Encyklopedi
av
geologiska och mineralogiska termförklaringar med bilder.
© 1998 - Geonord
Kontinuerlig uppdatering.

H

Halit. (Stensalt) NaCl, Bildar vanligen kubiska kristaller eller korniga massor. Genomskinlig och glasglans. Löslig i vatten. Sverige har ett mikroskopiskt fynd från Alnön. I Europa är saltgruvorna i Wieliczka väkända turistmål och värda ett besök. Problemet med fotografering av nästan glasklara kristaller är stora och därför har jag lagt upp två exponering av samma kristall.

Halit i genomlysning och halit med fokusering, Inowroctaw, Polen.
©2003 Geonord. 8x8x6cm

Hausmannit, ett svart, i tunna splittror mörkt brunrött mineral med fettartad metallglans och brunt streck. Sammansättningen är Mn3O4

Havsbottenplatta. en platta på havsbotten som består av tyngre bergarter än de i en kontinentplatta.

Hedenbergit, en svart till svartgrön pyroxen med sammansättningen CaFeSi2O3, där Fe i viss utsträckning är ersatt med Mg; ljusare ju högre Mg-halten är.

Hematit, se järnglans. Ett mineral som utgörs av järnoxid med formeln Fe2O3. I finfördelad form, till exempel då det uppträder tillsammans med kvarts i jaspilit (järnkisel), är mineralet. Finfördelad hematit i fältspat ger de typiska röda färgtonerna åt många porfyrer. Repas mineralet blir också det så kallade strecket rött. I större kristaller är hematiten blåsvart.
Hematit är inte magnetisk. Hårdheten är 5—6. Färgen på porslinsproppen blir blodröd, liksom knivrepan och är det bästa kännetecknet för hematit. Andra egenskaper är den stålgrå färgen, ibland något rödaktig, och den metalliska glansen. Kristallerna kan ibland vara tavelformiga.
Hematit kallas också järnglans eller blodsten. Finmalen hematit användes tidigare som färgpigment.
Blodstensmalm består av hematit. Denna malm är en av de vanligaste och viktigaste järnmalmstyperna i vårt land.

Hematitkristaller, Ouro Preto, Minas Gerais, Brasilien.
Smithsonian National Museum display Washington, USA
©2002 Foto GeoNord

Hessonit är en granat med orange till röd färg. Räknas till grossulargranat gruppen Ca3Al2(SiO4)3. Finns inte registrerad i Sverige under namnet hessonit.

Hessonit, Beiarn, Nordland, Norge.
©2003 Geonord.

Hetfläck. Ett hett område i manteln under en vulkan.

Hollandit. Är en barium-manganoxid, BaMn8O16. Ett gråsvart mineral och bildar stängliga kristallaggregat, ibland fibriga. Metallglans som får blåanlöpning genom oxidering. Mycket sällsynt mineral i Sverige och finns i Ultevis, Norrbotten. Där är det nu förbjudet att samla mineral. Naturreservat.

Hollandit, Sörhårås, Ultevis, Norrbotten,
Sverige.
©1989 Geonord.
7x4 cm.

Hornblände, sammanfattande namn en serie amfiboler med grön, svartgrön eller svart färg och utgörande silikat av Ca, Mg, Fe, Al, Ti och Na i olika proportioner.

Hornblände, Malmberget, Norrbotten, Sverige.
©1991 Geonord.
Gåva från Dennis Holmberg
5x5 cm.

Hornsilver, ett pärlgrått till svart mineral med sammansättningen AgCl.

Horst. En höjd som begränsas av förkastningar.

Hot spot. Se hetfläck.

Humit, humitmineral med sammansättningen Mg7(F,OH)2(SiO4)3

Humitmineral, en serie Mg-F-silikat med olika proportioner mellan forsterit, Mg2SiO4 och MgF2, där F ofta delvis ersätts med OH hübnerit, ett volframmineral med sammansättningen MnWO4.

Humus, (lat., 'jord', 'mull', 'mylla'), mörkfärgad, nästan svart, organisk substans i framför allt jord och torv. Humus är från kemisk synpunkt ingen enhetlig ämnesgrupp.

Hydrogeologi. Läran om grundvattnet och dess egenskaper.

Hyperitdiabas, en diabasartad, noritisk gabbro med svartpigmenterad plagioklas hypersten, en rombisk pyroxen.

Hydrotermal kallas en mineralbildning där mineralen bildats ur varma vattenlösningar, avgivna av en framträngande smälta.

Hydroxyl. En term som betecknar en negativt laddad molekyl, som består av en syre- och en väteatom (en OH-jon). Vissa mineralgrupper som glimrar och amfiboler innehåller vatten i hydroxylform.

