ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2018

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lapis nr 1 , 2018
Lapis nr 2, 2018
Lapis nr 3, 2018
Lapis nr 4, 2018
Lapis nr 5, 2018
Lapis nr 6, 2080
Lapis nr 7-8, 2018
Lapis nr, 9, 2018
Lapis nr 10, 2018
Lapis nr 11, 2018
Lapis nr 12, 2018


Lapis, årgång 44, Nr 1, januari 2018

Ferrorodonit,VIII/F.27-05 silikat
Ca(MN2+,Fe2+)3Fe2+[Si5O15] triklin

Ferrorodonit är brunröd till rosabrun, har glasglans, hårdhet 6, vit streckfärg, densitet 3,71. Detta järnrika kalcium-mangan-kedjesilikat är Fe-analogen till rodonit. Typfyndplatsen är den världsberömda buntmetallfyndigheten Broken Hill, New South Wales, Australien. I högvärdiga malmprov med blyglans, kopparkis, spessartin och kvarts hittades ferrorodonit som kristaller med avrundade kanter och upp till två centimeters storlek. Ferrorodonit är genomlysbar och spröda.

Fluorotremolit,VIII/F.10-08     
Ca2Mg5[(F,OH)|Si4O11]2 monoklin

Färgen är grå, vitaktigt grön eller ljust grön, fluorotremolit har glasglans, hårdhet 5-6, vit streckfärg, densitet 3,04. Redan i Höpfners "Val Tremola", 1789, har fluorotremolit konstaterats (bevisats) Särskilt höga fluorhalter visar gräsgröna, svagt vanadiumhaltiga tremolitkristaller,  upp till 1 centimeter långa, som förekommer norr om och söder om Venett-passhöjden.

Gratianit, II/E.1-07sulfosalt
(Mn,Fe)Bi2S4  monoklin

Gratianit är grå, har metallglans, densitet 6,03. Detta mangan-wismut-sulfosalt är den monoklina Bi-analogen till klerit. I skarnmalmen vid koppar-guldfyndigheten Baita Bihor i Apuseni-bergen i Rumänien, bildar den enbart malmmikroskopiskt synliga gratianiten finaste lameller i en cosalit-bismutit bergart samt ytterst små inneslutningar med tetradymit i kopparkis. Namnet hedrar professor Gratian Cioflica (1927-2002), mineralog vid universitetet Bukarest.

Kegginit, IV/G.14-10 polyvanadat
Pb3Ca3[AsV125+O40(VO)] • 20 H2O trigonal

Kegginit är orangeröd, har glasglans, hårdhet 2, rosa-orange streckfärg, densitet 2,69. Detta vattenrika och arsenhaltiga bly-kalcium-polyvanadat härstammar från Packrat Mine, Gateway District, Colorado. Kegginit sitter som ytterst små sexkantiga minitavlor <0,1 mm på asfaltit, vid sidan av ansermetit, mesait, sherwoodit och gips på montroseit-corvusit-förande sandsten. Kegginit löses lätt i förtunnad saltsyra. Namnet syftar till det nya mineralets struktur. Mineralet innehåller "Keggin-Anion", ett metallkomplex av typ (XM12O40], som den brittiska kemisten J.F.Keggin beskrev för första gången år 1934.                         

Magnesiorowlandit-(Y),VIII/C.18-08 silikat
Y4(Mg,Fe2+)[F|Si2O7]triklin

Magnesiorowlandit-(Y) är grå till vit, har glas- till fettglans, hårdhet 5 -5½, vit streckfärg, densitet 4,82. Detta yttrium-magnesiumsilikat är Mg-analogen till rowlandit, med vilket det kemiskt kan blandas. I Souridalen nära Komono, prefekturen Mie i Japan bildar magnesiorowlandit-(Y) finkorniga-pulvriga massor upp till 1 centimeter stora i en muskovitpegmatit, tillsammans med allanit-(Ce), gadolinit-(Y) och Yftisit-(Y).


Lapis, årgång 44, Nr 2, februari 2018

Martinandresit, VIII/J.25-72 zeolit
Ba2[Al4Si12O32] • 10 H2O ortorombisk

Martinandresit är färglös till mjölkvit, även beige, har glas- till porslinsglans, hårdhet 4½, vit streckfärg, densitet 2,48.

