SVENSKA MINERALFYND
NYA IMA GODKÄNDA SVENSKA MINERAL
1996-2021
Gediget antimon, Nurmo, Finland
© 2002 GeoNord.
 Prismatine, Stakholmen, Hälsingland, Sweden.
Size of the picture 10 cm
© 2002 GeoNord.

1991.

DISSAKISIT-(Ce) / BASTNÄSIT
FRÅN ÖSTANMOSSAGRUVAN OCH KOBERGS ZINKGRUVA

Detta sällsynta mineral utgör Mg-analogen till allanit-(Ce). Geijer beskrev 1927 ett mineral från Östanmossagruvan, Norberg i Västmanland, vilket han ansåg vara Mg-analogen till allanit. Detta mineral gav han namnet "magnesium ortit". 1988 undersökte Peacor & Dunn denna magnesium ortit, och deras rapport gav besked att magnesium ortiten inte längre var att betrakta som Mg-analogen till allanit och att det var frågan om ett nytt mineral, som de gav namnet dollaseit-(Ce). 1991 beskrev Grew et al ett nytt mineral för världen, detta ansågs vara den riktiga Mg-analogen till allanit-(Ce). Detta mineral upptäcktes för första gången på Antarktis och gavs namnet dissakisit-(Ce).

Dess kemiska formel är Ca(Ce,La)(Mg,Fe2+) (Al,Fe3+)2[O/OH/SiO4/Si2O7]. Mineralet tillhör det monoklina kristallsystemet, färgen är gulbrun till rödbrun, hårdheten är 5-6. I Grews artikel (1991) nämns att dissakisit-(Ce) även har hittats vid Östanmossagruvan i Norberg, tyvärr är beskrivningen knapphändig, men det framgår i alla fall att mineralet har påträffats i några olika parageneser. Dels förekommer dissakisit-(Ce) i tremolitskarn med kalcit och lokalt även kondrodit. Ett annat uppträdande är i magnetitmalm tillsammans med cerit och aktinolitskarn.

1992 beskrev Zakrzewski et al bl.a. allanit-(Ce) från Kobergs zinkgruva i Värmland, i ett tillägg i slutet av artikeln menar författarna att de kemiska- och optiska egenskaperna samt mineralparagenesen för allanit-(Ce) är lika som för dissakisit-(Ce), så allaniten är att betrakta som en dissakisit.

Referens
Geijer P. (1927): Some Mineral Associations from The Norberg District. SGU, Ser C, nr 343.
Grew E. et al (1991): Dissakisite-(Ce), a new member of the epidote group and the Mg analogue of allanite-(Ce), from Antarctica, s 1990-1997. The American Mineralogist, vol 76.
Peacor D.R. & Dunn P.J. (1988): Dollaseite-(Ce) (magnesium orthite redefined): Structure refinement and implications for F + M2+ substitutions in epidote-group minerals, s 838-842. The American Mineralogist, vol 73.
Rouse R.C. & Peacor D.R. (1993): The Crystal structure of Dissakisite-(Ce), the Mg analogue of allanite-(Ce), s 153-157. The Canadian Mineralogist, vol 31.
Zakrzewski M.A. et al (1992): Rare-earth minerals yttrian zirconolite and allanite-(Ce) and associated minerals from Koberg mine, Bergslagen, Sweden, s 27-35. Mineralogical Magazine, vol 56.

Summary:
Dissakisite-(Ce) from two swedish localities: Östanmossa mine, Norberg district, Västmanland and Koberg mine, Filipstad district, Värmland. The subaluminous, ferroan dissakisite-(Ce) at Östanmossa, occurrs in tremolite skarn with calcite and locally with chondrodite as well as in magnetite ore, associated with cerite-(Ce) and actinolite skarn. At Koberg mine dissakisite-(Ce) occurrs in a sample of "sköl" consisting phlogopite, clinohumite, diopside, galena, arsenopyrite and pyrrhotite. Other associates are apatite, barite, yttrian zirconolite and rare badde-leyite.
Bastnäsite from Östanmossa mine, Norberg district, Västmanland, Sweden. Bastnäsite occurrs intergrown with dollaseite-(Ce). It occurrs in the interstices between aggregates of dollaseite-(Ce) embedded in calcite-tremolite skarn.


1992.

PRISMATIN FRÅN STAKHOLMEN,
HASSELA I HÄLSINGLANDPrismatin VIII/B.31 - 12. Neso - subsilikat
(Mg, Al,Fe2+)5-6Al4(0,0H,F)3BO3(Si,Al)04Fynd av kornerupinliknande mineral från kvartsitbrottet i Stakholmen, Hälsingland, har analyserats på Naturhistoriska Riksmuseet.
Det nya analysresultatet pekar entydigt på det nya mineralet prismatin, som är boranalogen till kornerupin.
Detta borsilikat är känt sedan 1886. Det betraktades som en borrik variant av kornerupin. Genom en ny kemisk-strukturell analys, har det blivit att betrakta som ett självständigt mineral, det är boranalogen till kornerupin. Prismatin är gulbrun till grönbrun, brungrön, färglös, vit, grön, blå. Typlokalitet är Waldheim i Sachsen, Tyskland. Där uppträder prismatin som över 5 cm långa, kortprismatiska stänglar tillsammans med oligoklas, sillimanit, granat och turmalin.Referens.
Litofilen nr 1, 1992: Nytt mineral för Sverige, s 37.
PRISMATIN (PREVIOUSLY IDENTIFIED AS KORNERUPIN )
FROM STAKHOLMEN, HASSELA I HALSINGLANDRef.
Litofilen nr 1, 1992: New Swedish mineral, page 37.


