Geologiska och mineralogiska termförklaringar

© 1998 Vidar Blom, Göteborg.
I utökad upplaga i samarbete med GeoNord

S

Safir, en blåfärgad korund, Al2O3, används som ädelsten.

Safir, Siri Lanka.
©2001 GeoNord.

Salisk, kallas en bergart som är rik på kiselsyra (SiO2) och aluminium (Al); vanligen tillkommer även en hög halt av alkalier (K och Na.)

Salva. Serie av sprängskott.

Sandsten. En sedimentär bergart bestående av mineral- eller bergartsfragment av sandstorlek (0,06–2 mm). Fragmenten kan senare ha hopfogats genom ett cement av kiseldioxid (kvarts), kalcit eller liknande, och genom rekristallisation. I det senare fallet förstoras de ursprungliga, ofta rundade kornen så att de kommer att flika in i varandra, varigenom bergarten blir fastare.

Sassolit, ett vitt, pärlemorglänsande mineral med sammansättningen B(OH)3

Scheelit, ett tungt, metallglänsande, färglöst eller svagt färgat mineral med sammansättningen CaWO4 (kalciumvolframmineral).

Scheelit Yxsjöberg: Normalt ljus.
©1999 Frej Sandström
Scheelit Yxsjöberg i UV-ljus (kv).
©1999 Frej Sandström

Schefferit, en Mn-rik hedenbergit.

Sediment, avlagringar av mer eller mindre finfördelade ämnen som avskilts ur luft eller vatten (sand, lera etc), varvid de vanligen sorterats och skiktats.

Sedimentära bergarter. Bergarter som ursprungligen avsatts som mineral- eller bergartspartiklar eller som kemiska utfällningar i vatten eller luft.

Seismik. Geofysisk metod som utnyttjar reflexion eller refraktion (brytning) av elastiska vågor för undersökning av berg och jord.

Seismograf. Ett instrument som mäter en jordbävnings storlek.

Sericit, finfjällig kaliglimmer (muskovit).

Sericitkvartsit, en genom lösningar ofta i samband med sulfidmalmsbildning åstadkommen omvandling till en bergart bestående av kvarts och något sericit.

Sericitskiffer, en genom lösningar ofta i samband med sulfidmalmsbildning åstadkommen omvandling till en bergart bestående av sericit och något kvarts.

Serpentin, ett mineral uppträdande som av små kristaller uppbyggda, täta, matta eller skimrande, gula, gröna, rödbruna eller svarta aggregat med sammansättningen Mg6(OH)8Si4O10

Serpentinstenar, bergarter huvudsakligen bestående av serpentin och uppkomna genom omvandling av olivinstenar, vilkas olivin ersatts med serpentin.

Seve, används som beteckning på de starkt omvandlade, kristallina skiffrarna i de svenska fjällen. Jfr Köli.

Sfärulit. En kulformad bildning som uppkommer då ett vulkaniskt glas (snabbkyld magma) med tiden eller genom värmepåverkan kristalliserar till ett radialstråligt aggregat som vanligen utgörs av kvarts och kalifältspat/albit. Ofta är denna radialstrålighet kombinerad med variationer i kristallstorlek mellan olika lökformat anordnade ”skal”. Kulorna är vanligen av millimeter- eller centimeterstorlek.

Siderit eller järnspat, ett ärtgult, grått eller gulbrunt, genom vittring brunt eller svartbrunt glasglänsande mineral med goda, romboedriska genomgångar och sammansättningen FeCO3

Sidoberg eller sidosten, berggrunden omedelbart intill en malmförekomst.

Sillimanit, i smala prismor eller stråliga prismaknippen uppträdande fettartat glasglänsande mineral med sammansättningen Al2SiO5

Silverglans, ett mörkt blygrått mineral med sammansättningen Ag2S.

Siltsten, bergart som till mer än två tredjedelar består av partiklar mellan 0,06 och 0,006 mm.

Sjustjärnsten, en blodstensmalm med idiomorfa korn av magnetit.

Sjökalk, kalkstensmjöl som motverkar försurning.

Skapolite, Stora Vika, Stockholm, Sverige.
Storlek på bild 17 cm
© 1999 Frej Sandström.

Skapolit, en serie färglösa eller färgade, glasglänsande mineral, utgörande blandningar mellan marialit, natronskapolit och mejonit, kalkskapolit, båda mycket komplexa silikat av Na, Al, Ca, Cl, SO4, CO3 och OH

Skarn, beteckning på kristallinskt silikat som åtföljer järn- och sulfidmalmerna.

Skarnbreccia, bildas där skarnet efter korsande sprickor tränger in i sidostenen till ett skarn eller en skarnförande malm eller kalksten.