Detta barium-alumosilikat är en zeolit med nära släktskap till harmotom. Martinandresit härstammar från nordsidan av berget Isenwegg ovanför Wasenalp i Simplonområdet, Wallis i Schweiz. Här bildades i alpina klyftor med armenit i ljusa celcian förande zoisitgnejser. I armenitzonens östra vägg löper i kontakten med en flackliggande celsiangnejs intill en mörkgrå glimmerskiffer, en rakt uppåt stående, meterlång boudinklyfta som tidigare förde rikligt med bergkristall och armenit. Fyndigheten har tidigare levererat klumpartade kristallgrupper 5 till 7 centimeter stort. Hela boudinklyfta består till stor del av martinandresit, tätt hopväxta med finkornig dickit och med armenit, samt bergkristall och klorit. Martinandresit är genomlysbar och spröd. Namnet hedrar schweizaren och Strahlern  Martin Andres (*1965) från Brig, som upptäckte både fyndplatsen på Wasenalp och mineralet martinandresit.


Lapis, årgång 44, Nr 3,mars, 2018

Babanekit, VII/C.13-65 arsenat
(Cu,Cn,Co,Ni)32+[AsO4]2 • 8 H2O monoklin

Babanekit är brunrosa till orangeröd, även blekrosa eller gråvit, har glasglans, hårdhet 1½ -2, ljusrosa till vit streckfärg, densitet 3,19. Denna vattenrika koppararsenat tillhör vivianitgruppen och kan kemisk blandas med köttigit, erytrin och annabergit, och visar därför – förutom koppar – även tydliga halter av zink, kobolt och nickel. Typfyndplatsen är den så kallade "spökgången" i Grube Rovnost, Revier Jáchymov, Tjeckien. På kopparkis/tennatit-matrix bildar babanekit listformigt utsträckta, spetstavliga kristaller upp till  1,5 mm långa. En del förekommer även som halvklotformiga, radialstråliga kristallgrupper upp till 2 mm Ø. Karakteristiska följeslagare är lindackerit, lavendulan och gips, samt hlousekit, veselovskyit  och pradetit. Banekitkristallerna är genomlysbar och löses lätt i syra samt angrips av  lut. Namnet hedrar den tjeckiska gruvbyggnadsspecialisten och mineralogen Frantisek Babánek (1836-1910), bergsråd i Pribram och Jáchymov. Redan nu känner man till flera fyndorter, till exempel; Grube Clara, Tyskland, Svätoduska och Spania Dolina, Revier  Libethen i Slowakien, Nöckelberg nära Leogang i Salzburg, Mina Fenugu Sibir på Sardinien och Veta Negra Mine, Tierra Amarilla, Copia´po i Chile.

Wampenit

Detta organiska mineral är kemiskt släkt med kolvätet phylloretin. Typfyndplatsen är torvmossen Wampen nära Marktredwitz i Fichtelgebirge. På granved som till stor del har omvandlats till torv, bildar wampenit genomlysbara, bladiga kristaller, andra ytformer är enbart svagt utbildade. Kontakttvillingar finns det gått om. Det undersökts bara ett prov, som tidigare tolkats som fichtelit. Fyndet gjordes 1998. Provet visades innehöll enbart wampenit i 0,4 mm långa kristaller, dock ingen fichtelit.

Normalt förekommer fichtelit i väl utbildade hemimorfa kristaller, och dess typfyndplats är antagligen ett torvlager som ligger norr om Marktredwitz, troligen till och med den 1998 öppnade torvmyren Wampen. Frågan är, om inte samtliga dessa bladformiga utbildade fichtelitkristaller med sina något otydligt uppbyggda yttre ränder  är wampenit. 


Lapis, årgång 44, Nr 4, april 2018

Albertiniit, IV/K.5-03 sulfit
(Fe3+,Mn2+)[SO3] ٠3 H2O monoklin

Albertiniit är färglös till gulaktigt brun, har glasglans, vit till gulaktigt vit streckfärg, densitet 2,46.

En vattenhaltigt järnsulfit som är Fe-analogen till gravegliait. Typlokalen är ett 1953 nedlagt bly-zink-försöksbrott vid Monte Falò nära Coiromonte i provinsen Novara, Piemonte i Italien. På scheelitförande kvartsådror på ett kloritskifferblock med gibbsit, hinsdalit, pyromorfit, plumbogummit och stolzit bildar albertiniit kortprismatiska, med avrundade kanter pyramidformade små kristaller <0,7 mm. En del är övertäckta med rostbruna, amorfa järnhydroxider. Med namnet hedras samlaren och bokautoren Claudio Albertini (* 1950), en specialist på sällsynta pegmatit- och arsenikmineral gällande Ossola-Devero området.

