Encyklopedi
av
geologiska och mineralogiska termförklaringar med bilder.
© 1998 - Geonord
Kontinuerlig uppdatering.

M

Mafisk bergart, bergart dominerad av järn- magnesiummineral.

Magma, magmatisk bergart. En magma är en i naturen förekommande bergartssmälta.
Halten kiseldioxid (SiO2) ligger normalt mellan ca 45 och 75 %, men det finns också magmor som saknar kisel. Ur en magma bildas olika typer av magmatiska bergarter: djupbergarter, gångbergarter och vulkaniter (ytbergarter).
Djupbergarter bildas som namnet anger på större djup i jordskorpan genom långsam kristallisation som ger relativt stora kristaller.
Gångbergarter bildas nära jordytan, till exempel i innanmätet på vulkaner, genom relativt snabb avkylning, som ger mindre kristaller än i djupbergarter, i många fall också en porfyrisk textur. De har ofta trängt in längs sprickor i berget och får därför skivform.
Vulkaniska bergarter kyls extremt snabbt sedan de kommit ut på jordytan, där de ofta inte hinner kristallisera alls och därför kommer att innehålla glas. Däremot bär deras magmor i de flesta fall (liksom när det gäller gångbergarterna) med sig kristaller som bildats i ett tidigare skede, vid långsammare avkylning nere i jordskorpan. De uppkomna bergarterna får då en porfyrisk textur.

Magmablandning. En process genom vilken två olika magmor, vanligen en kiselrik
(sur) och en kiselfattig (basisk), blandas mer eller mindre fullständigt. Vid ofullständig blandning (tvåfasblandning eller på engelska magma mingling) kan till exempel den kiselfattiga magman bilda droppar i den kiselrika, varefter magmorna kristalliserar till bergarter. Resultatet blir då ”droppar” eller ”kuddar” av gabbro i granit. Vid fullständig blandning (enfasblandning eller på engelska magma mixing) bildas en enda, ganska homogen bergart (en hybrid), vars sammansättning är ett mellanting mellan ursprungsmagmornas.

Magmahärd, ett parti i jordskorpans inre, där smält bergartsmaterial ansamlats och från vilken dylikt material kan söka sig uppåt i jordskorpan och eventuellt nå jordytan.

Magmaplym. Magma som rör sig uppåt ovanför en hetfläck.

Magmatisk differentiation, en lagbunden uppdelning av bergartsmineral i en smälta. Meningarna är starkt delade om hur en sådan differentiation går till, om den sker i smältan som sadan eller i samband med kristallisationen.

Magmatisk bergart, bergart bildad från magma

Magnesit, en bergart bestående av magnesiumkarbonat MgCO3
Magnesit är vit till gulbrun i färgen och liknar mycket kalksten, men reagerar inte för saltsyra. Hårdhet 4—4,5.
Mineralet används till eldfast material för inmurning av smältugnar och för framställning av magnesium, som är en viktig legeringsmetall.
Sverige saknar brytvärda magnesitförekomster.

Magnesit, Nastawice, Polen.
©1998 Geonord
Storlek 3x2 cm.

Magnetisk mätning, mätning av det jordmagnetiska fältets variation.

Magnetit ett metallglänsande, svart, starkt magnetiskt mineral med sammansättningen Fe3O4
Magnetit är magnetiskt som namnet antyder och påverkar också en kompass. Strecket på oglaserat porslin är svart. Hårdheten är 6. På ytan av svartmalmsblock syns ofta små kristaller med svart, matt metallglans
Svartmalm är den vanligaste typen av järnmalm i Sverige där malmmineralet utgöres av magnetit. Sveriges största förekomster av magnetit finns i Norrbotten. Kirunamalmen är en av världens största magnetitfyndigheter.

Magnetitkristaller på fältspat,
Mt. Huanaquias, Potosi, Bolivia.
©2002 Geonord 5x4 cm.
Magnetit, Nordmark, Värmland, Sweden.
Storlek på bild 2 cm
© 1999 Frej Sandström

Magnetkis, ett bronsbrunt, metallglänsande, svagt magnetiskt mineral med en sammansättning som ungefär motsvarar FeS (växlar mellan Fe5S6 och Fe11S12). Järnhalten kan dock variera något vilket orsakar struktur- och färgändringar i mineralet.