1997.

HYTTSJÖIT
A NEW TYPE MINERAL FROM LANGBAN

Pb18Ba25Mn22(Cl/(Si15O45))6H2O

Summary:
Hyttsjöite is a new mineral from the Långban mines, Värmland, Sweden. It was found as small grains (0,1-0,6 mm across). Hyttsjöite occurrs in Mn-rich skarn with andradite, aegirine, rhodonite, hedyphane, calcite, quartz, melanotekite, potassium feldspar, pectolite and barite. The name is from Hyttsjön, which is a lake situated west of the Långban mines.

Ref: Grew et al. American Mineralogist 1996;81: 743 - 753
Source: Lapis 1996; 21(9); 36
Carl-Joban Lindén / Skrivkritan nr. 1 - 1997 / Skånes Geologiska Sällskap


NATIVE COPPER
FROM NORRA KARR, SMALAND

Summary:
Native Copper from Norra Kärr, Gränna district, Småland, Sweden. It occurr as a single grain (up to 1 mm across) in altered white grennait. Other minerals found in this speciement are ferrohornblende, catapleiite and fluorite.

Ref.
Thulin Hans (1996): Norra Kärr, s 17-51. Litofilen. nr 1 januari, årg 13. (medlemsblad för Västerås amatörgeologiska sällskap).
Mikael Jansson / BGS Bulletinen Nr. 1 - 1997 / Bergslagens Geologiska Sällskap


PYROCLORE
(Ca,Na)2Nb2O6(0H,F)
FROM FLINTEN, FALUN I DALARNA

Summary:
Pyrochlore occurs as black irregular masses in pegmatite associated with garnet at Flinten, Falun district, Dalecarlia, Sweden.
Source:
Mikael Jansson & Ingemar Johansson / BGS Bulletinen Nr. 1 - 1997 / Bergslagens Geologiska Sällskap


PHILOLITHIT
A NEW MINERAL FROM LANGBAN
Pb12O6Mn(Mg,Mn)2(Mn,Mg)4(SO4)(CO3)4Cl4(OH)12

Färgen är blekt gulaktiggrön, (äppelgrön) har diamantglans, hårdheten är 3-4 och strecket vitt. Denna nya karbonat- och sulfathaltiga bly/mangan oxihalogenid är mineralogiskt släkt med oxikloriderna blixit och sundiusit. Philolithit är extremt sällsynt och har hitintills hittats enbart på några museistuffer från Långban. Några typiska philolithit-prover härstammar från Flink-samlingen (före 1930) ur brytrummet med namnet "Amerika". Ävan bergsmannen och handlaren Erik Gustaf Warg har bidragit med an del rika mineralprov.

Philolithit sitter som krustor i form av små, små, fyrkantiga blad på plåtar och trådar av gediget bly i smala sprickor i den manganrika skarnmalmen till sammans med rikligt med kalcit, braunit, hausmannit, pyrochroit och manganrik phlogopit. Sporadiska följeslagare är hydrocerussit, mendipit, möjligtvis röd lithargit och spår av gedigen koppar. Philolithit bildar även finkorniga sprickfyllnader i mangansilikatrika karbonatbergarter. Kristaller upp till 0,2-0,3 mm har hittats.

Philolithit är genomskinligt till halvgenomskinligt, sprött och har mussligt brott, visar dock ingen fluorescens i UV-ljus. Upplöses i utspädd saltsyra. Namnet anknyter till grekiska philos (älskar) och lithos (sten).

Namnet hedrar alla vänner av mineralogin.. Detta namn bärs för övrigt av en förening som har nära anknytning till tidskriften Mineralogical Record i Los Angeles, Kalifornien. Originalbeskrivningen författades av Kampf, Mineral. Record 29, sidorna 201-206.
En typiskt philolithit-kristall, ritat av G. Neumeier med dataprogrammet EasyKristall.