Skarnmalm, En äldre bergsmannaterm för bergarter bestående av kalcium- (Ca), magnesium- (Mg) och järnrika (Fe) mineral som förekommer tillsammans med vissa järn- och sulfidmalmer (skarnmalmer). Begreppet skarn har senare vidgats att även omfatta sådana kalcium- och magnesiumrika silikatbergarter som bildats genom att kalk- och dolomitstenar reagerat med gaser och lösningar från uppträngande magmor.

Skiffer, se lerskiffer och glimmerskiffer.

Skiffergas. Naturgas som bildas och binds i skifferberggrund. Det är främst organiskt rika, mörka skiffrar som har en potential att innehålla skiffergas. Utvinningen av skiffergas beräknas få stor global betydelse som ersättning för framför allt olja.

Skiffrighet, en genom riktat tryck i bergarter påpräglad, plan parallellstruktur.

Skiller, skillrande. En del mineral, framför allt vissa fältspater, ger ljusreflexer som visar ett ”metalliskt” färgspel. Man säger att de skillrar eller labradoriserar.

Skjuvzon, berggrundsområde som kännetecknas av intensiv deformation. Se förkastning.

Skriftgranit, en mineralsammanväxning i vilken en fältspatkristall genomträngs av parallellställda kvartsstänglar, som i tvärsnitt bildar figurer erinrande om hebreiska bokstäver i ett regelbundet mönster; förekomst vid pegmatiter.

Skolla, skollberggrund. En skolla är ett genom överskjutningar förflyttat, skivformat bergartspaket. Skollor är vanliga i den skandinaviska fjällkedjan, där de uppkommit vid den kaledoniska bergskedjebildningen i silur–devon för ungefär 400 miljoner år sedan. Skollor förekommer också i urberget, men inte i samma omfattning som i fjällen.

Skrotning. En säkerhetsåtgärd där man med spett eller maskin tar loss löst berg i tak och väggar efter sprängning för att undvika ras som kan skada gruvarbetaren.

Skrädning, utsortering av önskat mineral från oönskat sådant numera närmast en rening (kemisk och / eller mekanisk).

Skärpning, provtagning på en fyndighet genom brytning i öppen dag, litet dagbrott utan större djup.

Skut. Större bergblock efter sprängning eller ras.

Sköl, beteckning på en bergart eller bergartszon med utsträckning huvudsakligen i två dimensioner och väsentligen bestående av glimmermineral, klorit och talk i olika proportioner; när en dylik zon uppträder på gränsen mellan en malm och dess sidosten, talar man om en gränssköl.

Sköldområde, större område inom kontinenterna med prekambrisk berggrund.

Sköldvulkan. en vulkan med svagt sluttande sidor, som byggts upp av lättflytande lavaströmmar.

Skölmalm, ursprungligen beteckning på kopparkisanrikningar i skölarna i Falu gruva.

Slirgnejs, ett annat namn på ådergnejs syftande på dess pegmatitslirighet.

Släckt kalk, Ca(OH)2 (kalciumhydroxid). Se också kalcit.

Smaltit, ett tennvitt eller ljust stålgrått, metallglänsande mineral med sammansättningen CoAs23

Smärgel, en mörk, av bl a magnetit eller järnglans förorenad art av korund.

Sparagmit, beteckning för grova, fältspatrika sandstenar i den skandinaviska fjällkedjan.

Specifik vikt, se densitet.

Speisskobolt, detsamma som smaltit.

Spessartin, se granat Mn3Al2(SiO4)3

Spetsglans eller antimonglans, ett blygrått, vanligen stråligt mineral med sammansättningen Sb2S3

Spilit, en slaggig, basaltisk lava med genom inre omvandling ur mera kalkrika plagioklaser uppkommen albit.

Spinell, vanligen i form av oktaedrar kristalliserande, glasglänsande, färglösa eller olikfärgade mineral med sammansättningen MgAl2O4, varvid Mg ofta delvis ersatts med Fe eller Zn.

Spodumen, ett kraftigt glasglänsande, i olika färger uppträdande pyroxenmineral med sammansättningen LiAlSi2O6

Sprickor, engelskans shear zone = skjuvzon; zon av mer eller mindre tätt liggande sprickor, uppkomna i samband med en förkastning och lokaliserad i anslutning till denna.

Spridningszon. Gränsen mellan två plattor som glider isär.