Malakit, Cu2CO3(OH)2 ett mörkgrönt mineral, ofta med druvformig utbildning, även med agatliknande mönster. Finns på flera ställen i Sverige, men sällan av slipkvalité.

Malakit, Pahtohavaare Kiruna, Sweden.
©1999 Dennis Holmberg. 5 cm
Malakit, Mashamba Mine, Shaba, Zaire.
©1997 Geonord. 4 cm tjock.
Malakit, cornetit, Kalukuluku, Congo.
©2001 Geonord 6x3 cm.

Malm, bergart som innehåller ur ekonomisk och/eller politisk synpunkt brytvärda metaller. Med andra ord kan ett mineral ena dagen vara en malm och nästa dag vara bara ett mineral beroende på hur världsmarknadspriserna är för tillfället. En guldförekomst är ett bra exempel på en förekomst som växlar mellan att vara brytvärd och inte.
Några viktiga faktorer skall här nämnas som man måste ta hänsyn till om en malm går att bryta eller inte. Storleken av malmen är en mycket viktig faktor. Idag lönar det sig ofta bättre att bryta en stor fattig malm än en liten rik. Detta beror på att brytningstekniken har utvecklats mot stora maskiner, vilka fordrar stora utrymmen, samt att investeringar i anläggningar oftast blir stora.
Det geografiska läget på fyndigheten har stor betydelse. Ligger den avlägset, kan transportavstånden bli för långa för att det skall bli lönsam brytning. Det ar dyrt att bygga vägar och man väljer därför helst en fyndighet, där väg redan finns före en annan rikare fyndighet i ett otillgängligt område.
Metallpriserna på världsmarknaden är till sist avgörande om malmen lönsamt går att bryta.

Malmanledning, förekomst som bedöms vara värt fortsatt ekonomisk utvärdering.

Malmberäkning, analys av tekniska och ekonomiska variabler för att undersöka om en fyndighet är lönsam att bryta.

Malmbildningsprovins, kallas en geografisk enhet, där malmfyndigheter eller mineraliseringar uppträder svärmvis, beroende på att jämförliga förutsättningar förverkligats flerstädes inom ett område med viss geologisk historia.

Malmblock, block rikt på metalliska mineral.


Malmblock med kopparkis, bornit, zinkblände, arsenikkis, blyglans.
Storlidengruvan, Västerbotten. ©2007 Geonord
Bildstorlektorlek 30x20 cm.

Malmbreccia, talar man om när malmerna trängt in i sin sidosten och genomsatt denna med gångar, så att bitar av sidostenen blivit inneslutna i malmen. Se också annan breccia och rivningsbreccia.


Malmbreccia med kopparkis, bornit, zinkblände, arsenikkis med mera.
Storlidengruvan, Västerbotten. ©2007 Geonord
Bildstorlek 20x20 cm.

Malmfält, område rikt på mineralfyndigheter/gruvor.

Malmgångar, med malm fyllda sprickor i berggrunden vilka i de flesta fall är av tektoniskt ursprung; de kan indelas i temperaturklasser.

Malmhalt, innehåll av metaller i en malmkropp.

Malmkvartsit, en genom metasomatisk omvandling av fältspatförande bergarter uppkommen, huvudsakligen av kvarts bestående bergart.

Malmmineral kan praktiskt indelas i:
1. Järnmineral
2. Sulfidmineral
3. Uranmineral.
4. Övriga

Manganit, ett brunsvart, svagt metallglänsande, i stråliga eller stängliga aggregat uppträdande mineral med sammansättningen MnO(OH).

Manganite, Bölet, Västergötland, Sweden.
©1999 Per Hoel.