I Skrivkritan : Carl-Johan Lindén - Nr. 2 1997 anges vidare att: Mineralet består av gallerliknande grundstomme / inre byggnad av kantdelade MnO6 oktaedrar kedjor länkade med hjälp av MnO4 och SO4 tetraedrar. Pb och Cl atomer besätter de öppna hålrummen mellan gallrets medlemmar och CO3 grupper länkar ytterligare MnO6 oktaedrar till Pb atomer. Strukturen kan således också ses som en kubisk tätpackning av O, Cl och Pb atomer. Mineralet uppträder såsom massiva granulära aggregat och enkla tetragonala tavlor i små sprickor i manganrikt skarn bestående huvudsakligen av finkornig hausmannit, calcit och manganophyllit. Andra associerade mineral är gediget bly, gedigen koppar och hydrocerrucit. Philolithiten anses vara en låg-temperatur produkt av skarn som omvandlats av alkaliska lösningar. Philolithiten har inget klyvningsplan och uppvisar ett conchoidalt brott dvs. som kvarts. Strecket är vitt och glansen är glasartad. Hårdheten är 3 - 4 på Mohs skala och den beräknade specifika vikten beräknad efter den kemiska formeln är 5, 9.

Summary:
Philolithite is a new mineral from the Långban mines, Filipstad district, Värmland, Sweden. Philolithite occurs principally as crustlike owergrowths and simple tetragonal tablets on subhedral lead, and on lead wires in a calcite rich Mn oxide ore matrix, dominated by braunite with lesser amounts of hausmannite, pyrochroite and manganoan phlogopite. Philolithite is pale to medium apple green with a white streak and adamantine luster (Kampf et al, 1998).
Ref:
Flink G. (1922): Förteckning på Stockholms Högskolas samling av nya eller ofull-ständigt beskrivna mineral från Långban, s 535-539. GFF, bd 44, h 3-4.
Kampf A.R., Moore P.B., Jonsson E.J., Sen Gupta P.K. & Swihart G.H. (1997): Philolithite, a new mineral from Långban named in honor of the Friends of Mineralogy, s 55. The Mineralogical Record, vol 28.
Kampf A.R., Moore P.B., Jonsson E.J. & Swihart G.H. (1998): Philolithite, a new mineral from Långban, Värmland, Sweden, s 201-206. The Mineralogical Record, vol 29.
Magnusson N.H. (1930): Långbans malmtrakt. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser Ca, nr 23.
Source: Mikael Jansson/Bergslagens Geologiska Sällskap.


CRYSTALLIZED ALBANDITE, CUBANITE AND PYRRHOTITE
FROM GARPENBERG NORRA, DALECARLIA IN SWEDEN

Summary
Crystallized alabandite, cubanite and pyrrhotite was found on calcite crystals from Garpenberg Norra, Darlecarlia in Sweden. Other assecories are pyrite (marcasite?) and asphaltum.

Ref:
Flink G. (1908): Bidrag till Sveriges mineralogi. AKMG, bd 3, nr 11.
Gatedal K. (1995): Alabandit, uraninit och pechblände från Garpenberg Norra, s 13. Litofilen, nr 2.
Zakrzewski M.A. (1980): Two occurrences of alabandite in Bergslagen, Central Sweden - Garpenberg Norra mine and Sätra mine, Doverstorp. s 555-560. NJMMh, h 12.
© 1997.Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


BARIAN MAGNETOPLUMBITE
FROM MANGGRUVAN, OREBRO

Summary
Barian magnetoplumbite occurs as rare, microscopic grains in locally re-mobilized braunite-silicate ore from the Mangruvan manganese-iron deposit.

Ref:
Aminoff G. (1925): Über ein neues oxydisches Mineral aus Långban (magnetoplumbit), s283-289. GFF, bd 47,
h 3.
Gatedal K. (1995): Magnetoplumbit, hausmannit, kentrolit och pyrophanit från Mangruvan, s 38.
Långbans-Nytt, vol 11, nr 1.
Holtstam D. (1997): Barian magnetoplumbite from Mangruvan, Örebro, Sweden, s 17-19. GFF, vol 119, pt 1.
© 1997. Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


HIÄRNEIT
A NEW MINERAL FROM LANGBAN, VARMLAND

(Ca,Na,Mn2+)2(Zr,Mn3+)5(Sb,Ti,Fe)2O16

Summary
Hiärneit is a new mineral from Långan, Värmland/Sweden. Hiärneit occurs as light red grained aggregates in a phlogopite rich skarn associated with colourless grains of As-apatite, svabite and calcite. Hiärneit occurs in intersticies between small crystals of magnetoplumbite, jacobsite, bindheimite and pyrophanite.

Referens
Holtstam D. (1995): Ett sannolikt nytt, med calzirtit besläktat mineral från Långban, s 23. Långbans-Nytt, vol 11, nr 1.
Holtstam D. (1997): European Journal of Mineralogy, vol 9, s 843-848.
© 1997. Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


DISSAKISIT-(Ce) / BASTNÄSIT
FROM OSTANMOSSAGRUVAN OCH KOBERGS ZINKGRUVA

Ca(Ce,La)(Mg,Fe2+) (Al,Fe3+)2[O/OH/SiO4/Si2O7].

Summary:
Dissakisite-(Ce) from two swedish localities: Östanmossa mine, Norberg district, Västmanland and Koberg mine, Filipstad district, Värmland. The subaluminous, ferroan dissakisite-(Ce) at Östanmossa, occurrs in tremolite skarn with calcite and locally with chondrodite as well as in magnetite ore, associated with cerite-(Ce) and actinolite skarn. At Koberg mine dissakisite-(Ce) occurrs in a sample of "sköl" consisting phlogopite, clinohumite, diopside, galena, arsenopyrite and pyrrhotite. Other associates are apatite, barite, yttrian zirconolite and rare badde-leyite.