Leesit, IV/H.3-05 hydroxid
K[(UO2)4|O2|(OH)5] ortorombisk

Leesit är orangegul, har glasglans, hårdhet 2, ljust gul streckfärg, densitet 3,25.

Denna vattenhaltiga kalium-uranyl-hydroxid tillhör schoepit-gruppen och skulle kunna vara en av huvudbeståndsdelarna i gummit, som uppstår vid vittringen av uran-pechblände. Leesit härstammar ur Jomac-Mine i White Canyon District, San Juan Co., Utha. I ett gipsskikt med nickelalumit-mbobomkulit bildar leesit genomlysbara parallellt sammanväxta små tavlor < 1 mm. I tätt sammanväxta sällskap finns massiv, orangefärgad compreignacit, samt ljust gul sklodowskit och oswaldpeetersit. Leesit löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet hedrar den amerikanske mineraliehandlaren och samlaren Bryan Lees (*1957).

Magnesiocanutit, VII/A.6-102. arsenat
Na(Mg,Mn2+)2Mn2+[AsO2(OH)2|(AsO4)2] monoklin   

Magnesiocanutit är brunaktigt rosa till rosa, har glasglans, hårdhet 2½, rödaktigt vit streckfärg, densitet 3,95.

Denna kalium-magnesiumarsenat tillhör alluauditgruppen och är Mg-analogen till canutit. Därifrån kommer namnet. Den hittades i Torrecillas-Mine, provinsen Iquique i Chile tillsammans med lavendulan, anhydrid, halit, canutit och magnesiokoritnigit. Canutit bildar radiala grupper bestående av spetstavliga kristaller <0,5 mm, som i utspädd saltsyra upplöses långsamt .


Lapis, årgång 44, Nr 5, maj 2018

Nya mineral, Lapis nr 5, maj 2018

Bosoit, I/V/D.1-43 * obs, inte att förväxlar med den nya turmalinen bosiit !
SiO2 ٠ n (CxH2x+2)  hexagonal, färglös, glasglans, vit streckfärg.

Chibait, IV/D.1-45
SiO2 0,15(CH4, C2H6,(C3H8) kubisk, färglös till blåaktigt grå, glasglans, hårdhet 6½-7, vit streckfärg, densitet 2,03.

Dessa två nya företrädare för kvartsgruppen innehåller, i likhet med  melanophlogit, 8-10 viktsprocent gasmolekyler, i detta fall framförallt metan, etan och propan. Dessa är som "clathrat-förbindelser inneslutna i den hexagonala, respektive modifierade kvartsstrukturen. Identiska strukturer visar den så kallade "brännbara isen", metanhydrat. Bosoit är inväxt som mikroskopiskt små lameller i chibait, som bildar små kub-oktaedrar och större platta, pseudohexogonalt förvridna kontakttvillingar upp till 8 millimeter stora. I många fall är den genomskinliga chibait/bosoiten ersatt av den mjölkvita chalcedon pseudomorf. Chibait och bosoit är relativt utbredda i sandstenar och tuffer som tillhör miozen, som är genomdragen av ådror med kalcit, chalcedon, opal, epistilbit, klinoptlilolit och pyrit. Den namngivande typlokalen är Arakawa som ligger nära staden Minamiboso, i södra delen av halvön Boso, prefekturen Chiba i Japan.

Gatewayit, I/V/G.15-10
Ca6[As3+V34+V95+As65+O51] ٠ 31 H2O monoklin

Gatewayit är blåaktigt svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg, densitet 2,34.

Morrisonit, IV/G.15-20  
Ca11[As3+V24+V105+As65+O51]2 ٠ 78 H2O, monoklin

Morrisonit är blåaktigt svart, har glasglans, hårdhet 2½, gråblå streckfärg. Densitet 2,29.

Packratit, IV/G.15-30
Ca11[As3+V24+V105+As65+O51]2 ٠ 78 H2O, triklin

Packratit är mörkt grönaktigt blå till svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg, densitet 2,36.

Vanarsit, IV/G.15-40
NaCa12[As3+V3,54+V8,55+O51]2 ٠ 78 H2O, monoklin

Vanarsit är mörkt blå till blåaktig svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg. densitet 2,48.