Magnetkis, Fe6S7Fe8S9 är ett järnriktsulfidmineral med färgskiftning i brunt.
Magnetkis är en förening av järn och svavel med lätt övervikt för det senare grundämnet. Den är ofta svagt magnetisk. Färgen är bronsbrun och strecket svart. Hårdheten är 4.
Man hittar magnetkis nästan överallt i de svarta skiffrarna i Västerbotten och förhoppningarna kanske då tänds, att man gjort ett värdefullt fynd. Men normalt är magnetkis i svarta skiffrar värdelös.

Magnetkis, cubanite. Garpenberg, Dalarna, Sweden.
Storlek på bild 1,5 cm.
© 1999 Frej Sandström.

Manganofyll, en manganbiotit.

Manganosit, ett smaragdgrönt, i luften svart mineral med sammansättningen MnO

Manganoxidjärnmalmer, i Långban, vars mangankomponent uppbyggs av braunit och hausmannit, följda av diverse skarnmineral såsom schefferit, richterit, manganofyll, rodonit, tefroit och granat.

Manganspat eller rodokrosit, ett grått, gult, brunt eller rött mineral med sammansättningen MnCO3

Mantel. Jordmanteln, jordens mellersta skal ett ca 300 mil tjocka område, mellan jordens kärna och jordskorpan. Manteln är delvis flytande och de strömningar, konvektionsrörelser, som råder där antas ge upphov till kontinenternas rörelser.

Mantling. Begreppet används när ett mineral bildar en bård runt ett annat. Den vanligaste mantlingen uppkommer när en fältspat omger en annan. Om till exempel plagioklas (eller albit) mantlar kalifältspatströkorn i en porfyrisk bergart benämns mantlingen rapakivitextur, i omvänt fall kallas den antirapakivitextur. Sistnämnda är vanligast i Dalaporfyrerna. Mantling kan uppkomma vid magmablandning.

Mariposit. Tillhör glimmergruppen och är en kromhaltig muskovit, som lär ha hittats i Bolidengruvan. Ovanlig glimmervariant.

Mariposit, Curson Hill, Kalifornien, USA.
©1984 Geonord
Storlek 6x5 cm.

Markasit, den rombiska modifikationen av pyrit eller svavelkis FeS2

Markasit pyrit "dollar", Baldwin gruvan, Randolf Co, Illinois, USA.
©2005 Geonord.
Storlek 7 cm radie.

Markgeokemi. Provtagning i morän och sediment (på cirka 1 m djup) för att få fram de naturliga bakgrundshalterna av huvud- och spårelement i jordlagren. Markgeokemiska undersökningar kan visa på områden med höga metallhalter eller områden med låga halter av nyttiga ämnen.

Marmor, namn på kristallin kalksten. Den bildas då någon av de sedimentära bergarterna kalkspat och dolomit smälter upp och sen återigen stelnar, det vill säga marmor är en metamorf bergart. Den berömda italienska marmorn från Carrara är helt vit och har sitt ursprung som kalkspat.

Martit, genom oxidation av magnetit uppkommen järnglans.

Massformiga kallas bergarter, som inte visar någon parallellorientering av de ingående mineralkornen.

Massiv sulfidmalm, malm innehållande minimum 20 procent sulfidmineral.

Melanit är en titanhaltig andradit tillhörande granatfamiljen av mineral. Finns på Alnön i massiv form.

Melanit, Badajoz, Spanien.
©2004 Geonord
Storlek 9x6 cm.

Melanotekit, ett mineral med sammansättningen Pb2(FeO)2 Si2O7

Mercalliskalan. En 12-gradig skala som beskriver effekten av jordbävningar.

Mesa, slam av kalciumkarbonat bildat vid kausticering av grönlut.

Mesaugn, roterugn för mesabränning.

Mesolit. Na2Ca2(Al2Si3O10)3·8H2O tillhör zeolitgruppens mineral. Bildar nålformiga genomskinliga färglösa till vita långa kristaller. Påståtts ha hittats i Svappavaara - Leveäniemigruvan.

Mesolit, Bombay Quarries, Mumbai,
Maharashtra, Indien.
©1985 Geonord.
Storlek på bild 9x9 cm.
Mesolit, Bombay Quarries, Mumbai,
Maharashtra, Indien.
©1997 Geonord.
Storlek på bild 7x4 cm.