Bastnäsite from Östanmossa mine, Norberg district, Västmanland, Sweden. Bastnäsite occurrs intergrown with dollaseite-(Ce). It occurrs in the interstices between aggregates of dollaseite-(Ce) embedded in calcite-tremolite skarn.

Ref:
Geijer P. (1927): Some Mineral Associations from The Norberg District. SGU, Ser C, nr 343.
Grew E. et al (1991): Dissakisite-(Ce), a new member of the epidote group and the Mg analogue of allanite-(Ce), from Antarctica, s 1990-1997. The American Mineralogist, vol 76.
Peacor D.R. & Dunn P.J. (1988): Dollaseite-(Ce) (magnesium orthite redefined): Structure refinement and implications for F + M2+ substitutions in epidote-group minerals, s 838-842. The American Mineralogist, vol 73.
Rouse R.C. & Peacor D.R. (1993): The Crystal structure of Dissakisite-(Ce), the Mg analogue of allanite-(Ce), s 153-157. The Canadian Mineralogist, vol 31.
Zakrzewski M.A. et al (1992): Rare-earth minerals yttrian zirconolite and allanite-(Ce) and associated minerals from Koberg mine, Bergslagen, Sweden, s 27-35. Mineralogical Magazine, vol 56.
© 1997. Översättning & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


URANOPHAN - BETA V111/B.34-40
GRUVBERGET, GAGNED DISTRICT, DALECARLIA.

Ca[UO2lSiO3(0H)2*5H2O

Summary:
Uranophane-beta from Gruvberget, Gagnef district, Dalecarlia, Sweden. Uranophane-beta occurrs as yellowish green to yellow, feltlike coatings or prismatic crystals on chlorite associated with minor calcite and uraninite.

© 1996 Emil Gregori / Stenbiten nr. 2 ,1996.


BROOKITE
NEW FIND FROM JOCKUMSTORP, VASTMANLAND

 

Anatas.
Spetspyramidalkristallform.

Brookit.
Två olika kirstallformer.

 

 

Brookit.
Två olika kristallformer.

 

 

 

 

Brookit.
Arkansitkristallform.

Summary:
Brookit occurrs in one specimen from Jockumstorp, Grythyttan district, Västmanland, Sweden. The mineral is found as a crystal with tabular habit in crystalline quartz.

Ref: Emil Gregori, Stenbiten nr. 4 1997, TGF


RAMBERGIT
A NEW POLYMORPH MINERAL WITH ALABANDITE
FROM GARPENBERG, DALECARLIA.

Ref:
Kalinowski M.P. (1996): Rambergite, a new polymorf of MnS with hexagonal structure, A 53. GFF, vol 118, Jubilee Issue.
© 1997. Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


1998.

GMELINIT
A NEW MINERAL IN SWEDEN
FROM BRACKE TUNNEL IN GOTHENBURG

Summary:
Gmelinit is found from "Bräcketunneln" in Gothenburg, Sweden. It occurrs as hexagonal crystals. They are transparent and light brownish to brown-orange.
Gmelinit occurs in cavities together with calcite crystals, analcime crystals, pyrite crystals and radiated prehnite spheres.

© 1998. Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.

Ref:
Mofjell E. (1997): Mineralnytt - Nyheter från Bräcketunneln, s 13-15. Bumlingen, årg 15, nr 39.
Ystén H. (1998): men de gjorde sitt livs fynd i stenmassorna, s 8. Göteborgs Tidningen, sönd. 25 januari.

1998.

SAMSONITE
FROM GARPENBERG NORRA, DALECARLIA.

Summary:
Samsonite from Garpenberg Norra, Dalecarlia, Sweden was found in amphibole-skarn. It occurrs in cavities associated with apophyllite, calcite, fluorite, barite, galena, pyrite, sphalerite, pyrrhotite, pyrargyrite, rambergite and freibergite. Samsonite is steelblack and the crystals are prismatic.

Ref:
Kalinowski M.P. (1996): MnAg-Sb-S-paragenesen i skarn från Garpenberg Norra, Dalarna. SMS Nyhetsbrev Meddelanden till Svenska Mineralogiska Sällskapets medlemmar, vol 4, nr 2.
Kalinowski M.P. (1996): Rambergite, a new polymorf of MnS with hexagonal structure, A 53. GFF, vol 118, Jubilee Issue.

© 1998.Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


1998.

LUDWIGIT, SZAIBELYIT OCH FLUOBORIT
FROM TALLGRUVAN I NORBERG

Summary:
Ludwigite, fluoborite and szaibelyite from Tallgruvan mine, E of Kallmora, Norberg in Dalecarlia, Sweden. Ludwigite occurrs as finely fibrous aggregates in a skarn of magnetite-chondrodite associated with colourless stalks of fluoborite and very rarely spinel. Szaibelyite occurrings in part as stalks, in part as fibrous aggregates in the same skarn as ludwigite.

