ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 1998

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord


Lapis nr 2. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Kuzelit IV/F.10-20 Sulfathaltig kalcium-aluminium-hydroxid
CaAl2 [SO4/(OH)12] · 6H2O (trigonala)

Färgen är vit med glasglans. H=1-2, streck är vitt.
Denna nya sulfathaltiga kalcium- aluminium-hydroxid med skikt-struktur är nära släkt med sulfatfria Ca-Ai-Hydroxid Hydrocalumit (IV/F.1O-1O).
Typlokal är basaltstenbrottet Zeilsberg intill Maroldsweisach i Nordbayern, Tyskland. Här innehåller tertiärbasalter karbonatiska Xenolither med portlandit, ettringit, kalcit och alkalisilikaterna tobermorit, afwillit, gyrolit, appofyllit samt natrolit. Kuzelit bildas vid temperaturer ovanför 100 °C ur omvandlingen från ettringit. Kuzelit bildar mycket små sexkantiga blad, vars diameter ligger mestandels under 1/100 milli meter. Kritallerna är genomskinliga, visar dock ingen fluorescens i UV ljus. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Hans Jürgen Kuzel, Erlangen, Tyskland.

Lukechangit-(Ce) V/C.7-175 Fluorhaltig natrium-REE-karbonat
Na3(Ce,La,Nd)2[F/CO3)4] (hexagonala)

Lukechangit är färglös till blek brunaktigt gul med glasglans till pärlemorglans. H=4 1/2, streck=vit. Detta nya fluorhaltiga natrium- sällanjord-karbonat med skiktstruktur är nära släkt med cordylit-(Ce) (V/C.7-170).
Typlokal (första fyndplats) är Poudrette Quarry vid Mt. Saint Hilaire i Kanada i en stor pegmatitgång med bl.a. nefelinsyenit. Lukechangit Ce) hittades i druser med alkalifältspat och aegirin just i denna pegmatit. Lukechangit åtföljes även av fluorit, siderit, petersenit-(Ce), analcim, sodalit, serandit, eudialyt, katapleit och astrofyllit.
Detta extremt sällsynta mineral bildar antingen hexagonal-tavliga eller kortprismatiska sammanfogade kristaller upp till 1 millimeters stor lek. Lukechangit är genomskinligt och sprött. Det visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Namnet hedrar Luke L.Y.Chang från universitetet i Maryland.


Lapis nr 3, 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Bamfordit IV/E.3-40 Vattenhaltig järn-molybden-hydroxid
Fe3+Mo2O6 (OH)3 · H2O (triklina)

Ett äppelgrönt jordigt till glasglänsande mineral med grönaktigt/gult streck. En ny vattenhaltig järn-molybden-hydroxid. Bamfordit kommer från de nedlagda wolfram/wismut-gruvorna vid Barnford Hill, Nord-Queensland, Australien. I de starkt nedbrutna, kaoliniserade graniterna bildades bamfordit genom oxidation av molybdenglans.
Bamforit, tidigare namngiven som
molybdoferrit, hittades hitintills i endast två prover i form av kornig kvarts och muskovit som mikrokristallina krustor. Bamfordit består av mycket små genomskinliga tavlor. Fyndplatsen gav namnet.

Deliensit VI/D.20-85 Vattenhaltig järn-uranyl-sulfat
Fe2+[UO2/SO4] 2 · 3H2O (ortorombiska)

Blekgul till gråvit färg, glasglans och vitt streck. H=2.
Det nya sällsynta vattenhaltiga järn uranyl-sulfatet är släkt med rabejacit (VI/D.20-90). Deliensit hittades 1994 i uranbrottet Mas d'Alary, nära Lodève, Dèpartement Hèrault, Frankrike. I den permiska skiffern hittades lager med pechblände/coffinit. Deliensit bildades ur sönderfallen pechblände och primära sulfider. Deliensit har sällskap av uraninit, kornig pyrit och gips. Mineralet är genomskinligt till klart genomsiktligt och uppträder i mycket små tunntavliga till listformiga kristaller upp till högst 0,4 millimeter. Kan byggas upp till rosettaktiga aggregat till max 4 millimeter Ø. Namnet hedrar professorn i mineralogi Michel Deliens från universitetet i Brüssel som medverkade vid beskrivningen av 25 nya uranmineral.

Galileit VII/A.8-03 Natrium-järn-fosfat
Na2(Fe2+,Mn2+) 8 [PO4]6 (trigonala)

Ett blekt brunaktigt/gult mineral med glasglans, H=3 1/2-4 och vitt streck. Ett nytt sällsynt natrium- järn- fosfat, som hittades som mikroskopiskt små korn (<0,03 mm) i troilit-knölar från "Grant IIIB" meteoriten och i fyra andra järnmeteoriter av liknande typ.
Namnet ärar den berömde astronomen Galileo Galilei.

Ilinskit IV/K.5-60 Alkalisk-koppar selenit
(Na,K)Cu5[O2/Cl3/(SeO3)2 (ortorombiska)

Färgen är smaragdgrön, H=1 1/2, glasglans, streck ljusgrönt. Denna extremt sällsynta alkali koppar-selenit är strukturellt släkt med zink-seleniten Sofiit. Ilinskit härstammer från 200-230°C varma fumarolavsättningar från Caldera vid Stora Tolbachik, Kamchatka-Halvön, Ryssland. Ilinskit hittades i en matrix som liknar glasig vulkanslagg. Mineralet bildar tavliga kristaller som kan bilda strålaktiga aggregat. De högst 0,35 millimeter långa kristallerna är klart genomsiktliga och spröda. Namnet hedrar den ryske mineralogen Georgij Aleksejevich IL'INSKIJ.

Rhodarsenid II/A.5-105 Palladiumhaltig rhodium-arsenid
(Rh,Pd)2As (ortorombiska)

Mineralet har grå färg, metallglans, H=51/2. Denna nya extremt sällsynta palladiumhaltiga rhodium- arsenid är nära släkt med palladobismutoarsenid (II/A5-100). Rhodarsenid hittades i platin "seifen" (anhopning av mineral) i floden Srebnica nära Veluce i centrala Serbien cirka 100 kilometer söder om Belgrad. Tungmineralsand innehåller här sperrylith, Rh/Ir-sulfo-arsenid och legeringar av olika platingruppelement. Dessa kommer från kromförande, ultrabasiska grönstenar från ophiolith-komplexet i Veluce. I små korn av Pt/Fe- och Ru/Os/Ir-legeringar sitter rhodarsenid som opaka, mikroskopiskt små inneslutningar (<0,1 millimeter).


