Geologiska och mineralogiska termförklaringar

© 1998 Vidar Blom, Göteborg.
I utökad upplaga i samarbete med GeoNord

P

Paleontologi. Läran om tidigare liv på jorden. En paleontolog kan forska om till exempel dinosaurier och andra djur och växter som levde för länge sedan.

Pangea. Den jättekontinent som började spricka upp för 200 miljoner år sedan.

Paragenes, beteckning för dels mineralens sätt att i ett givet fall förekomma tillsammans i naturen, dels själva den genetiska enheten av ifrågavarande sällskap eller association av mineral.

Parataxit. En term som använts för ignimbriter med starkt utplattade strimmor. Till skillnad från vanliga ignimbriter kan parataxiter ha flutit en kortare sträcka i terrängen, till exempel efter att het aska och pimpsten avsatts på en brant sluttning. En liknande term är reoignimbrit.

PCC, Precipitated Calcium Carbonate. Fälld kalciumkarbonat.

Pechblände, uraninit, uran/radiumrika radioaktiva mineral med i huvudsak sammansättningen UO2

Pegmatit, grovkristallin avart av granit, uppträder oftast som gångar, framför allt i samband med graniter och ådergnejser.

Pelarbasalt. En bergart som kan bildas när glödande lava stelnar och krymper ihop.

Pentlandit, mineral med sammansättningen (Fe,Ni)S i de flesta nickelhaltiga magnetkiser utgörs nickelmineralet huvudsakligen av pentlandit.

Peridotiter, ett annat namn på olivinstenar (olivin = peridot), kallas ibland krysolit.

Perlit, perlitisk textur. En textur bestående av små kulformade bildningar i kiselrikt vulkaniskt glas med relativt hög vattenhalt. Kulorna bildas av små, koncentriska, ”lökskaligt” anordnade sprickor. Dessa uppkommer vid den volymminskning som sker till följd av att glaset kyls av. Perlit används också som namn på en oftast ryolitisk lavabergart som används i byggnadsindustrin. Vid upphettning till 850–1 000 °C expanderar den 10–20 % och används då bland annat till industrifilter. Perlit bryts i stor skala på den grekiska ön Milos i Egeiska havet.

Pertit, Betecknar en orienterad hopväxning av kalifältspat och albit, där den förstnämnda är värdkristall. Pertitfältspater bildas vanligen då en ursprungligen homogen fältspat, som kristalliserat vid hög temperatur, avkyls och delas upp i två slags kristaller genom så kallad avblandning.

Petalit, ett glasglänsande, färglöst, vitt eller rödaktigt, i fältspatliknande aggregat uppträdande mineral.

Picotit, en kromspinell.

Pimpsten. När gastrycket på en magma lättar under magmans transport upp genom jordskorpan frigörs de inneslutna gaserna. Om magman är kiselrik och därför mycket trögflytande blir den uppblåst till en porös massa av glas, i vilken gaserna stannar kvar i form av bubblor. Pimpsten kan flyta på vatten.

Pimpstensflöde. Se Ignimbrit.

Pisolit (”ärtsten”). Små kulor av hopklibbad vulkanaska. Kulorna bildas när fin, stoftartad aska slungas ut ur en vulkan vid så kallade eruptionsregn i samband med ett större vulkanutbrott. Askpartiklarna adsorberas (binds) ibland på ytan av vattendroppar, och små kulor av hopklibbad vulkanaska, pisoliter, bildas. Pisoliter bildas bara vid avsättning på land, inte i vatten. På engelska kallas kulorna accretionary lapilli.

Plagioklas, en serie fältspater som till sin sammansättning utgör blandningar i olika proportioner mellan ren albit, Na(AlSi3O8), och ren anorthit, Ca(Al2Si2O8); blandning med 0/10 % anorthit betecknas som albit, 10/30 % anorthit som oligoklas, 30/50 % anorthit som andesin, 50/70 % anorthit som labrador, 70/90 % anorthit som bytownit och 90/100 % anorthit som anorthit.

Platinametaller, metallen platina och platinagruppens metaller (palladium, osmium etc.).

Platta. Jordskorpan består av ett antal plattor som rör sig sins emellan.

Plattektonik. Ett sammanfattande begrepp som innebär att jordskorpan och den översta jordmanteln är uppdelade i ett fåtal stora och små plattor (litosfärplattor) som rör sig i förhållande till varandra. Därvid sker smältprocesser (magmabildning, vulkanism m.m.), deformation (veckning, överskjutningar etc.) och metamorfos (omkristallisation, nybildning av mineral m.m.).

Poikilitisk. Så kallas en textur där ett större mineralkorn är späckat med betydligt mindre inneslutningar av ett eller flera andra mineral. Termen mikropoikilitisk betyder att det större mineralkornet främst framträder i mikroskop, men syns betydligt sämre makroskopiskt. Mikropoikilitisk textur är vanlig i Dalaporfyrernas grundmassor, där den uppkommit genom rekristallisation.