Referens:
Geijer P. (1926): Norbergite and Fluoborite, two new minerals from the Norberg mining district, s 84-85. GFF, bd 48, h 1.
Geijer P. (1927): Some Mineral Associations from The Norberg District. SGU, Ser C, nr 343. Årsbok 20 (1926), nr 4.
Geijer P. (1936): Norbergs berggrund och malmfyndigheter. SGU, ser Ca, nr 24.
Gejer P. (1939): The Paragenesis of Ludwigite in Swedish Iron Ores, s 19-33. GFF, bd 61, h 1.

© 1998. Translation & Synopsis Mikael Jansson, Borlänge / Bergslagens Geologiska Sällskap.


1999.

Jinshajiangit från Norra Kärr
har sammansättningen (Ba,Ca)4(Na,K)5(Fe2+,Mn2+)15(Ti,Fe3+,Nb,Zr)8 (SiO4)15(F,O,OH)10

Jinshajiangiten förekommer tillsammans med magnesio-arfvedsonit-förande albit i sprickor och som inneslutningar några få mm in i bergarten från sprickorna. Mineralkristallerna är rödbruna till orangeröda till färgen, väl avgränsade och upp till max 5 mm i utsträckning. Mineralet har god spaltning i två riktningar och är mycket skört och faller lätt sönder i lameller, som vid krossning ger ett rödgult till gulorange pulver. Hårdhet 4,5-5 enligt publicerade värden för det kinesiska materialet. Hårdheten verkar inte vara så hög på mineralet i Norra Kärr. Övriga mikroskopiska mineral hittade i de albitrika sprickorna är mikroklin, fluorapatit, ägirin, rosenbuschit och ett ej säkert identifierat Ca-Na-Ti silikat som kan vara götzenit. Ur Litofilen 1999/1 feb sid 22-23. / Urban Strand.
Referenser:
Holtstam, D. (1998): Jinshajiangite from the Norra Kärr alkaline intrusion, Jönköping, Sweden. GFF, vol.120, sid 373-374
Thulin, H. (1996): Norra Kärr. Litofilen, nr.1, sid 17-51.
Lorin, T. & Strand U., (1998): Datorprogram SMIDA, ver.3.1.


2000.

Arakiit, VII/B.19-05 arsenat
(ZnMn2+)(Mn2+Mg)12(Fe3+Al)2[OH23|AsO3|AsO4)2] monoklin (m).

Arakiit har rödaktigt brun till orangebrun färg, harts- till metallglans, hårdhet 3-4 och blekbrun streckfärg. Ett nytt zink-mangan-järnarsenat som med arsenitgruppen är strukturellt nära släkt med hematolit. Arakiit upptäcktes på en äldre museistuff från Långban i Värmland med namnet dixenit. Arakit bildar glimmerliknande små blad på en finkornig malmmatrix bestående av hematit (järnglans). Dessa små blad är upp till 1-2 mm, spröda, opaka till genomskinliga i kanterna, saknar pleokroism och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Arakiit åtföljs av färglösa kalcitkorn och ytterst små, blågröna korn av magnussonit.
Bra att veta för samlare: optiskt skiljer sig arakiit inte från dixenit eller hematolit, som förekommer i Långban på hematitmalm. För identifiering behövs minst en Routine-Röntgenanalys.
Med namnet hedras mineralog dr. Takuhuru Araki som tillsammans med prof. Paul Moore har bestämt kristallstrukturer av talrika komplexa fosfater och arsenater. ©
Emil Gregori / IMA

2002.

Zinkblände från Nora Kärr.

I det block, som innehöll det rosa mineralet, som förmodades vara ussingit hittade Frieda Lubkowitz år 2000 en gulgrön fas, som nu av Per Nysten med hjälp av XRD bestämts till zinkblände.
Mineralet som Frieda fann uppträdde som "bönor" upp till 8 mm storlek i en fältspat (albit), som lätt faller sönder. Blocket fanns några tiotal meter från vägen vid kanten av diket, som går genom den södra kaxtorpiten. Ur Litofilen 2002/1 jan sid 15./ Frej Sandström

2003.

Koboltkieserit, VI/C.1-35 sulfat
Co[SO4] · H2O monoklin (2/m)

Koboltkieserit har rosa färg, har glasglans men blir jordaktigt matt, och hårdheten är 2-3. Streckfärgen är vit, och klyvbarhet otydligt. Detta vattenhaltiga koboltsulfat är en ny företrädare i kieseriträckan. Koboltkieserit kommer som ett mycket sällsynt sekundärmineral ur den gamla Bastnäsgruvan nära Skinnskatteberg. Koboltkieserit bildar tillsammans med skorodit och erytrin en finkornigt skorpa på en koboltförande, kvartsrik bergart (skarnmalm). Koboltkieserit visar ingen fluorescens i UV-ljus, löses sakta i vatten och hydratiseras i fuktigt luft. Kieserit har upptäckts och beskrivits av Dan Holstam på Naturhistoriska Riksmuseet. Namnet syftar till sammansättningen och släktskapen till kieserit. © Emil Gregori / IMA

2004.