Lapis nr 4. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Ferri-Klinoholmquistit VIII/F.7-90 Inosilikater
Li2(Fe2+,Mg)3 (Fe3+,Al)2[(OH,F)/Si4O11]2 (monoklina)

Färgen är svart, glasglans, H=6, och streckfärg är vit.
Denna nya lithium-järnrika amfibol förekommer som inväxta körtlar i Epi-syeniten (upp till 7 Vol.%) som finns i Pedriza-massiv, Sierra de Guadarrama, i centrala Spanien. Syeniten består av hydrotermalt bildade, albitiserade cordierit-graniter som även innehåller andra bergartsbildande mineral såsom albit, aegirin-augit, titanit, andradit, magnetit och apatit.
Ferri-klinoholmquistit bildar små långsträckta prismatiska kristaller, på sin höjd 0,5 mm lång. Mineralet är sprött, genomskinligt och visar ingen fluorescens. Namnet hänsyftar på den kemiska sammansättningen och den nära släktskapet till klinoholmquvistit.

Iltisit II/F.13-05 Klorhaltig silver/kvicksilver-halogensulfid
AgHgS(Cl,Br) (hexagonala)

Färgen är röd till brunaktig, diamantglans och röd streckfärg. Denna nya, klorhaltiga silver/kvicksilver/halogensulfid är polymorf (förhållandet att två eller fler mineral kan ha olika kristallstruktur trots att deras kemiska sammansättning är lika) med capgaronnit. Fyndet gjordes i kvarstående malmpelaren nr 80 nere i gamla bly/koppargruvan Cap Garonne, Sydfrankrike. Iltisit, som är extremt sällsynt, sitter oftast tillsammans med peroudit, capgaronnit och olivin på blekgröna parnauitkruster. Iltisit bildar mest mycket små, genomskinliga, sexkantiga tavlor, är sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralsamlaren Antoine Iltis, som upptäckte mineralet.

Yvonit VII/C.6-35 Vattenhaltig koppararsenat med skiktstruktur
Cu2+[AsO3(OH)] · 2 H2O (triklina)

Färgen är blek turkosblå till mörkblå, glasglans, H=3 1/2-4, streck blått. Detta nya vattenhaltiga koppar arsenat med skiktstruktur är nära släkt med geminit. Typlokalitet är guldgruvan Salignes dagbrott, 15 km norr om Carcassonne i Frankrike. Yvonit sitter på matrix av försatt arsenikkis, kopparkis och gedigen vismut.
Yvonit förekommer tillsammans med blekgrön geminit och blekgrön lindackerit. I Saligne bildar yvonit mycket små genomsiktiga, spröda tavlor (<0,3 mm) och genomskinliga, kulaktiga aggregat (upp till 2 mm Ø). Yvonit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den schweiziska kristallografiprofessorn Klaus Yvon från universitetet i Genève.


Lapis nr 5. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Ankylit-(La) V/E.8-28 Strontium/REE-karbonat
Sr(La,Ce)[OH/(CO3)2 · H2O (ortorombiska)

Färgen är ljusgul till gulaktigt brun med glasglans, H=4-4 1/2 samt vit streckfärg.
Detta nya strontium-sällsynta jordartsmetaller-karbonat är lanthan analogt till ankylit-(Ce), med vilken det bildar ett blandkristallsystem. Typlokalitet är Marchenko Peak, den nordliga utlöparen av berget Kukisvumchorr i Chibiny-massivet på Kolahalvön. Här i nefelinsyeniten har det öppnats en natronförande fältspatåder som innehåller ägirin, nefelin, astrofyllit, eudialyt, lorenzenit, katapleit, biotit, loparit (Ce) och fluorapatit. Den sällsynta ankylit-(La) hittades som genomskinliga, dipyramidala prismor upp till 2 mm i drusrum i fältspatådern. Ankylit-(La) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet härledes från den kemiska sammansättningen och mineralets släktskap med ankylit-(Ce).

Kromphyllit VIII/H.10-35 Fyllosilkater
K(Cr,Al)2[(OH,F)2/AlSi3O10] (monoklina)

Färgen är smaragdgrön, har glasglans och en hårdhet av H=3-3 1/2. Denna nya kromglimmer är Cr analog till muskovit varvid krom överväger mot aluminium (varianten fuchsit däremot är endast en kromhaltig muskovit). Kromfyllit från originalfyndplatsen innehåller även barium (K0,8Ba0,2), magnesium och vanadium (Cr3+ 1,4Al0,3Mg0,2V3+0 ,1 )2. Typlokalitet för kromfyllit är Kaberdagbrottet vid floden Pokhabikha i närheten av staden Slyudyanka i södra Bajkal, Ryssland. Mineralet har hittats även på andra platser. I Slyudyanka-massivet består sidobergarterna av kromhaltig kvartsitskiffer, rikt med fältspater, diopsid och kvarts. Vidare finns det kromhaltig muskovit (fuchsit), flogopit, kromit, zinkokromit, eskolait, uwarowit och kromdravit. Här bildar den sällsynta kromfylliten genomskinliga pseudo hexagonala små tavlor. Namnet knyter an till den kromrika sammansättningen och den goda spaltbarheten i blad. (grekisk phyllon för blad).

Fluorcaphit VII/B.39-95 Strontium-kalcium-fosfat
(Sr,Na)2(Ca,Ce)3[F/(PO4)3] (hexagonala)

Färg blekgul, glasglans, H = 5, streck = vit. Detta extremt sällsynta strontium- kalcium- fosfat är en ny, fluorrik företrädare i apatitgruppen, i vilken Ca och Sr är ordnade i förhållandet 3:2. Fluorcaphit hittades vid berget Koashva i Chibiny massivet på Kolahalvön. I natrolitkärnan av en ultra-alkalisk pegmatit bildas genomskinliga kornaggregat upp till 1,5 centimeter Ø, och prismatiska kristaller upp till 5 millimeters längd. Fluorcaphit omges av bl a pektolit, fluorit, lomonosovit, sitinakit, belovit-(Ce), sazykinait-(Y) och deloneit-(Ce). Namnet syftar på den kemiska sammansättningen med fluor, calcium och fosfor som huvudelement.

