Geologiska och mineralogiska termförklaringar

© 1998 Vidar Blom, Göteborg.
I utökad upplaga i samarbete med GeoNord

F

Falers, fahlerz, samma som tetrahedrit (koppar-antimonsulfid) eller tennantit (koppar-arseniksulfid).

Falband, bandformiga, med kiser impregnerade zoner i kristallina skiffrar.

Famatinit, rödaktigt stålgrått mineral med sammansättningen Cu3SbS4

Fanerozoikum, tiden efter ca 570 miljoner år sedan.

Fast klyft, fast berg.

Fayalit, se olivin.

Felsit, (ett diskutabelt bergartsnamnen) är en djupbergart, huvudsakligen bestående av kryptokristallina korn av kvarts och fältspat.

Felsitporfyr, sammanfattande benämning på porfyrer och kvartsporfyrer med felsitisk, kryptokristallin grundmassa.

Fennoskandiska skölden. Den urbergssköld av kristallint berg som utgör delar av Norges, största delen av Sveriges, hela Finlands samt nordvästra Rysslands berggrund. Fennoskandiska sköldens bergarter är drygt 2,5 till knappt 1 miljard år gamla.

Filler, finmald kalksten eller dolomit. Används som fyllmedel i t ex asfalt, plast, färg och papper.

Flinta. En bergartsmassa som huvudsakligen består av kvarts. De mörka delarna kommer från organiskt material och den ljusa utsidan är rester efter kiselalger.

Flogopit, rödbrun eller brunröd glimmer, i huvudsak silikat av K, Mg, Al och F; skiljer sig från biotit främst genom frånvaro av Fe och genom sin F-halt.

Flotation, utvinning av mineral med hjälp av kemikalier som får vissa mineralkorn att flyta upp.

Fluoborit, mineral med sammansättningen Mg3(F,OH)3(BO3)

Fluorescens. Egenskap hos somliga mineral att under bestrålning med kortvågigt ljus (t ex UV-ljus) avge ett mera långvågigt ljus, ofta synligt. Ljuset som avges är typiskt för mineralet och kan användas för att bestämma vilket mineral det är. Exempel på mineral som fluorescerar är kalcit, serpentin, opal, diamant och zirkon.

Flusspat eller fluorit, ett glasglänsande, färglöst eller i rött, blått, grönt, violett eller brunt färgat mineral med god oktaederspaltning CaF2

Fluorit, Namibia, Afrika.
© 2001 Geonord

Fyllit, finskiffrig bergart som bildats genom svag omvandling av ler- och slamstenar, kraftigare omvandling ger glimmerskiffer.

Flygmätning, mätning av berggrundens magnetiska och elektriska egenskaper från luften.

Flytstruktur. En parallellstruktur i en magmatisk bergart, markerad bland annat av att avlånga (nål- eller plattformade) mineral ligger orienterade i magmans flytriktning.

Flöts, ett lager med betydande utbredning men ringa mäktighet och innehållande nyttiga beståndsdelar som stenkol och malm.

Fokus. Den punkt i jordskorpan där en jordbävning har sitt centrum.

Forsterit, se olivin.

Fosforit, fosfatrika konkretioner i sedimentära lager, bildade genom utlösning av fosfat ur fossila djurben och senare avsatta och samlade till fosfatknölar, vilka förekommer i stor mängd i vissa lager.

Fossil. Avtryck i sten efter en växt eller ett djur till exempel dinosaurier. Ett fossil bildas då djur eller växter begravs i sediment som pressas ihop under lång tid. Oftast ruttnar mjukdelarna bort, därför består de flesta fossil bara av avtryck efter skal eller ben. I vissa fossil kan ursprungsmaterialet ersättas av ett mineral, till exempel kalcit eller pyrit.

Fyllit, en genom svag omvandling av ler- och slamstenar uppkommen, finskiffrig bergart; vid starkare omvandling övergår bergarten i glimmerskiffer.

Fältspat. Fältspatgruppen innehåller de vanligaste mineralen i jordskorpan. De viktigaste fältspaterna är plagioklas och kalifältspat. Plagioklas är en blandserie av två fältspater där det ena ändledet är albit (natriumfältspat, NaAlSi3O8) och det andra anortit (kalciumfältspat, CaAl2Si2O8). Kalifältspat har den kemiska formeln KAlSi3O8, där kalium (K) i varierande grad kan ersättas av natrium (Na). Kalifältspat kan i huvudsak vara av två slag: ortoklas och mikroklin, vilka skiljer sig åt genom olika kristallstruktur (anordning av atomerna). Den vanligaste av dessa i Sveriges urberg är mikroklin. I Dalaporfyrer och en del liknande bergarter är kalifältspaten strukturellt ett mellanting mellan ortoklas och mikroklin.

Förkastning. Termen används för en process som innebär att två berggrundspartier förskjuts i förhållande till varandra längs en spricka eller sprickzon. Den används också för själva sprickan. Deformationen i en förkastning sker vid relativt låga temperaturer och är därför spröd, med sönderbrytning av sidoberget som följd. I förkastningszoner finner man bland annat tektoniska breccior, som ofta är hopläkta av kvarts, kalcit m.m. Förkastningar kan också ske vid högre temperatur i så kallade skjuvzoner, och innebär då plastisk deformation med nybildning av mineral (ofta glimmer).

Förskiffring, en process, da parallellstruktur uppstar i en bergart, som utsätts för tryck.

Försurning, sänkning av pH-värdet i mark, vattendrag och sjöar.





©2001- GeoNord