Alla dessa vattenrika, arsenikhaltiga kalcium-polyvanadater härstammar ur Packrat-Mine, som ligger i urangruve-reviret i Gateway District, Mesa Co, Colorado. Moderbergarten är en montroseit corvusitförande sandsten som hör till Morrison-formationen, daterad till Jura. Samtliga fyra mineral uppträder bredvid varann, delvis tätt sammanväxta med parmakolit. Gatewayit bildar platta prismer < 1 mm.

Morrisonit bildar längsrevade lister < 1 mm. Packratit bildar druviga grupper och flata stänglar < 1 mm. Vanarsit bildar platta till solfjäderliknande grupper < 5 mm.

Samtliga fyra mineral löses lätt i utspädd saltsyra. Namnen syftar på fyndplatser, vanarsit härleds ur den kemiska sammansättningen, (V + As).

Iyoit, III/D.1-50
CuMn2+(OH)3Cl, monoklin

Iyoit är blekgrön till gulaktigt grön, har pärlemor- till glasglans, hårdhet 3, blekgrön streckfärg, densitet 3,22.

Misakiit, III/D.1-120
Cu3Mn2+(OH)6Cl2, trigonal/pseudohexagonal

Misakiit är smaragdgrön, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 3½, ljusgrön streckfärg, densitet 3,42.

Dessa två koppar-mangan-oxiklorider är Mn2+-analogen till botllackit respektive kapellasit. Båda nya halogeniderna tillhör atacamit-gruppen och härstammar från grönskiffern, som bygger upp kusten av halvön Sadamisaki, prefekturen Ehime, Shikoku i Japan. I området kring Oku Mine bildades båda mineralerna bredvid varann på sprickor i en manganmalm, som förutom hausmannit, tefroit och rodokrosit även förgedigen koppar och  kopparglans.

 Iyoit bildar radialstråliga till dentritiska grupper upp till ~5 millimeter stora, som består av utsträckta lister <0,2 millimeter långa.

Misakiit uppträder som listformig förväxnings-fortsättning (<0,02 mm) från iyoit, eller som ytterst små, isolerade sexkantiga tavlor <0,005 mm Ø. Namnet syftar på den historiska beteckningen "Iyo" och "Misake" för de båda havsvikar som begränsar halvön Sadanisaki i norr respektive i söder.

Maruyamait, VIII/E.19-16
K(Mg,Fe2+)2Al7[O|(OH)3|(BO3)3|Si6O18], trigonal/pseudohexagonal

Maruyamait är blekbrun till brun, har glasglans, hårdhet 7, brunaktigt vit streckfärg, densitet 3,08.

Detta aluminiumrika kalium-magnesium-borosilikat är K-analogen till oxy-dravit, den första turmalin vid vilken kalium förhärskar (för Na respektive Ca). Maruyamait bildades 180 till 200 kilometer djupt ner i jorden och innehåller på grund av det enormt höga bildningstrycket till och med mikrodiamanter. I kalifeldspat-kvarts-gneisen, som förekommer nära Kumdy-Kol i Kokchetav-Massif i Nord-Kasakstan, bildar maruyamait små genomlysbara korn och pelarformade kristaller <2 mm. Med namnet hedras professor Shigenori Maruyama (*1949) från Tokyo Institute of Technology, specialist på Kasakstans geologi.

Parisit-(La)V/C.7-68
Ca(La,Nd,Ce)2[F2|(CO3)3],  monoklin/pseudotrigonal

Parisit-La är gulgrön även vit, har glasglans, är även jordigt matt, hårdhet 4-5, vit streckfärg, densitet 4,27.

Detta kalcium-sällanjordkarbonat med övervägande lantan är lantan-analogen till parisit (varifrån namnet kommer). Parisit-La härstammar från de hydrotermala kvartsgångar som förekommer i rutilkvarts-dagbrottet vid Mula Mine som ligger nära Tapera, Novo Horizonte, Bahia, Brasilien. De med kalcedon förkislade brecciegångarna i kaoliniserat metarhyolit för – vid sidan av bergkristall, rutil, hematit, almeidait, brockit och fluocerit-(Ce) – pseudohexagonal-pyramidala parisitkristaller med skrovliga ytor och upp till 8,2 mm långa. Dessa är delvis pseudomorft omvandlade till bastnäsit-(La), monazit-(La) och rabdofan-(La), som innehåller parisit-(La) som relikt- kärnpartier upp till 5 mm stora. Lokalt bildas även finkristallina vita överdrag.