Stannit eller tennkis, ett stålgrått, metallglänsande mineral med sammansättningen Cu2FeSnS4

Staurolit, ett glasglänsande, rödaktigt eller svartbrunt mineral med sammansättningen FeAl4(O,OH,SiO4)2

Sten. Ett stycke av en bergart. Kan ha vilken storlek som helst. Inom jordarts- och marklära definieras sten som en partikel med diameter mellan 2 och 20 cm; i geotekniska sammanhang används vanligen diametergränser på 6 och 60 cm.

Stenkol. Organiskt sammanpressat sediment med kolhalt mellan 80-92%.

Stigort. Ort som drivs vertikalt eller med minst 45 graders lutning uppåt.

Stoll. Vågrätt gruvgång som går ut i dagen.

Stratabunden, (om mineralisering) som förekommer i en bestämd stratigrafisk enhet (bestämt lager).

Stratovulkan. En vulkan med branta sidor som byggts upp av både lava och tefra. Se vidare tefra.

Stratigrafi, behandlar skiktföljden i packar av lagrade bergarter .

Strimmighet. Benämning på de oftast ljusare strimmor av millimeter- till meterlängd, som bildats ur ursprungliga pimpstensbitar i en ignimbrit. Då ignimbriten avsattes vid hög temperatur plattades de ursprungligen ovala och plastiska pimpstenarna ut till de strimmor vi idag kan se. Strimmorna är mer rekristalliserade (har större kristaller) än den omgivande, mörkare och tätare grundmassan. De uppfattades före 1930-talet som ett slags flytstruktur i en lava. Se även Ignimbrit.

Strontianit, ett färglöst, grått, gult eller grönaktigt mineral med sammansättningen SrCO3

Struktur, bergarts (eller jords) utseende och fysiska särdrag.

Strukturelement, t.ex. linjära, cirkulära eller veckade formelement.

Strykning, riktningen i horisontalplanet av en spricka, en gång, ett lager eller en struktur i berggrunden.

Strålsten, en monoklin, grå, grågrön eller grön amfibol, vanligen uppträdande i smala prismor, vattenhaltigt silikat av Ca, Mg och Fe med olika proportioner mellan de båda senare, kraftigare grönt, ju högre Fe-halten är.

Strökorn. Benämning på de större kristaller i porfyr, granitporfyr m.m. som först kristalliserat ur en bergartssmälta (magma). Strökornen i porfyrer består mest av fältspat och kvarts, men kan i andra bergarter utgöras av ett flertal andra mineral. De kallas även fenokrister.

Stuff, mineralbit bortslagen ur fast klyft, ofta därefter trimmad, avsedd som prov för test och / eller arkivering (för t ex samling).

Stupning (sidostupning), lutningen från horisontalplanet av en spricka, en gång, ett lager eller en struktur i berggrunden.

Ståndare. Vertikalt borrhål.

Sulfid, en förening av svavel och ett annat grundämne.

Sula. Ort-, tunnel- eller bergrumsbotten.

Sulfidmalm, malm vars malmmineral huvudsakligen utgörs av sulfider.

Suprakrustal bergart, bergart bildad på eller mycket nära jordytan, d.v.s. vulkaniska och sedimentära bergarter.

Sur vulkanit, kiselrik, vulkanisk bergart.

Sura bergarter. Så kallar man en magmatisk bergart med hög kiselhalt (ca 63–75 % kiseldioxid, SiO2). Exempel är ryolit, granitporfyr och granit. Se även Basisk, Intermediär.

Svartmalm, järnmalm huvudsakligen bestående av magnetit. Malmen är magnetisk och ger ett svart streck när den repas.

Svavelabsorbent, binder ingående svavel i rökgas till fast fas, vilket kan avskiljas.

Svavelkis, ett ljust mässingsgult, metallglänsande mineral med sammansättningen FeS2.

Svekofennisk berggrund, bergarter bildade för 1 800-2 500 miljoner år sedan i Sverige eller Finland.

Syenit. En magmatisk djupbergart som liknar granit, men där kvarts saknas. Om små mängder kvarts finns kallas bergarten kvartssyenit. Syenit består huvudsakligen av fältspat, varvid fältspaten kan vara kalifältspat eller en sur plagioklas; underordnade mörka mineral är hornblände, biotit eller augit.

Syngenetisk benämns en mineralisering som är likåldrig med sidostenen. Motsatsen - är epigentisk.

Synsedimentär, bildad i samband med sedimentation.

Sällsynta jordartsmetaller. Metaller med speciella egenskaper som förekommer allmänt men i låga koncentrationer i naturen. Hit hör skandium, yttrium och lantanoiderna.

Sänkschakt. Vertikalt eller lutande schakt som drivs nedåt.

Sövit, en eruptivbergart huvudsakligen bestående av kalkspat.





©2001- GeoNord