Haleniusit-(La) III/A.8-25 fluorid
(La,Ce)OF kubisk

Färgen är citrongul till ockragul, jordigt matt. Streckfärgen är ljusgul och densiteten 6.5 gr/cm3. Denna nya, ceriumhaltiga lantan-oxyfluorit är isostrukturell med fluorit. Haleniusit kommer från varpen tillhörande den nu nedlagda Bastnäsgruvan nära Riddarhyttan i Västmanland. Gruvan bröts en gång i tiden på en ca 60 cm bred skarnzon med kopparkis, bismutinit och molybdenitrika Cer-malmer (”Cerin”-ett äldre namn på allanit). De undersökta proverna samlades in 1986 och innehåller, förutom något molybdenit, amfibol och kvarts, övervägande massiv, svart ferriallanit-(Ce), intimt sammanväxt med rosagrå cerit-(Ce) och bastnäsit-(La), ur vilken pulvrig haleniusit-(La) längs urlakningszoner och i hålrum sekundärt uppstått genom dekarbonatisering. På några stuffer ligger grön, finkristallin brochantit som en skorpa på halenius-(La). Halenius-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar professor Ulf Hålenius, ledare för den mineralogiska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Litt.: Holstam, D.et al., 2004, Can. Mineral. 42, sid. 1097-1103.

2006.

Selenojalpait, II/B.6-15 selenid
CuAg3Se2 tetragonal

Selenojalpait är mörkgrå, har metallglans, hårdhet 4-4 1⁄2, samt svart streckfärg. Spaltbarhet fattas, densiteten är 7,64 g/cm3. Denna nya, extremt sällsynta koppar-silverselenid är Se-analogen till jalpaid. Selenojalpait kommer från Skrikerum nära Valdemarsvik i Småland, här i en öppnad kalcitgång med chalkosin och stromeyerit samt talrika koppar-silver-talliumselenider. Den extremt sällsynta, enbart malmmikroskopiskt upptäckbara selenojalpaiten bildar mycket små korn, <0,2 mm, tätt sammanväxt med eukairit, berzelianit, altait och kopparkis. Selenojalpait är spröd, opak och visar på polerad yta (påljus) ljusgrå färg utan innerreflexer. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med jalpait. © Emil Gregori / IMA

Gadolinit-(Nd)
Nd2Fe2+Be2O2(SiO4)2

En grupp forskare från Tjeckien och Sverige har upptäckt ett nytt mineral rikt på sällsynta jordartsmetaller. Mineralet har påträffats i närheten av Norberg, i Bergslagen.
Det nyupptäckta mineralet, som har fått namnet gadolinit-(Nd), har nyligen godkänts officiellt av den internationella mineralogiska sammanslutningen IMA.
Upptäckten har gjorts i minst två förekomster i mellansvenska Bergslagen, båda i trakten kring Norberg. Även om det nya mineralet inte ensamt kan komma att brytas för utvinning av jordartsmetaller (ofta benämnda ”REE”, efter engelskans ”Rare Earth Elements”) kan det utgöra en viktig värd (”sänka”) för neodym i förekomster med flera olika REE-mineral. Nyhetsbrev från SGU.

2008.

Ett nytt Långban-mineral!
Britvinit VIII/H.24-03 skiktsilikat
Pb15Mg9[O3|(OH)3|(CO3)3|(BO3)3|Si10O28(OH)8] trigonal

Britvinit är färglös till blekt gul, har diamantglans, hårdhet 3, densitet 5.51 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-magnesiumskiktsilikat med borat- och karbonatgrupper är strukturellt släkt med surit. Britvinit härstammar från Långban i Värmland. Britvinit bildar ytterst små, vattenklara, glimmeraktiga blad (< 0,5 mm Ø) i kalcit-hausmannitmatrix. Ytterligare följeslagare är brucit, barytokalcit och cerrusit. Britvinit går att skära och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den ryske mineralogen Sergej Nikolajevich Britvin (*1965) som har specialiserat sig på mineralogin i Kolahalvöns karbonater.

2010.

Fluoro-aluminoleakeit, VIII/F.8-17
(Na,K)Na2LiMg2Al2[(F,OH)|Si4O11]2, monoklin

Ljust grönaktigt blå, glasglans, hårdhet 6, streck vitt, densitet 3,14 g/cm3. Typlokalitet för denna litiumhaltiga alkaliamfibol är Norra Kärr. Fluoro-aluminoleakeit uppträder bergartsbildande i en finskiffrig nefelinsyenit i form av nålar, <2mm långa. Nålarna är genomlysbara och starkt pleokroistiska (blekgrönt till mörkgrönt).
©
Emil Gregori / IMA

Calderite
(Mn2+,Ca)3 (Fe3+,Al)2 (SiO4)3

Calderite tillhör granatgruppens mineral och är den enda som innehåller mangan. Man har funnit Calderite från Jacobsberg, Filipstad. Tidigare har den registrerats från Harstigengruvan, Pajsberg, Filipstad. Källa Stein nr.3 2010.