Plavnoit, VI/D.20-45
K2Mn[UO2)4|O4|(SO4)2] ٠ 7 H2O,     monoklin

Plavnoit är rödaktig-orange, har glas- till sidenglans, hårdhet 2, blekorange streckfärg, densitet 4,92.

Detta vattenhaltiga kalium-mangan-uranylsulfat tillhör zippeitgruppen och härstammar från Plavno gruvan i östra delen av reviret Jáchymov i Böhmen, Tjeckien. I oxiderade uraninit-gångar bildar plavnoit, utöver om marecottiot, magnesiozippeit, blatonit och gips, små, tunna tavlor som är sammanväxta till halvklotformiga grupper <0,5 mm.

Riotintoit, VI/D.6-05
Al[OH|SO4] ٠ 3 H2O,  triklin

Riotintoit är färglös, har glasglans, hårdhet 2½, streckfärg vit, densitet 2,13.

Detta vattenhaltiga aluminiumsulfat härstammar från det nedlagda koppardagbrottet La Vendida nära Sierra Gorda, Atacamaöknen i Chile, fram till 1990 känt som Rio Tinto Mine. Riotintoit är genomlysbar och sprött, bildar ytrika rätvinkliga småtavlor <0,4 mm. Följeslagare är belloit, vendidait, eriochalcit, aubertit och alunit.

Siidrait, III/D.12-03
Pb2Cu[(OH)2|J3], ortorombisk

Siidrait är svavelgul, har glasglans, hårdhet ~3, gul streckfärg, densitet 6,50.

Denna jodhaltiga bly-koppar-halogenid är släkt med bideauxit. Siidrait härstammar från Broken Hill, New South Wales, Australien. På en gammal marshitstuff som finns i Naturhistoriska museet i London, bildar siidrait ytterst små, genomlysbara korn <0.3 mm kring relikter av svart blyglans i kvarts. Ytterligare följeslagare är cuprit, anglesit, orangefärgad marshit och brochantit. Namnet hedrar den ryske mineralogen och kristallografen Oleg Sidra (1981), specialist på bly-halogenider.


Lapis, årgång 44, Nr 6, juni 2018

Protoenstatit, VIII/F.2-05 silikat
(Mg,Fe,Al)2[Si2O6] ortorombisk

Protoenstatit är färglös, har glasglans, vit streckfärg, densitet 3,30.

Detta järn- och aluminiumhaltiga kedjesilikat tillhör pyroxengruppen, och är en ofta förekommande beståndsdel i labradorit, "solsten" från Oregon. Typlokalen är Dust Devil Mine i Lake County. Protoenstatit bidrar här, sammanväxt med klinoenstatit i form av ytterst små nanopartiklar samt finfördelad ren koppar, till den grönaktiga färgen hus Oregon Sun Stone. Denna speciella labradorit visar i olika riktningar färgerna röd och röd-grön. Protoenstatit bildades vid hög temperatur och avkyldes snabbt.

Bernarlottiit, II/E.24-17 sulfosalt
Pb6As5Sb3S18 triklin

Bernarlottiit är blygrå till svart, har metallglans, svart streckfärg, densitet 5,60.

Detta bly-arsenik-antimon-sulfosalt är släkt med baumhauerit och sartorit.  Tidigare ansågs bernarlottiit vara "Sb-haltig baumhauerit", och härstammar från marmorbrotten i Ceragiola och Pitone, som ligger nära Serravezza, Carrara i Italien. Vid sidan av antimonrik sartorit bildar bernarlottiit finnåliga, tuviga aggregat, mera sällan även radiala kristallgrupper bestående av spröda, opaka nålar upp till max 4 mm. Namnet hedrar Bernardino Lotti (1847-1933), pionär inom Toscanas geologiska kartering och bergshantering.

Byrudit, IV/F.8-05 oxid
Be0,5-1(V3+,Ti4+,Cr)2O6 ortorombisk

Byrudit är svart, har metallglans, hårdhet ~7, densitet 4,35.

Denna titan- och kromhaltiga beryllium-vanadiumoxid bildar i syenitpegmatiten i smaragdförekomsten Byrud vid Minnesund nära Eidsvoll i södra Norge ytterst små korn och lameller < 1 mm långa.


Lapis, årgång 44, Nr 7-8, juli/augusti 2018


Lapis, årgång 44, Nr 9, september 2018


Lapis, årgång 44, Nr 10, oktober 2018


Lapis, årgång 44, Nr.11, november, 2018


Lapis, årgång 44, Nr 12, december, 2018



©2001- GeoNord