Georgeericksenit VI/D.16-70 Alkali-kromat med jodatgrupper
Na6CaMg[(JO3) 6/(CrO4,SO4)2] · 12 H2O (monoklina)

Färg blekgul till citrongul, glasglans, hårdhet 3-4, blekgult streck. Detta nya alkalikromat är strukturellt besläktad med carlosruizit (ett alkaliselenat). Georgeericksenit är extremt sällsynt och har hittills bara hittats på en museistuff som kommer från nitratfyndplatsen Oficina i Chile.
Provets gråbruna matrix består av stensalt, nitronatrit och nitrokalit (salpeterföreningar). Det förekommer även brottstycken av plagioklas och klinopyroxen. Även ett okänt alkali-titan-jodat/kromat är följeslagare.
Georgeericksenit bildar genom skinliga till genomsiktliga små, nåliga kristaller upp till 0,2 mm. Med namnet hedras geologen George E. Ericksen.

Jedwabit I/A.8-50 Intermetallisk järn/tantalförening
Fe7(Ta,Nb)3 (hexagonala)

Färgen är grågul, har metallglans och en hårdhet av 6 1/2. Denna extremt sällsynta intermetalliska järn/tantal-förening hittades i ett koncentrat av tantalkarbid, som skall härstamma från en platinafyndplats i mellersta Ural. Jedwabit bildar porösa, korniga aggregat med mikroskopiskt små, sexkantiga tavlor (1-2 mm). Med namnet hedras den belgiska geologen Jaques Jedwab.

Lesukit III/A.13-05 Vattenhaltig aluminiumklorid
(Al,Fe3+)2(OH)5Cl · 2 H2O (kubiska)

Färgen är gulorange till gulbrun, jor dig, hårdheten är 3-4, streck blek- gult.
Denna nya,vattenhaltiga aluminiumklorid bildades vid cirka 50°ree;C vid Fumaroler på den rysska Kamtchatka-halvön. Lesukit förekommer som finkorniga krustor på lavan och består av små, genomskinliga tärningsformade kristaller (<0,001 mm). Med namnet hedras kristallografen Grigorij Ivanovich.

Niobocarbid I/A.9-55 Niob-karbid
(Nb,Ta)C (kubiska)

Färgen är bronsgul, metallglans, hårdheten är 71/2.
En extremt sällsynt niob-carbid hittades i ett koncentrat bestående av tantalcarbid. Förmodligen kommer den från en platinfyndighet i närheten av Nishne Tagil i mellersta Ural. Niobocarbid bildar tillsammans med tantalcarbid ett fullkomligt blandkristallsystem och förekommer som skarpkantiga, kuboktaedriska kristaller eller som spröda, skelettaktiga kristallaggregat. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.


Lapis nr 6. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Kentbrooksit VIII/E.23-15 Cyklosilikater
Na15(Ca,Ce,La)6 (Mn2+,Fe2+)3 Zr3Nb [O/(F,Cl,OH)/Si9O27]2 · 2 H2O (trigonala)

Färgen gulbrun, har glasglans och hårdhet 5-6, streck vitt. Detta nya komplexa alkali zirkon-ringsilikat är en ny medlem i eudialytgruppen.Typlokalitet är Amdrup-Fjord i alkalimassivet Kangerdlugssuaq i östra Grönland. Ytterligare provar kommer från Mt St Hilaire, Québec, Kanada, och från Kolahalvön.
Denna sällsynta kentbrooksit bildar oansenliga kornaggregat upp till "två centimeter" i alkalipegmatiten, och har sällskap
med bla. kupletskit, låvenit, katapleit, hjortdahlit och eudialyt. Kentbrooksit är transparent, spröd och liknande turmalin, starkt pyroelektrisk. Ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar geologen C.Kent Brooks, som genomför talrika expeditioner till Grönland.

Philolithit III/D.11-65 Karbonat- och sulfathaltig bly/mangan-oxihalogenid
Pb12(Mn2+,Mg)7[(CO3) 4 /SO4 /O6 /Cl4 (OH)12] (tetragonala)

Färgen är blekt gulaktiggrön, (äppelgrön) har diamantglans, hårdheten är 3-4 och strecket vitt. Denna nya karbonat- och sulfathaltiga bly/mangan oxihalogenid är mineralogiskt släkt med oxikloriderna blixit och sundiusit. Philolithit är extremt sällsynt och har hitintills hittats enbart på några museistuffer från Långban. Några typiska philolithit-prover härstammar från Flink-samlingen (före 1930) ur brytrummet med namnet "Amerika". Ävan bergsmannen och handlaren Erik Gustaf Warg har bidragit med an del rika mineralprov.
Philolithit sitter som krustor i form av små, små, fyrkantiga blad på plåtar och trådar av gediget bly i smala sprickor i den manganrika skarnmalmen till sammans med rikligt med kalcit, braunit, hausmannit, pyrochroit och manganrik phlogopit. Sporadiska följeslagare är hydrocerussit, mendipit, möjligtvis röd lithargit och spår av gedigen koppar. Philolithit bildar även finkorniga sprickfyllnader i mangansilikatrika karbonatbergarter. Kristaller upp till 0,2-0,3 mm har hittats.
Philolithit är genomskinligt till halvgenomskinligt, sprött och har mussligt brott, visar dock ingen fluorescens i UV-ljus. Upplöses i utspädd saltsyra. Namnet anknyter till grekiska philos (älskar) och lithos (sten).
Namnet hedrar alla vänner av mineralogin.. Detta namn bärs för övrigt av en förening som har nära anknytning till tidskriften Mineralogical Record i Los Angeles, Kalifornien. Originalbeskrivningen författades av Kampf, Mineral. Record 29, sidorna 201-206.
En typiskt philolithit-kristall, ritat av G. Neumeier med dataprogrammet EasyKristall.


Lapis nr 9. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

 
Juonniit VII/D.28-25 Kalcium- och magnesiumhaltig scandiumfosfat
CaMgSc[OH|(PO4)2] ·4 H2O (ortorombisk)

Juonniit utgör scandiumanalogen till overit och segelerit. Detta mycket sällsynta mineral kommer från karbonatdagbrottet Kovdor på Kolahalvön i Ryssland. I en malmzon med magnetit, kalcit, phlogopit och klinohumit bildar juonniit i dolomitdruser halvklotformade genomskinliga kristallaggregat upp till 1 mm Ø, som är uppbyggda av ytterst små spröda böjda skivor. Juonniit är färglös över ljusgul till gulaktigt brun, har glasglans och hårdhet 4-4. Strecket är vitt. Juonniit åtföljes av en mängd mineral uppräknade efter deras kristallisation. Dolomit, baddeleyit, zirkon, talk, magnesit, bobierrit, rimkorolgit, strontiowhitlockit, mineral i räckan messelit-collinsit, kovdorskit, fluorapatit, mannasseit, hydrotalkit och svavelkis. Yngre än juonniit är klorit, aragonit och gips. Juonniit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den upplöses långsamt i kall 10%tig saltsyra. Detta nya mineral fick sitt namn efter floden Juonni som flyter i närheten av fyndplatsen.

