©2003 GeoNord. Vanadinit, Taous, Marocko.
VARPHÖGAR

Gruvvarp kallas det ofyndiga berget som skiljs ut vid skrädningen. Varphögarna är för det mesta mycket inhomogena med stora variationer på materialets storlek (några cm till några dm) och sammansättning. Vissa delar kan vara rika på sulfidmineraler och därmed lättvittrade, medan andra består nästan uteslutande av kvarts och andra svårvittrade mineraler. Det ofyndiga sidoberg som tas ut vid modern gruvbrytning kallas vanligen gråberg. På grund av sin grovkornighet har varp och gråberg hög permeabilitet och låg vattenhållande förmåga, d.v. s. materialet är lättgenomträngligt för vatten och luft.

Den firnkorniga avfallsprodukten från anrikningen kallas vaskmull eller vasksand. Från moderna anrikningsverk får man anrikningssand. Sanden är betydligt mer homogen än varp, både till storlek och sammansättning. Det är vanligt att en stor del av volymen i ett sandmagasin ligger under grundvattenytan, eftersom sanden är utlagd i en sjö eller myrmark i en sänka Vid smältning av malmen får man slaggvarp som restprodukt.

Metallerna i slaggen är huvudsakligen bundna i oxidform, men metallsulfider kan finnas dispergerade i slaggen. Det är främst sulfider som ställer till problem med gruvavfallet och en av dem är pyrit (FeS2), som är besvärligast. Pyrit är det vanligaste sulfidmineralet och förekommer nästan alltid där det finns andra sulfider. Halterna kan dock variera. När pyrit vittrar bildas svavelsyra och järnhydroxid.

Vittring sker naturligt även i berg som inte har varit utsatt för gruvbrytning. Skillnaden mellan naturlig vittring och vittring av gruvavfall är främst att det senare går så mycket fortare på grund av att man genom uppkrossning av berget kraftigt ökar den yta som kan exponeras för vittring.

(Ur "Gruvfallets uppkomst och vittring" Länstyrelsen i Norrbottens län nr. 4/93)

Källa Aitlingen nr 7 1998 / Gotlands Geologiska Sällskap, GGS / Siw Knoke




©2001- GeoNord