Meta- . Prefixet meta framför ett bergartsnamn betecknar att bergarten i fråga är metamorfoserad (omvandlad).

Metabasit, mafisk bergart som blivit genomgripande omvandlad.

Metagråvacka, metamorf, lerig sandsten ibland med bergartsfragment.

Metamorfa eller omvandlade bergarter, som efter sin ursprungliga bildning förändrats på ett eller annat sätt (genom tryck och uppvärmning). Exempel på metamorfa bergarter är gnejs, kvartsit.

Metallurgi, omfattar framställning och rening av metaller, och legeringar samt smältning.

Metallurgisk kalk, bränd kalk. Slaggbildare och infodringsskydd vid metallurgiska processer.

Metamorf bergart eller Metamorfos En process som innebär att de mineral som ingår i en bergart helt eller delvis blir utbytta mot nya mineral. Metamorfos innebär att mineralsammansättningen ändras så att den anpassas till ändrade tryck och temperaturer i berggrunden. I vissa fall sker också betydande förändringar av bergartens kemiska sammansättning. Processen benämns då metasomatos. Jfr Dynamometamorfos, Kontaktmetamorfos och Regionalmetamorfos. Vanliga metamorfa bergarter i Sverige är gnejs, marmor och olika typer av skiffrar.

Metasediment, bergart vilken ursprungligen har bildats av nedfallande partiklar (sediment) vilka senare cementerats samman till en bergart vilken i sin tur genomgått metamorf omvandling.

Metasomatos är den process vid vilken ett mineral genom lösningars inverkan er sättes av ett annat mineral med annan kemisk sammansättning.

Meteor. Kallas även stjärnfall, det vill säga ett kortvarit ljusstreck som syns på himlen under stjärnklara nätter. Meteoriden faller med hög hastighet in i jordatmosfären och krockar med luftens molekyler. Ljusfenomenet uppstår när ytan på meteoriden upphettas och frigör atomer som i sin tur också krockar med luftmolekylerna.

Meteorit. En fast kropp som fallit ner på jorden från världsrymden. De består huvudsakligen av legeringar av järn och nickel. Meteorid kallas en meteorit medan den fortfarande är kvar ute i rymden. Meteoriterna varierar i storlek från små partiklar till stora block. Det mesta av meteoriten brinner upp när den passerar genom jordens atmosfär. Man delar in meteoriterna i tre olika grupper, järnmeteoriter, järnstenar och stenmeteoriter. Meteoriterna anses vara rester från det material som planeterna bildades av för ca 4,6 miljarder år sedan. Det är mycket ovanligt att det faller ner meteoriter på jorden, varje år rapporteras inte mer än 3-4 stycken nedfall.

Meteorit, järn, oktahedrit, Muoninalusta, Norrbotten, Sverige.
©2004 Geonord. Gåva från Dennis Holmberg. 6x4cm.
Meteorit, järn, M24b, Sikkhote-Alin, Sibirien, Ryssland.
©2009 Geonord. 5x4 cm.

Mg-kalk, mekanisk blandning av kalksten och dolomit. Används som kalkningsmedel i jord- och skogsbruk.

Migmatit, en silikatbergart som genom upphettning och under tillförsel av flyktiga ämnen delvis smält och sedan stelnat på nytt, eller en silikatbergart som genomvävts av nytillförd smälta.

Mikroklin, en triklin kalifältspat. Har samma sammansättning som ortoklas men lägre symmetri. Den vanliga kalifältspaten i det svenska urberget är mikroklin KAlSi3O8.

Mikroklin, rubidiummikroklinpertit, Varuträsk, Västerbotten, Sverige.
©2006 Geonord.
Mikrolklinkristaller, Park County, Colorado, USA. ©1985 Geonord.

Mikrolit. (Na,Ca)2Ta2O6(O,OH,F), uppträder som korn ller kubiska kristaller, och glaslans. Ljusgul till svartbruna oktaedrar. Förekommer på flera ställen i Sverige.

Mikrolit, Varuträsk, Västerbotten, Sverige.
©2006 Geonord.
Stibiomikrolit, Varuträsk, Västerbotten, Sverige.
©2006 Geonord. Gåva från Boliden AB.