 
Phosphogartrellit VII/C.31-80 (triklin)
Pb(Cu,Fe3+)2[PO4AsO4]2 · 2 (H2O,OH)

Detta extremt sällsynta mineral tillhörande tsumcorit-gruppen utgör fosfatanalogen till gartrellit. Phosphogartrellit hittades vid Hohenstein, som är typlokalitet, och vid Gadernheim i Odenwald i Hessen, Tyskland. Färgen är ljusgrön och hårdheten 4_. Mineralet har glasglans till diamantglans. Strecket är gult.

I två förkislade barytgångar 200 meter söder om Hohenstein och 700 meter söder om Gadernheim bildar Phosphogartrellit mycket finkristallina aggregat (<0,2 mm) och ytterst små genomskinliga, linsformade tillplattade kristaller (0,05 mm). Kristallerna bildas ur vittrad blyglans, kopparkis, tennantit och emplekit (eller wittichenit). Vidare följes phosphogartrellit av mörkgrön hentschelit, pyromorphit, turkosgrön malachit och cuprit. Mineralet visar ingen fluorescens

 
Pretulit VII/A.14-05 (tetragonal)
Sc[PO4]

Detta nya scandium-fosfat med zirkonstruktur utgör scandiumanalogen till xenotim-(Y), Det innehåller dock bara ringa mängder yttrium (0,4-2,5 vikt % Y2O3). Förekommer i färglösa till blekrosa aggregat med diamantglans. Hårdhet är 5 och streck vitt. Pretulit förekommer rikligt i lazulithförande kvartselement i östra Österikes "gruvgneiser", men bildar dock endast mycket små, i lazulith inslutna korn och kristaller. Första fyndet gjordes i närheten av Pretul-Alpe, och som typlokalitet bestämde man berget Höllkogel som tillhör Fischbacher Alpen i Steiermark. I närheten finns fler pretulit-fyndplatser, t.ex. i lazulithförekomster i Fressnitzgraben (typlokalität för lazulith), Rotriegel, Ganztal, Amundsenhöhe och Grossmarker, samt Schäffern, Kirchschlag, Krumbach, Thal, Spratzau och Stickelberg.

Pretulit sitter i lazulith som ytterst små korn och som bipyramidala kristaller upp till 0,1-0,2 mm. Pretulit är ett sprött mineral, genomskinligt till genomsiktligt. Namnet erinrar till typlokaliteten.

 
Phosphovanadylit IV/G.13-20 kubisk
(Ba,Ca)0,5[(PO4)2 | (V4+,Al)(OH,O)8)] · 12 H2O

Denna nya, sällsynta och vattenhaltiga barium-vanadin-hydroxid med fosfatgrupper har en struktur av zeolittyp. Typlokalitet är dagbrottet i Enoch Valley vid Soda Springs, Idaho, USA. Phosphovanadylit hittades som krustor på ytterst små tärningar(0,02-0,05 mm). Färgen är grönaktigt blå till grönaktigt svart, och strecket är grönaktigt blått till grönaktig svart. I luften oxiderar den genomskinliga, i färsk tillstånd (genom V4+)blåa phosphovanadyliten, efter några månader. Den blir opak och anlöper mörkt. Namnet påminner om dess kemiska sammansättning (med Vanadyl-grupper V4+O2-).

 
Polkanovit II/A.5-115 ( hexagonal)
(Rh,Ni)12As7

Denna, högst sällsynta, nickelhaltiga rhodium-arsenid härstammar från en liten namnlös fyndplats intill floden Miass i södra Ural, Ryssland. I korn av gedigen ruthenium bildar polkanovit mycket små oregelbundna korn (<0,015 mm) som är ihopväxta med isoferroplatina och tulameenit. Färgen är grå, mineralet har metallglans, och hårdhet 5. Namnet hedrar professor Yuri A.Polkanov från tekn. Universitetet i Ukraina.

 
Rossmanit VIII/E.19-05 (trigonal)
Na<0,5(Al,Li,Mn2+)3Al6 [ (OH)4|(BO3)3|Si6O18]

Denna nya medlem i turmalingruppen är alkalianalogen till Elbait. Rossmanit uppträder färglös till blekrosa med glasglans. Strecket är vitt och dess hårdhet är 7. Rossmanit är känt från Rozná, Westmähren (typlokalitet) och från ett flertal platser på den ital.ön Elba.

I den liciumrika pegmatiten i Rozná hittades, i lepidolit innesluten, rossmanit-rika enkristaller upp till 2,5 x 0,5 cm. I samma lepidolitzon sitter även rosafärgad elbait (rubellit), som i handstycket är svår att skilja från rossmanit. Rossmanit är ett sprött mineral och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor George R. Rossman, expert på turmalin-spektroskopi vid Institute of Technology i Pasadena.

 
Sorosit I/A.5-40 (hexagonal)
Cu(Sn,Sb)

Denna nya, extremt sällsynta intermetalliska förening mellan koppar,tenn och antimon kommer från guld-platina-fyndplatsen Baimka. Platsen ligger vid floden Bolshoy Anyuy i fjärran östern i Ryssland. Sorosit bildar ytterst små sexkantiga kristaller (0,01-0,4 mm), som är inneslutna i upp till 3 mm stora korn av antimonhaltigt gediget tenn. Färgen är grå med metallglans och hårdheten är 5. Med namnet hedras den kända finansmannen George Soros, vars stiftelser finanserar ryska forskare.