2011.

Långbanshyttanit med den förenklade formeln Pb2Mn2Mg(AsO4)2(OH)4 ? 6 H2O är ett bly-mangan-magnesiumarsenat med en ny, tidigare inte känd, naturlig struktur. Typlokalen är Långban.
Långbanshyttanit har nu officiellt godkänts av IMA och kommer att få namnet Långbanshyttanit. Statsgeolog Erik Jonsson på SGU i Uppsala och adjungerad professor vid Uppsala universitet har i samarbete med ryska forskare upptäckt detta nya mineral.
Ytterligare presentation följer i kommande publikationer.
©
Emil Gregori / IMA

Åskagenit-(Nd) VIII/C.23-69  silikat 
(Mn2+,Fe2+)(Nd,Ce)Al2Fe3+[O|OH|SiO4|Si2O7]  monoklin

Åskagenit är becksvart, har hartsglans, hårdhet 6 och blekbrun streckfärg. Detta järnhaltiga mangan-neodym-aluminiumsilikat tillhörande epidotgruppen är den sällsynta, nya Mn(II)-analogen till allanit-(La), respektive Fe(III)-analogen till uedait-(Ce), med vilken mineralet kemiskt kan blandas.  Typlokalitet är Åskagen (Torstebäcken) nära Filipstad i Värmland, där man till för 100 år sedan bearbetade ett kvartsbrott, som låg mitt i kärnan av en sällanjord-pegmatit. 
Åskagenit-Nd  sitter som grovstängligt-platta kristaller, upp till 4 x 1 centimeter stora, i gulaktig till brunaktig, färgad kalifältspat. Åskagenit är isotropierad (därför icke-pleokroistisk), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typfyndplatsen och på kemiskt övervägande sällanjordelement.
Litteratur: Chukanov, New Data on Minerals 45, S.17-22 (på ryska), IMA 2009-073.
©
Emil Gregori / IMA

2012.

Allanit-(Nd)- VIII/C.23-45 silikat
Ca(Nd,Ce,Ca)Fe2+(Al,Fe2+)2[O|OH|SiO4|Si2O7] monoklin

Allanit-(Nd) är mörkbrun till svart, har glasglans, densitet 3,98 g/cm3, hårdhet 6 och gråbrun streckfärg. Detta järn(II)-rika sällanjord-aluminiumsilikat tillhör epidotgruppen och är neodymanalog till allanit-(Ce), med vilket den är kemiskt fullständigt blandbar. Allanit-(Nd) härstammar från pegmatiten Åskagen nära Filipstad, som även är typlokalitet. Allanit-(Nd) sitter som finkorniga massor i linsformiga, rödaktiga, upp till 5 cm stora kristaller bestående av thalenit-(Y), som kan undanträngas av iimorit. Vid randen syns allanit-(Y), keiviit-(Y) samt krämfärgad tengerit-(Y). Allanit-(Nd) är måttligt pleokroistisk (från färglöst till gråbrunt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med allanit och företrädesvis med sällanjord-elementet.
©
Emil Gregori

2016.

Gatedalit VIII/B.9-15 Ö-silikat
ZrMn22+Mn43+[O8|SiO4] tetragonal

Gatedalit har grå färg, halvmetallisk glans, densitet 4,78 g/cm3 . Detta zirkonium-mangan- ösilikat räknas till braunitgruppen. Gatedalit härstammar från varpen vid nya Nya Schaktet i Långban, gruvområdet Långban norr om Filipstad. I en finkornig hausmannitskarn bildar gatedalit mikroskopiskt små, opaka korn <0,05 mm, förväxta med tefroit, flogopit, jakobsit, oxyplumboromeit, långbanit, pinakiolit och kalsit. Med namnet hedras hobbymineralogen Kjell Gatedal (*1947) från Örebro. Han arbetar sedan många år intensivt med utforsknandet av Långbans mineralrikedom. Många publikationer, inte minst i "Långbans Nytt" kommer ur Kjell Gatedals hand.
©
Emil Gregori

2017.

Wiklundit, VIII/B.11-27 ösilikat
Pb2(Mn2+,Zn)(Fe3+,Mn2+)2(Mn2+,Mg)19[Cl6|(OH)18|(As3+O3)2|(SiO4,AsO4)6] trigonal

Wiklundit är rödaktigt brun till mörkt bronsbrun. har hartsglans och streckfärgen är blekt gulaktigt brun. Densitet är 4,07. Ett bly-mangan-järn-ösilikat med arsenikgrupper, släkt med mcgovernit och carlfrancisit. Ett mineral från Långban, Filipstad. På en ursprungligen 10 cm stor bit av "smutsig dolomit" bildar wiklundit i sina kanter genomlysbara korn och böjda-radialbladiga kristallgrupper <1mm. Den gråvita skarnmatrixen av dolomit och manganokalcit visar tunna band av hausmannit och jakobsit. Ytterligare följeslagare är finkornig tefroit, mimetesit, turneaurit, johnbaumit, baryt och gediget bly. Namnet hedrar två kända svenska samlare, Markus och Stefan Wiklund (*1969 och 1972), vilka upptäckte det nya mineralet gemensamt i maj 2000 på varpen i Långbans gruvområde.