Mikrokristallin. En textur där mineralkornen nätt och jämnt kan identifieras med mikroskop.

Mineral. Ett fast ämne som förekommer i naturen och där atomerna är anordnade i olika symmetriska mönster (kristallklasser). Den kemiska sammansättningen i ett mineral kan vara fix eller variera inom vissa gränser. Mineral som bildar bergarter delas in i tre huvudgrupper, magmatiska, metamorfa och sedimentära bergarter. Mineralen är de minsta byggstenarna i de bergarter som uppbygger jordskorpan.
Exempel på mineral: kvarts, fältspat, glimmer. Men även rena grundämnen kan vara mineral t.ex. koppar, silver och guld.

Mineralanalys för amatörer. Vad har jag hittat? Det är en högaktuell fråga. Konstiga, spännande och underliga stenar finns det gott om. Men hur skall man veta vad som är guld värt, när det inte är guld. Det finns inga definitiva svar att ge amatören. En stens värde beror på de mineral den innehåller. De flesta mineral har karaktäristiska egenskaper, som ofta kan bestämmas med enkla medel. De viktigaste egenskaperna skall här beskrivas.
Utseendet och formen bör studeras först. Mineralet kan uppträda som en oregelbunden fläck i stenen eller så finkornigt att man inte kan se hur det ser ut utan förstoringsglas. Det kan vara kornigt, stängligt, fjälligt eller fibrigt. Ett kornigt mineral kan ha plana ytor som tärningar och prismor. Malmförande stenar kan vara rostiga, vilket ofta är fallet om de innehåller t.ex. svavel— eller magnetkis.

Hårdhet: Hårdheten hos ett mineral är ett viktigt kännetecken. Den bestämmes genom att jämföra hårdheten hos mineralet med kända material. Som en allmän regel gäller att ett hårdare mineral repar ett mjukare. Man brukar använda en hårdhetsskala från 1—10 där 1 är mjukast och 10 hårdast. Bra hjälpmedel är t.ex. nageln (hårdhet 1—2), ett kopparmynt (hårdhet 3), ett knivblad (hårdhet 5) och en bit fönsterglas (hårdhet 6). Geologerna använder sig av följande skala: Mer detaljerad beskrivning här.

                    1.   Talk                      6.   Fältspat
                    2.   Gips                      7.   Kvarts
                    3.   Kalcit                    8.   Topas
                    4.   Flusspat                9.   Korund
                    5.   Apatit                  10.   Diamant

Färg: Mineralens färg är av stor vikt vid identifieringen. Hos många mineral, särskilt hos dem med metallartad glans, är färgen tämligen konstant.
Beträffande gråbergsmineralen kan färgen emellertid variera ganska mycket. Man måste därför vara försiktig, när man använder enbart färgen för bestämning.

Streck: Det fina mineralpulver, som man erhåller då mineralet rives mot en oglaserad porslinsplatta, t.ex. en elpropp, ger en färg som oftast är karaktäristisk för mineralet. Malmmineralen ger i regel ett svart eller starkt färgat streck — ett gott kännetecken. Gråbergsmineralen däremot ett vitt eller mycket svagt färgat streck.

Klyvbarheten är ett bra kännetecken. En del mineral klyves i bestämda riktningar med släta ytor. Saknas klyvriktningar är mineralets brottyta ojämn och/eller skålig.

Glansen på brottytan hos ett mineral är också en bra ledtråd. Knacka loss en bit ur blocket för att få en färsk brottyta. Är ytan metallglänsande, är stenen malmförande. En fett— eller glasglänsande yta pekar på mineral som kvarts, fältspat eller kalkspat.

Tyngden kan också tas med som indikator. Jämför ett malmblock med en vanlig gråsten genom att väga dem i handen. Block, som innehåller malmmineral, är i regel tyngre än vanliga stenar. Densitet-specifik vikt läs mera här.