 
Sudovikovit II/D.28-35 (trigonal)
PtSe2

Denna extremt sällsynta platina-selenid är en ny företrädare av melonit-gruppen. Sudovikovit har silvergrå till blygrå färg och metallglans. Mineralets hårdhet är 3 och strecket är grått. Sudovikovit kommer från uran/vanadin-fyndplatsen Srednaya Padma på halvön Zaonezhskii i södra Karelen, Ryssland. Bergarterna genomkorsas av 7-10 cm tjocka selenid och ädelmetallförande dolomitådrar som även innehåller roscoelit, kromhaltig glimmer samt hematit. Sudovikovit bildar mycket små korn (<0,2 mm), som är sammanväxta med clausthalit, guanajuatit, bohdanowiczit, insizwait, padmait, sobolevskit, froodit, gediget guld och wismutinit. Namnet hedrar petrologen Nikolai Georgievich från universitet i St. Petersburg.


Lapis nr 10. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

 
Berezanskit, VIII/E.22-125. Kalium-lithium-titansilikat
KLi3Ti2[Si12O30], (hexagonal).

Berezanskit utgör titananalogen till brannockit. Berenzanskit är ett extremt sällsynt mineral i milarit-osumilith-gruppen. Berezanskit är vit, har glas- till pärlemorglans, strecket är vitt och hårdheten ligger mellan 2 och 3. Mineralet upptäcktes i ett meterstort pegmatitblock från moränen av Dara-i-Pioz-glaciären intill Alaiskij/Turkestan, och i Zeravshanskijbergen, regionen Garm i Tadshikistan. Berenzanskit är en senhydrotermal bildning i pegmatit med mikrolin, aegirin, polylithionit och sodalit. I små mängder finns även cesium-kupletskit, hyalotekit, tadhzikit-(Y), dusmatovit, zektzerit och stillwellit-(Ce). Tätt sammanväxt med pyrophanit, tienshanit och ett okänt Ba-Ti-silikat bildar berezanskit upp till 2 x 0,3 cm stora sprickfyllnader, samt icke iögonfallande kornaggregat (3 x 2 mm) med starkt blåaktigt vit fluorescens i UV-ljus. Berezanskit är sprött, transparent och kan lösas i 15%-ig saltsyra.

Namnet hedrar den ryske geologen Anatolyi Vladimirovich Berezansky.

 
Boralsilit, VIII/B.31-45. Vattenfri aluminium-borosilikat i kornerrupin-serien.
Al16[O5|(BO4)6|(SiO4)2], (monoklin).

Boralsilit är nära släkt med werdingit, med vilken den bildar en begränsad räcka. Boralsilit är sällsynt; det bildas vid relativt höga temperaturer och medelhögt tryck (600-700ºC/3-5 kbar) i aluminiumrika pegmatiter som genomtränger granulitgnejser. Typlokalitet är Larsemann Hills i Prydz Bay i östra Antarktis. Andra fyndplatsen är Almgjotheii-pegmatiten i Rogaland, Norge.

Boralsilit hittas inväxt som genomskinliga tunna, stängliga, upp till 2 mm långa och 0,3 mm tjocka kristaller, som liknar fintrådig sillimanit och bildar centimeterlånga, knippformiga aggregat. Boralsilit är tätt sammanvuxen med turmalin och prismatin eller med violetta dumortierit-prismer samt järnrik werdingit och grandiderit. Namnet påminner om den kemiska sammansättningen: bor-aluminium-silikat.

 
Changchengit, II/D.17-55. Iridium-bismutit-sulfid
IrBiS, (kubisk)

Changchengit är extremt sällsynt och är analogen till Ir-Bi-telluriden mayingit. Changchengit hittades i platinaseifen i Yanshan-bergen, vid en sidoarm av Luanhefloden i den kinesiska provinsen Hebei, cirka 200 km från Peking. Changchengit har stålgrå färg, metallglans samt hårdhet 3-4. Strecket är svart. Sulfiden härstammar ur kromit-malmkroppar i duniten; sulfiden förtränger i form av mycket små ådrar (<0,2 x 1 mm) kornränderna från iridisit och laurit, eller är som kornaggregat (<0,2 mm) innesluten i iridisit. Changchengit är omagnetisk och opak. Den löses ej i syror. Namnet syftar till stora muren (Changcheng), som ligger nära typlokaliteten.

 
Damiaoit, I/A.14–85 Intermetallisk förbindelse mellan platina och indium
PtIn2, (kubisk)

Denna nya, extremt sällsynta intermetalliska förbindelse mellan platina och indium är släkt med yixunit, med vilken den i form av polykristallina kulor (1-2mm Ø) är tätt sammanväxt. Dessa härstammar ur en platinamalmåder i en kontaktmetamorf granat-hornblände-pyroxenit i närheten av byn Damiao, cirka 270 km norr om Peking. Damiaoit följs av moncheit, sperrylith, malanit, cooperit och kopparkis. Daimiaoit är opak, omagnetisk och olöslig i syror. Namnet syftar på typlokaliteten.

 
Ferronordit-(Ce), VIII/G.3-40
Na3(Sr,Ca)(Mn2+)(Ce,La)[Si6O17]
 
Manganonordit-(Ce) VIII/G.3-50 Alkali-järn/mangan-silikat
Na3(Sr,Ca)(Mn2+,Fe2+)(Ce,La)[Si6O17] (ortorombisk)

De nya, mycket sällsynta alkali–järn/mangan–silikaterna med strontium och sällsynta jordartsmetaller bildar en fullständig räcka med sin zinkanalog nordit-(Ce). I handstuffen är det svårt att se skillnaden. Manganonordit är färglös till blekgul eller färglös till brunaktigt gul, har glasglans och hårdhet 5-5. Strecket är vitt. Mineralen har hittats på flera ställen i Lovozeromassiv på Kolahalvön. Typlokalitet för ferronordit-(Ce) är Tschinglusuai-flodens dalgång, andra fyndställen är Karnasurt Mine´s djupa gruvgångar.