2020.

Folvikit, V/G.4-85 borat
(Mn2+,Mg)35(Mn3+,Fe3+)9Sb35+[O2|BO3]16 monoklin

Folvikit är svart till mörkt rödaktigt brun, har metallglans, rödaktigt brun streckfärg, densitet 4,14. Detta magnesium- och järnhaltiga mangan-antimon-borat är kristallkemiskt släkt med blatterit. Folvikit  härstammar ur Kitteln-gruvan i Nordmark, området nära Filipstad i Värmland. När blatterit uppträder i manganosithaltig malm, framträder folvikit i kalcitrikt material tillsammans med hausmannit och tegengrenit. Folvikit bildar opaka och spröda prismer <0,3 mm långa, med mussligt brott. Namnet hedrar den norske hobbymineralogen Harald Folvik (1941*), medlem i Långban sällskapet.
©
Emil Gregori

Erikjonssonit
Nytt mineral "erikjonssonit" har blivit godkännt av IMA. Mineralet har fått sitt namn efter statsgeologen Erik Jonsson vid (SGU).

Zinkgruvanit blev namnet på det nya mineral som upptäcktes i Zinkgruvan i Askersund 2015 och nu, fem år senare, har blivit IMA godkänt.
"Det är en barndomsdröm för en geolog" Kommenterar Nils Jansson, universitetslektor i malmgeologi, och en av personerna bakom fyndet.

Källa: Luleå Tekniska Universitet
Vill du läsa mer går till Luleå Tekniska Universitet.

2021.

Kesebolit-(Ce), VIII/F.17-10 silikat
CeCa2Mn(AsO4)(SiO3)3


Foto: mindat.org

Ett nytt svenskt mineral!  Detta kalcium/mangan-Cer-silikat med arsenatgrupper visar kedjestruktur. Namngiven är detta första sellanjord-arsenosilikat efter Mangangruva Kesebol (1917-1944) som ligger nära Åmål vid sjön Vänern i Västra Götaland. I en finkornig breccierat andradit-skarn bildar kesebolit-(Ce) kortprismatiska strierade prismor <3 mm, hopvuxen med  Mn-haltig kalcit, rodonit, ferriakasakait-(Ce) och Mn-rik cerit-(Ce). Partvis är kesebolit-(Ce) omvandlat i en porslinsaktigt brunaktigbeige blandning bestående mest av gasparit- (Ce), kalcit och talk.
Färgen är mörkt brun till grå brun, hårdheten 5-6 , transparent, streckfärg ljust brunt, densiteten 3,99.
Ytterligare uppgifter kring mineralets upptäckt av D. Holstam: Holstam,D., Bindi,L., Karlsson,A.,Langhof,J.,Zack,,T.,Bonazzi,P. & Persson,A. (2020): Kesebolite-(Ce), CeCa2Mn(AsO4)[SiO3]3, a new Ree-Bearing arsenosilicate mineral from the Kesebol mine, Åmål, Västra Götaland, Sveden. Minerals 10(4),385, 1-14. Dan Holstam, Senior Curator – Collektion Manager, Department of Geosciences (GEO), Naturhistoriska Riksmuseum, Stockholm.
IMA 2019-097. Full text version.

Langhofit, IV/D.24-90 hydroxid
Pb2WO4(OH)2 triklin

Langhofit är färglös till mjölkvit, har diamantglans, hårdhet 21⁄2, vit streckfärg, densitet 7,95. Denna bly-wolframhydroxid är strukturellt släkt med raspit. Langhofit härstammar från ett nyare varpfynd vid Långban. I Långbans gruvor bröts under tiden 1711-1972, med korta uppehåll, bland annat hematit, magnetit, braunit, hausmannit och slutligen kalk. Gruvorna är kända för sin stora mineralrikedom inte minst för alla där Långban räknas som typlokal. Langhofitstuffen visar i en liten körtel av gruvkornigt hematit-pyroxenskarn spröda långbladiga, rutformigt klyvbara langhofitkristaller upp till 4 mm långa. Följeslagare är grön diopsid, baryt och Mn-rik klutformad kalcit, samt spår av blyglans, covellin och chalkosin. Med namnet hedras Jörgen Langhof (*1965), intendent vid Naturhistoriska Riksmuset i Stockholm. Med Långbans mineralogi arbetar Jörgen Langhof redan sedan mer än 30 år tillbaka, han tllhör grundarna av Långbanssällskapet.
https://www.researchgate.net/publication/340901660_Langhofite_Pb2OHWO4OH_a_new_mineral_from_Langban_Sweden
Vill du läsa mer om rapporten gå till Researchgate.


What will be the next new mineral?


©2001- GeoNord