Mineraljägaren har, för att något så när kunna genomföra dessa tester, behov av en enkel fältutrustning. En kniv, kompass, magnet, hammare, lupp, oglaserat porslin (el— propp) och en anteckningsbok är normalutrustningen. Kom ihåg att hur bra ett fynd än är, så är det värdelöst, om man inte hittar igen fyndplatsen. Skriv därför alltid upp platsen och igenkänningsmärken, varför inte ta en bild, om den inte kan prickas in direkt på en karta.
Använder man hammare, bör det vara självklart att använda skyddsglasögon Vid slag på hårda stenar sprätter det loss vassa stenflisor ur berget eller stålflisor ur hammaren/mejseln som kan skada ögon och ansikte.

Mineralisering, naturlig anrikning i berg eller jord av ett eller flera ekonomiskt värdefulla mineral.

Mineralogi, läran om mineralens bildningsbetingelser, egenskaper och sammansättning.

Molybden, Mo (grundämne).

Molybdenglans, ett mjukt, bladigt, blygrått, blåaktigt metallglänsande mineral med sammansättningen MoS2, molybdensulfid. Finns på flera fyndlokaler i Sverige, men det här exemplaret från Norge är en bra illustration.
Molybdenglans består av molybden och svavel. Man känner igen mineralet på att det är mycket mjukt, hårdhet 1,5. Det kan repas med nageln och ger ett grå— grönt streck på glaserat porslin. Molybdenglans har en karakteristisk stålblå färg, som skiljer sig från grafitens mera mattgrå. Ur molybdenglans utvinner man molybden, som är en viktig legeringsmetall.
Mineralet förekommer allmänt i små mängder i den svenska berggrunden. Små fjäll av molybdenglans kan man hitta i graniter och pegmatiter. Malmer är däremot sällsynta. Brytning i nämnvärd omfattning har endast ägt rum i Uddgruvan i Västmanland.

Molybdenglans, Knaben, Norge.
©1998 Geonord.
Storlek matrix 5 cm.

Monazit, ett rött, rödbrunt eller gulbrunt genomskinligt mineral med sammansättningen CePO4, kan innehålla ända till 70% sällsynta jordartsmetaller, utom cerium även yttriumlantan, torium m fl.

Monzonit. En magmatisk djupbergart som liknar syenit men som har proportionsvis mer plagioklas och mörka mineral (glimmer, hornblände, pyroxen) än denna. En speciell varietet av monzonit är den norska larvikiten. Motsvarande vulkaniska bergart kallas latit.

Morän, jordart karaktäriserad till övervägande del av dåligt sorterat berg- och jordmaterial som transporterats och avlagrats av glaciär eller inlandsis.

Montebrasit LiAl[(OH,F)|P04] - Amblygonit (Li,Na)Al[(OH,F)|P04] bildar en serie med varandra. Det enda som egentligen skiljer dom åt är att amblygonit har en Na-jon i kristallgittret. Finns på flera litiumpegmatiter i Sverige, men Varuträskgruvan är den rikaste.

Amblygonit-Montebrasit kristall i gruvgången i Varuträskgruvan. ©2006 Geonord
Montebrasitkristall från Iting, Minas Gerais, Brasilien. ©2018 Geonord

Muskovit. Vardagligt brukar man kort säga ljus glimmer. Muskovit är kaliumglimmer, ett ljust glimmermineral med sammansättningen KAl2(OH,F)2AlSi3O10.
Glimmer tål mycket hög temperatur och är en god isolator. Tunna skivor är nästan genomskinliga som glas och användes förr till fönster i ugnar och braskaminer. Vackra kristallgrupper kan man bara hitta på museer.

Muskovit, Varuträsk, Västerbotten, Sverige.
©2006 Geonord. 7x6 cm.
Lite litium ger den lätt rosa färgen.
Muskovit, Sapucia pegmatit, Minas Gerais, Brasilien. Smithsonian National Museum display Washington, USA
©2002 Foto Geonord

Mylonit. En flintliknande bergart bildad i rörelsezoner i berggrunden.

Mylonit. Korpkullen, Västerbotten.
©2006 Geonord 10x10 cm.
Mylonit. Lom, Ottadalen, Norge.
©2001 Geonord. 5x8 cm.




©2001- GeoNord