Manganonordit-(Ce) har hittats på berget Karnasurt i en pegmatit (typlokal), på dess nordsida. Manganonordit hittades även i flera gruvgångar på berget Karnasurt och dessutom på berget Kedykverpachk. I stora pegmatitlinser och sprickfyllnader, alltid ussingitförande alkalibergarter (ultra-agpaite), bildar ferro-och manganonordit-(Ce) små, tavelformiga aggregat upp till 2,5 cm Ø, som är sammansatta av små, fyrkantiga tavlor (1 x 1 x 0,2 cm). Tillsammans med ferronordit och manganonordit förekommer aegirin, sodalith, lomonossovit/murmanit, natisit, serandit, mineral ur steenstrupinserien och vuonnemit, eudialyt, kazakovit och Co-löllingit, chklalovit, manganneptunit, phosinait-(Ce), zinkblände och villiaumit. Ferro-och manganonordit-(Ce) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet visar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med nordit-(Ce)

Fluorthalénit-(Y), VIII/C.33-05 Yttrium-fluor-silikat
Y3[F|Si3O10], monoklin)

Detta nya, extremt sällsynta yttrium-fluor-silikat är F-analogen till thalénit-(Y).
Fluorthalénit kommer från amazonitrandpegmatiten på berget Ploskaya i Keiva på Kolahalvön. Fluorthalénit-(Y) är färglös till vit, har diamantglans och hårdhet 4-5. Strecket är vitt. Fluorthalénit-(Y) förekommer som genomskinliga, något spröda inneslutningar och sprickfyllnader i yttriumhaltig fluorit. Inneslutningarna består av små, fyrkantiga kristaller (0,2-1 mm). Tillsammans med fluorthalénit förekommer keiviit-(Y), kuliokit-(Y), xenotim-(Y), hingganit-(Y) och bastnäsit-(Ce). Fluorthalénit-(Y) visar ingen fluorescens. Namnet syftar på fluorhalten och släktskapen med thalénit-(Y).

Kaliumpargasit, VIII/F.10-125 Kalkalkalihornblände
K,Na)Ca2(Mg,Fe3+)4(Al,Fe3+)[(OH,F)|AlSi3O11]2, (monoklin)

Denna nya kalkalkalihornblände är analogen till pargasit. Kaliumpargasit har svart färg, glasglans och hårdhet 6–6. Strecket är vitt. Typlokal är Pargas, Turki-Pori, Finland. Mineralet finns på flera platser, t.ex. Tiree, Argyllshire (Skottland), Nogo-Hakusan (centrala Japan och Lützow-Holm Bay (östra Antarktis).
Kaliumpargasit från Pargas bildar starkt glänsande, kortprismatiska kristaller upp till 2 x 1 cm (inväxta i gulaktig kalcit). Kaliumpargasit är ogenomsiktligt och sprött. Tunna, genomskinliga splitter lyser grönt. mineralet visaringen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med pargasit.

 
Mereheadit, III/D.11-35 Bly-oxihalogenid
Pb2O(OH)Cl, (monoklin)

Denna nya, sällsynta bly-oxihalogenid liknar kemiskt mereheadit, strukturellt är den besläktad med thorikosit. Mereheadit kommer ur Merehead Quarry i närheten av Somerset, England. Detta kalkstensbrott genomskärs av mangan- och järnoxidrika gångar med hydrotermalt starkt omvandlade blymalmlinser, i vilkas hålrum och druser samlats talrika sällsynta bly/koppar-oxiklorider. Mereheadit är som genomskinliga kornaggregat upp till 1-3 centimeters storlek tätt ihopväxt med mendipit, hydrocerussit, chloroxiphit, blixit och parkinsonit. Ytterligare följeslagare är paralaurionit, diaboleit, kalcit, cerussit, pyrolusit och borsilikatet datolith. Mereheadit är sprött och har mussligt brott. Det reagerar inte i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

 
Mitryaevait, VII/D.12-03 Vattenhaltig aluminiumfosfat
Al10[AIF3|({PO4}),{SO3OH})10] · 30H2O, (triklin ?)

Denna nya, vattenhaltiga aluminiumfosfat tillhör sasaitserien. Mitryaevait förekommer färglös till vit, jordaktigt matt- till glasglänsande och strecket är vitt.
Mitryaevait förekommer relativt rikligt på sprickor och klyftor i oxidationszonen i vanadiumhaltiga, kambriska svartskiffrar, i södra Kazachstan. Mitryaevait förekommer som tunna, pulverformiga överdrag, men även som knölar (5-8 mm) vilka liknar pulveraktig gips. Mineralet följs av minyulit, crandallit, gorceixit, wavellit, variscit, evansit, aluminit, kaolinit, fasergips och hewettit. Namnet hedrar mineralogen Nonna Mikhailovna Mitryaeva.

 
Mutinait, VIII/J.22-06 extremt sällsynt zeolitmineral (ortorombiskt)
Na0,7Ca[Al3Si21O48] · 15 H2O. Denna formel är förenklad!
Realformeln ser ut på följande sätt: Na2,8 K0,1Ca3,8 Mg0,2 [Al11Si85O192] · 60 H2O.

Detta nya zeolitmineral uppvisar det högsta Si-Al-förhållande av alla zeoliter och är strukturellt nära släkt med terranovait. Mutinait hittades i druser i ferrodoleriten vid Mount Adamson, Northern Victoria Land, Antarktis. Följande mineral förekommer tillsammans med mutinait: kvarts, opal, cristobalit, apofyllit och gips, 12 olika zeoliter, bl.a. tschernichit, boggsit, gottardiit och terranovait. Mutinait, som mestadels förekommer i tätt sällskap med heulandit, bildar aggregat av transparenta halvkulor upp till 1,8 mm Ø, som är uppbyggda av listliknande nålar eller tavelformiga kristaller (<0,2 mm). Mutinait är sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet kommer från Mutina, det gamla latinska namnet för staden Modena, sedan många år centrum för zeolitforskning.

 
Nepskoeit, III/D.1-12 Magnesiumoxihalogenid
Mg4(OH)7Cl · 6 H2O, (ortorombisk)

Denna nya, extremt sällsynta magnesiumoxihalogenid är släkt med korshunovskit. Nepskoeit är färglös till blekgul, har pärlemorglans, samt hårdhet 1-2. Strecket är vitt. Nepskoeit hittades i kalisaltavlagringar i Nepskoe i Östsibirien. Här finns på 700-800 meters djup finkorniga, gråa stensaltlinser som är genomsatta av små anhydritkristaller (<0,1 mm, 10-30 Vol.%). Ett flertal zoner är genomsatta med blyglans och tunntavlig magnetkis (upp till 2% Vol.%) och finnålig fluoborit (upp till flera Vol.%). Här finner man nepskoeit sporadiskt som flata, radiala sphäroliter från 0,5-1,5 mm Ø, uppbyggda av trådformiga, enbart 0,5-1,0 mm tjocka kristaller. För saltlagerfyndplatsen Nepskoe typiskt, för kalilagerfyndplatser dock mera ovanligt, är en mångfald mineral, bl.a. kopparkis, pyrit, enargit, magnetit, caminit och apatit. Nepskoeit är olösligt i vatten. Namnet syftarpå typlokalen.