Hydrotermal omvandling, omvandling av bergart eller mineral orsakad av hett vatten eller het gas.

Hytta. Anläggning för tillverkning av tackjärn, vanligen också utrustad med krossverk för malm, rostugn och masugn.

Hårdberg, sammanfattande namn för silikatbergarter.

Hårdhet HUR MÄTER MAN MINERALENS HÅRDHET?

Om man antar att du hittat ett mineral och vill identifiera det, så finns det många egenskaper på det, som du kan studera, för att om möjligt ringa in möjliga mineralnamn för just ditt fynd. Genom erfarenhet och kunskap kan du på sikt lära dig att känna igen många vanliga mineral och med ytterligare träning kan du med viss sannolikhet även namnge en hel del ovanliga sådana. Kvar finns sedan en stor grupp "svåra" mineral där det krävs sofistikerad utrustning för analys. Hårdheten är ett av verktygen, men den ger inte tillräckligt med information för att du skall kunna bestämma vilket material du har i handen.
Oftast behöver du också bestämma specifika vikten, hur brottytan ser ut, färgen, dess optiska egenskaper, dess kristallform, kemisk sammansättning, reaktivitet mm.

Men låt oss då titta på hårdheten.
Hårdheten är en av de egenskaper som geologerna mäter när de skall identifiera mineral. Egenskapen mäts med hjälp av en skala som utvecklades 1822 av den österrikiske mineralogen Friedrich Mohr. Skalan kallas också för Mohs´ skala och går från 1 till 10. Vi säger att diamant har hårdhet 10. Hårdheten undersöks helt enkelt genom att man försöker åstadkomma en repa eller ritsar i mineralet.
Om ett mineral får repor av fältspat men inte av apatit, vet vi till exempel att mineralets hårdhet ligger mellan 5 och 6. Men se till att utföra repprovet på en yta det inte är så noga med!
En del geologer och samlare har med sig prov på alla mineraler i skalan men man kan också använda mer vardagliga hjälpmedel. En fingernagel har en hårdhet på ca 2,5, ett gammalt kopparmynts hårdhet är ca 3,5, en fickkniv ligger på omkring 5,5, om den är gjord av riktigt stål, och en fil av specialstål gör repor i kvarts - hårdheten ligger alltså högre än 7.

Här nedan en enkel tabell som visar hur Mohs valde ut tio mineraler och rangordnade dem efter hur hårda de var.
(Observera dock att intervallerna i skalan är inte lika, även om korund (9) är omkring nio gånger hårdare än talk. Diamant är nämligen ungefär 40 gånger så hårt som talk.)

Mohs ritshårdhet är en relativ hårdhetsskala från 1 till 10 på ovittrad yta. 1 = talk, 2 = gips, 3 = kalcit, 4 = flusspat, 5 = apatit, 6 = fältspat, 7 = kvarts, 8 = topas, 9 = korund, 10 = diamant. Kalcit repar gips, flusspat repar kalcit osv. 1–2 repas med nagel, 3–4 repas lätt av kniv, 5 kan repas med kniv, 6 repas med specialstål, 7 repar fönsterglas.

Och slutligen några allmänna råd när du testar. När du prövar ritshårdheten, måste du tänka på att bara använda skarpkantade stycken och testar dem mot oomvandlade ytor. Räfflade utbildningar, bladiga kristaller och vittrade mineral uppvisar lägre hårdhet. Det finns också mineral som är olika hårda på olika ytor (ex. kyanit) eller som har olika hårdhet på samma yta men i olika riktningar.
När du gjort ett prov, blås då bort stendammet från provytan så att du verkligen kan se om det blev en rista eller inte. Kanske var det så att det var den andra mineralen eller provet som ritsades. För bergarter är det på grund av de olika beståndsdelarna i allmänhet inte möjligt att använda Mohs hårdhetskala.
Det finns att köpa färdiga sett av hårdhetskalor i stenaffärer, SGU säljer minerallådor, men varför inte göra din egen!

Hårdmalm, ursprungligen beteckningen på kopparkisansamlingar i kvartsit i Falu gruva termen används numera ofta även om andra malmer i kvartsit och glimmerskiffer.

Häll, blottat parti av berggrundsyta.

Hälleflinta, beteckning på de bäst bevarade vulkaniska bergarterna i den järnmalmsförande formationen i Mellansverige; de mellansvenska metavulkaniterna, leptiterna är omvandlade hälleflintor.

Hälleflinta, Sala, Västmanland, Sverige.
©1991 Geonord

Hängvägg. Benämningen på den bergvägg som är parallell med malmkroppens strykning
och som vilar mot malmen.

Hydraulisk kalk, bindemedel för puts och murbruk.





©2001- GeoNord