Polarisationsmikroskop. Ett mikroskop som används vid bergartsundersökningar och som till skillnad från ”vanliga” mikroskop är utrustat med två nicoler (polarisationsfilter). Man använder sig av en nicol (en polarisator) för att få polariserat ljus som går igenom ett preparat bestående av en 0,03 mm tunn skiva av en bergart. En andra nicol (en analysator) finns för det ljus som passerat preparatet. De båda nicolerna släpper igenom ljus med svängningsriktningar som bildar rät vinkel mot varandra.

Polianit, ett grått mineral med svart streck och sammansättningen MnO2

Porfyr. Namnet användes under antiken som beteckning på bergarter med röd (purpurröd) färg, lämpliga att använda som ornamentsten. Geologerna använder idag termen för bergarter med porfyrisk textur, där större kristaller av kvarts, fältspat,
hornblände m.m. ligger inbäddade i en mer finkornig grundmassa (matrix). Texturen uppkommer då en magma kyls och börjar kristallisera, varvid de större kristallerna kan växa fritt i smältan och bilda så kallade strökorn eller fenokrister. En senare, snabb avkylning av magman leder till att denna stelnar till en grundmassa med vanligen finkornig eller tät, ibland till och med glasig textur. I denna grundmassa blir de först bildade kristallerna inbäddade. Beteckningen porfyr används i Sverige mest för kiselrika (sura) vulkaniska bergarter, men också för gångbergarter (sprickfyllnader) kallade gångporfyrer och för vissa graniter (porfyrgraniter) som ofta kristalliserat på ringa djup i jordskorpan.

Porfyrgranit. En granit som till skillnad från de flesta graniter kristalliserat på relativt ringa djup i jordskorpan och därför närmar sig bergarten granitporfyr i utseende. Porfyrgranit är dock oftast grövre i grundmassan eftersom den kristalliserat något långsammare än granitporfyr. Exempel på sådan porfyrgranit är Garbergsgraniten. Termen porfyrgranit används dock även för betydligt grövre graniter, kristalliserade på stora djup, som exempelvis centrala Norrlands Revsundsgranit. Även i sådana grova graniter förekommer större strökorn av framför allt kalifältspat, som i fallet Revsundsgraniten kan nå decimeterstorlek. En annan (men oegentlig) beteckning som används för dessa grovporfyriska graniter är ögongranit.

Porfyrit, En beteckning som använts i Sverige för en mer kiselfattig (basisk) vulkanisk bergart än porfyr, men med liknande textur. Strökornen är här mest plagioklas, hornblände, pyroxen och olivin. Hit hör de så kallade Dalaporfyriterna, som underlagrar de utbredda Dalaporfyrerna.

Propektering. Systematiskt letande efter till exempel malm och mineral.

Psilomelan, ett svart mineral, i huvudsak bestående av MnO2

Pyrargyrit, ett mörkrött till blygrått metallglänsande mineral med sammansättningen Ag3SbS3

Pyroklastisk textur. Termen betecknar en klastisk textur (fragmenttextur), sammansatt av mineral- eller bergartsfragment, uppkommen i samband med (explosiv) vulkanism. Termen pyroklastisk finns också i sammansättningar som pyroklastisk bergart eller pyroklastit, m.m.

Pyroklastiskt flöde. Annan term för ask- och pimpstensflöden (se Ignimbrit).

Pyroklastit. En pyroklastisk bergart (eller lös avlagring). Se även Pyroklastisk textur.

Prekambrium, sammanfattande namn för tiden före kambrium, mao bergarter äldre än 570 miljoner år.

Proberare. Kallades den som hade specialkunskaper om mineraler. Eller helt enkelt Mineralog.

Protoginzonen, den litografiska och tektoniska gränszonen mellan sydvästsvenska gnejsområdet och det svekokarelska östsvenska området.

Provborrning, borrning av en första serie borrhål.

Pyrit, se svavelkis.

Pyroklastiska sediment, ett annat namn för de vulkaniska sedimenten, tufferna.

Pyrokroit, ett vitt eller ljusblått mineral som i luften snabbt antar brun eller svart färg; sammansättningen är Mn(OH)2

Pyrolusit, ett vanligen som jordiga massor uppträdande, mörkgrått mineral med sammansättningen MnO2

Pyromorfit, Taous,Santa Eufemia.Cordoba, Spanien.
©2003 GeoNord.

Pyromorfit, ett starkt glänsande mineral av varierande färg, vitt, brunt, grönt, gult eller rött med sammansättningen Pb3(Cl,PO4)3

Pyrop, en Mg-granat Mg3Al2(SiO4)3

Pyroxen. En grupp gråsvarta till grönsvarta silikatmineral som har likheter med amfibolerna men som till skillnad från dessa saknar hydroxyl. Hit hör också den alkalirika (natriumrika) ägirinen och ägirinaugiten, vars färger går mer åt det blågröna hållet. Pyroxener kan ha olika kristallstrukturer, med tre kristallaxlar i rät vinkel mot varandra (ortopyroxen) eller med två räta och en sned vinkel (klinopyroxen).

Pyroxenit, en bergart huvudsakligen bestående av pyroxener.

Pyrrhotit, detsamma som magnetkis.

Påslag. Första ortsalvan i en bergvägg.





©2001- GeoNord