Quintinit-2H/-3T, V/E.2-05
Mg4Al2 [(OH)12 | CO3] · 3 H2O,

Färg: blekgul till orangebrun, även orangeröd. Glasglans. Hårdhet:2, streck: vitt.

 
Caresit-3T, V/E.2-07
Fe2+4Al2 [(OH)12 | CO3] · 3 H2O,

Färg: grönaktigt brun till svartgrön. Glasglans. Hårdhet: 2, streck: vitt.

 
Charmarit-2H/-3T, V/E.2-08
Mn2+4Al2 [(OH)12 | SO3] · 3 H2O,

Färg: orangebrun till färglös, även blekblå. Glasglans. Hårdhet:2, streck: vitt.

De tre vattenhaltiga aluminiumkarbonaterna quintinit, caresit och charmarit med järn/mangan/magnesium är en ny mineralserie, som är nära släkt med gruppen manasseit-hydrotalkit. Quintinit, caresit och charmarit är senhydrotermala bildningar i hålrum i alkalibergarter (dolomitiska karbonatstenar i Brasilien, nefelinsyeniter i Kanada). Quintinit-2H hittades i några prover i dagbrottet Jacupiranga i São Paulo i Brasilien. Därifrån beskrevs den tidigare som manasseit. Däremot har quintinit-3T, caresit(2H/3T) och charmarit (2H/3T) hittills enbart hittats extremt sällsynt i de aktiva stenbrotten Demix och Poudrette vid Mont Saint-Hilaire och i den nu nedlagda Corporation Quarry vid Montreal, på denna plats dock enbart caresit-3T. Kristallernas habitus varierar från glimmeraktig tunntavlig

(Charmarit-2H, quintinit-3T; xx <0,5-1 mm Ø) och skivig (charmarit-3T, caresit-3T) till kortprismatisk-tunnformig, delvis till pyramidal habitus (quintinit-2H, xx<3-5 mm).

De nya karbonaterna angrips av 15%-ig saltsyra och reagerar med ett häftigt uppskummande.

Charmarit betyder snabb. Namnen hedrar hobbymineralogerna Charles H. och Marcelle Weber från Guilford, Connecticut, och den berömde "micromountern" Quintin Wight från Ottawa, Ontario, samt hobbymineralogerna Stephen och Janet Cares, samtliga starkt engagerade i Mont Saint Hilaire och dess mineralförekomster.

 
Turkestanit, VIII/E.10-40 Alkalitoriumsilikat
K<1(Ca,Na)2Th [Si8O20] · 1 H2O, tetragonalt

Turkestanit är ett sällsynt alkalitoriumsilikat som hör till ekanitgruppen och är både kemiskt och strukturellt nära släkt till steacyit; det handlar praktiskt om en "hydratiserad" steacyit. Turkestanit har hittats på två platser: Dara-i-Pioz och Dzhelisu. Färgen är gulaktigt grön (mineral från Dara-i-Pioz) eller brun (mineral från Dzhelisu). Turkestanit har glasglans (matt från Dzhelisu). Hårdheten är 5-6, strecket är vitt. Turkestanit hittades första gången i moränen till Dara-i-Piozglaciären i Alaibergen i Tadshikistan. Redan 1928 hittades mineralet som"gröna kristaller av en sällsynt thoritvarietet" och 1965 beskrevs den som "alkalirik, kristalliserad ekanit". Så sent som1991 beskrevs den som "steacyit". Turkestanit från Dara-i-Pioz bildar nästan fyrkantiga till kortprismatiska kristaller. Dessa kan uppnå 5- till 10 mm i sidlängd. Kristallerna är halvgenomsiktliga och bundna i en pegmatitisk randzon i alkalisyeniten. Turkestanit sitter i en ljus matrix bestående av kalcit, fluorit, pektolit, kvarts och albit. Turkestanit är sprött och olösligt i 15%-ig saltsyra. Trots att turkestanit innehåller 23-31 vikt% ThO2 och 1,5-2 vikt% UO2 är radioaktiviteten ringa. Mätningar (Stefan Weis) av en 4–5 mm stor enkelkristall visade följande resultat: ~0,2-0,3 Millirem per timme, alltså 0,002–0,003 mSv. Turkestanit från Dara-i-Pioz visar tydligt grön luminescens i kortvågigt UV-ljus. På grund av att kristallerna från Dzhelisumassivet är oklara genom många inneslutningar, kan en luminescens inte ses.

Namnet kommer från det gamla ryska provinsnamnet Turkestan.

 
Vuoriyarvit, VIII/E.7-15 Alkaliniobsilika
(K,Na)2Nb2 [(O,OH)2|Si4O12] · 4 H2O, monoklin

Detta nya, vattenhaltiga alkaliniobsilikat tillhör murmanit-labuntsovit-nenadkevichitserien och är kemiskt nära släkt med murmanit. Vuoriyarvit är extremt sällsynt, Det har endast hittats vid en borrning i centrum av det ultrabasiska alkalimassivet Vuoriyarvi i Nordkarelen, vid gränsen till Kolahalvön. I druser av dolomit-kalcit-karbonat bildar vuoriyarvit tavelformiga kristaller upp till 0,5 x 2 x 3 mm. Vuoriyarvit följs av apatit, strontianit, ewaldit, pyrit, kopparkis, magnetkis och zinkblände. Vuoriyarvit är sprött, genomskinligt och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Vuoriyarvit bildades vid den hydrotermala omvandlingen av pyroklor under dolomitiseringen av karbonaterna. Namnet anknyter till typlokalen, som ligger nära sjön Vuoriyarvi.


Lapis nr 11. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

 
Chlorartinit, V/E.1-35 Vattenhaltig magnesium-chloro-carbonat
Mg2 [Cl|OH|CO3] · 3 H2O, (trigonal)

Chlorartinit utgör Cl-analogen till artinit. Chlorartinit är ytterst sällsynt. Färgen är mjölkaktigt vit, och jordaktigt matt.Streckfärgen är vit och densiteten 1,84 g/sm3. Chlorartinit bildades i fumarolerna runt om Tolbachikvulkanen på Kamchatkahalvön i Ryssland. Chlorartinit åtföljes av natrit, thermonatrit, nesquehonit, dypingit, hydromagnesit, kalcit, aragonit, gips och halit.
Chlorartinit bildar finkorniga, mjuka, genomskinliga massor ur runda kornaggregat. Chlorartinit är i luften stabilt, upplöses dock delvis i vatten eller i utspädd saltsyra. Chlorartinit fick sitt namn på grund av släktskapet med artinit.

