dess mineralinnehåll utgörs av albit(+ oligoklasalbit), alkalihornblände, nefelin, grön biotit, titanit, apatit, och pyroxen.
Det finns fyra typer av canadit, som delas in i mörka och ljusa, där de ljusa är yngst och har minst nefelin.
Den allra ljusaste canaditen kallas leuko-canadit och är nästan vit ( albitsyenit ) med endast lite svarta mineral.

Vi gick från Skallerbol genom området där vi i hällar noterade de olika bergarterna och knackade åt oss stuffer, med en avslutning vid gården Såg, där vi i en ljus canadit lyckades hitta sodalit.

Nu var dagen långt liden, och vår återfärd hemåt stod för dörren, men inte förrän vi gjort ett besök vid Vigelsbo Gruvor där vi hoppades hitta fina granater.

 Där fanns mycket varp och mycket mygg och mycket stekande sol, så vi var mer än nöjda när vi slutligen, efter att ha avtackat vår eminente guide Per Nysten med en Alnö-stenlåda, vände kosan hemåt vid 15-tiden.

Vid pennan,
Jens Vikström
Foto: Thomas Binett



©2001- GeoNord