 
Chrisstanleyit II/A.6-30 Silver-palladium-selenid tillhörande typ R5Se4
Ag2Pd3Se4, (monoklin)

Denna nya, extremt sällsynta silver-palladium-selenid kommer från "Fischesserite Vein", en guldförande kalcitgång i devonkalken från Hope´s Nose vid Torquay i Devonshire, sydvästra England. Chrisstanleyit är tätt sammanväxt med fischesserit, clausthalit, mertieit-II (?), palladiumhaltigt guld och silverhaltigt guld. Chrisstanleyit bildar aggregat med mycket små opaka, något spröda korn (<mm*). Namnet hedrar dr. Chris J.Stanley, Londons naturhistoriska museum.

 
Kenhsuit, II/F.14-05 Kvicksilver-halogensulfid.
Hg3S2Cl2, (ortorombisk)

Denna extremt sällsynta kvicksilver-halogensulfid är en polymorf fas av corderoit (kubisk). Kenhsuit har kanariegul färg och har glasglans. Hårdheten är 2-3 enligt Mohs skala. Strecket är vitt. Kenhsuit kommer ur den nedlagda McDermitt-kvicksilvergruvan i Humboldt County, Nevada, USA. Kenhsuit sitter som sen bildning med cinnabarit och corderoit på sprickor i hydrotermalt omvandlade, montmorillionitförande ryoliter och tuffer. Kenhsuit bildar mycket finkorniga till mikrokristallina aggregat. Mycket små, långtavliga enkelkristaller mäter mindre än 0,02 mm. Kenhsuit är transparent med mussligt brott. I långvågigt UV-ljus (366 mm) visar den orangeröd till röd fluorescens. Kenhsuit är ytterst känsligt och blir under några minuter i solljus svart. Namnet hedrar Jinghwa Hsu, professor i Zürich.

 
Parasibirskit, V/H.2-35 Kalcium-borat
Ca2[B2O5] · H2O, (monoklin)

Parasibirskit har vit färg, pärlemorglans och en hårdhet av 3 1/2. Strecket är vitt. Detta nya vattenhaltiga kalcium-borat är en polymorf fas till sibirskit, ur vilken parasibirskit bildades genom hydrotermal omvandling. Parasibirskit hittades i det boratförande ghelenit-spurrit-skarnet från Fulka, präfektur Okayama, Japan. Parasibirskit bildar tätt med frolovit -och kalcitsammanväxta aggregat av mikroskopiskt små tavlor (<0,04 mm).
Vidare följs parasibirskit av taketait, olshanskyit och sibirskit. I vatten löses parasibirskit till kalcit och vattenhaltigt kalciumborat. Det kritallkemiska släktskapet till sibirskit gav namnet till detta nya mineral.

 
Saddlebackit, II/D.12-55 Bly-bismutit-tellur-sulfid.
Pb2Bi2Te2S3, (hexagonal ?)

Saddlebackit är till färgen gråsvart, har metallglans och en hårdhet av 2-2 2/1 enligt Mohs skala. Strecket är svart. Saddlebackit har kristallkemiskt släktskap med aleksit och hör därmed till tetradymitserien. Typlokalitet är byn Boddington vid Mount Saddleback, cirka 100 km sydost om Perth i Väst-Australien. I vittringszonen av ett grönstensbälte fanns saddlebackit som finbladiga kornaggregat upp till 2 mm. Saddlebackit är tätt sammanväxt med aleksit, galenit, tsumoit, altait och gediget guld. Vidare förekommer i närheten kopparkis, magnetkis, pyrit, muskovit och klorit. Saddlebackit är opak. Namnet syftar på typlokaliteten.


Lapis nr 12. 1998
Översättning Emil Gregori
Informationen är översatt med tillstånd från Mineralien Magazin Lapis.

Ett nytt mineral från Sverige, från Garpenberg Norra!

 
Rambergit, II/C.13-50. Mangansulfid
g-MnS, (hexagonal)

Denna sällsynta mangansulfid är en hexagonal variant av det polymorfa mineralet alabandin (kubisk). Rambergit är strukturellt släkt med wurtzit och greenockit.
Färgen är mörkbrun till svart, även rödbrun. Rambergit visar harts- till diamantglans. Hårdheten är 4. Typfyndplats är Garpenberg Norra. Rambergit hittades i amfibolskarndruser tillsammans med fluorit, apofyllit, baryt, kalcit, rikligt zink-blände, blyglans, svavelkis, magnetkis, pyrargyrit, samsonit (i världen den andra fyndplatsen!), och spår av freibergit.
Rambergit bildar här prismatiskt utdragna, wurtzitliknande kristaller upp till 1,5 mm. Vissa partier i rambergit kan ha omvandlats till alabandin.
Rambergit har även konstaterats i sediment från Gotland-djupet i Östersjön. Där hittades kristaller upp till 0,2 mm ø tillsammans med rodokrositklumpar. Även på varpen i Ronneburg, Thüringen, Tyskland, hittades små, bladiga kristaller.
Rambergit är sprött, genomskinligt till opakt. Namnet hedrar Hans Ramberg som varit professor för mineralogi och petrologi vid Universitetet i Uppsala.

 
Kalifersit, VIII/H.33-90. Vattenhaltigt alkali-järn-silikat.
(K,Na)5Fe73+[(OH)3|Si10O25]2 · 12 H2O, (triklin)

Kalifersit är ett extremt sällsynt, vattenhaltigt alkali-järn-silikat som strukturellt är släkt med skiktsilikaterna palygorskit och sepiolit, samt med rait och intersilit.
Kalifersit hittades i druser i en borrkärna från en hydrotermal, omvandlad pegmatit i en basiskt alkalibergart vid berget Kukiswumchorr, Chibineymassivet, Kolahalvön. Kalifersit är tätt sammanväxt med aegirin, fenaksit, pektolit och ett okänt, ljusgrönt mineral. Dessutom åtföljs kalifersit av kalifältspat, sodalit,
nefelin, aenigmatit, lomonosovit, lamprofyllit, shcherbakovit, loparit, natisit, pa-ranatisit och zinkblände.
Kalifersit bildar genomskinliga, nålformiga aggregat av upp till 5-10 millimeters längd. Kalifersit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I kall, 10%-ig saltsyra upplöses Kalifersit snabbt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.



©2001- GeoNord